Nästan varenda vecka får jag frågor om hur jag ser på Miljöpartiets utveckling. Senaste tiden varje dag. Tycker jag har formulerat svar på den frågan många gånger. Men jag försöker ännu en gång...
Några år in på 2000-talet började jag motvilligt ifrågasätta utvecklingen inom Miljöpartiet. Jag fick, av då ledande personer i partiet, höra att jag som medlem borde vara lojal istället för att framföra kritiska synpunkter offentligt. Skulle jag göra det fortsättningsvis borde jag göra det i form av oberoende debattör.
Jag valde då att sluta betala medlemsavgiften.
Jag fortsatte dock att rösta på partiet. Trots att språkrören plötsligt meddelat att ekonomisk tillväxt är nödvändigt, att svensk trupp under Natobefäl i Afghanistan var i enlighet med grön politik, att "friår skymmer sikten för MP:s politik" och att vinster i välfärden var modernt...
Sedan följde uttalanden om att partiet var liberalt med tillägget grönt (Fridolin) och att "det är alldeles tydligt att
Miljöpartiet står bakom frihandelsavtalen som nu förhandlas fram" (riksdagsgruppens ekonomiskpolitiska talesperson om TTIP).
Det är inte det parti jag varit med att bygga upp och varit språkrör för så många år. Partiet hade blivit ideologiskt lealöst.
Dessutom: interndebatten förföll, vilket hade mindre trevliga skäl. Och från riksorganisationen åkte man ut till lokalavdelningarna för att främst träffa kommunalråd, inte medlemmar. Vilket en gång setts som en bisarr idé
Valstrategin blev allt annat än det MP bildats för: politikens innehåll underställdes målsättningen att komma med i en regering. Det är inget principiellt fel att sitta i en regering, med det är fel att göra det till huvudfråga,
Vår gamla idé om att systemkritisk opinionsbildning skulle ge oss makt att i riksdag, och eventuellt regering, kunna driva igenom det vi stod för ersattes av dess motsats: sudda ut partiets profilfrågor för att stå så nära de andra partierna att de skulle vilja samarbeta i regering.
Partiet blev något det aldrig var avsett att bli. Det ligger ingen värdering i det påståendet. En del anser det säkert bra, andra dåligt.
Hade MP bildats idag hade det bildats i opposition mot dagens MP. Med liknande kritik som den vi då framförde mot den tidens Centerparti.
Motvilligt började jag således, en bit in på 2000-talet, öppet kritisera partiets ledning. Inte kongresser eller medlemsbeslut. Men den politik som partiledningen, ibland mot kongressernas beslut, bedrev.
Jag kände starkt olust när språkrör meddelade att sänkt arbetstid var otidsenligt och att krav på friår var besvärligt att driva - det är ju frågor som på ett ideologiskt sätt berättar om grunder i grön ideologi. Berättar om vad vi skall ha samhället till, berättar om hur vi ser på människan och vad som är utveckling.
Jag kände sorg när språkrör på en kongress plötsligt började presentera svenska klimatutsläpp på det sätt som de andra gjort till vana: bortse från konsumtionen, bortse från att statistiken visade minskade utsläpp när vi började flyga alltmer utomlands istället för att dra till badstranden här hemma, bortse från bedrägeriet av att vi statistiskt blivit "klimatsmartare" när vi importerar livsmedel istället för att producera själva.
Att det nu också är gröna statsråd som administrerar en ny serie av JAS-plan och värdlandavtal med Nato - och är med på att omvandla begreppet "gemensam säkerhet" från att ha betytt att man bygger säkerhet tillsammans med sina potentiella fiender till att istället betyda att "bygga säkerhet" med de som redan är ens vänner.
Känslan av att ha kastat bort 17 år av mitt liv på något som förskingrats har blivit allt starkare. Å andra sidan var det många fantastiska år med fantastiska människor - människor som drevs av övertygelse och entusiasm över att spänna bågen med lika "orealistiska" mål som de hade som tog kamp för kvinnlig rösträtt, folkskola för alla, fem veckors semester, klorfritt papper och KRAV-märkta livsmedel.
Entusiaster, entreprenörer, eldsjälar som inte för en sekund strävade efter fina cv och höga löner.
De kallades idealister. Begrepp som i dagens gröna ledning beskrivs som något småtöntigt. Vi var realistiska idealister - sådana som inser att det enda realistiska är det som maktens män och kvinnor anser vara orealistiskt.
De realistiska idealisterna finns förvisso kvar i partiet. De anses obekväma. Trots att de obekväma är nödvändiga. Så har det alltid varit: utan de obekväma hade vi inte haft mycket till utveckling. Det gäller inom vetenskapen, inom kulturen, inom ekonomin. Och inom politiken.
Minns bara hur man ansåg det som "orealistiskt" med ekologiskt jordbruk, "orealistiskt" med streckkod som kunde berätta från vilken gård fläsket kommer - och inte minst "orealistiskt" med två språkrör istället för partiledare. Allt av det vi drev som ansågs orealistisk skulle kunna fylla en bok. Dagens yngre miljöpartister kanske inte har grepp på allt som anklagats för att vara "orealistiskt" men som faktiskt är genomfört.
De gröna bygger sina värderingar på kretsloppstänkande. Kan man ju säga. Det kan ju tolkas som att gamla värderingar som partiet haft kan återkomma... Kan man ju hoppas. Så hoppas att modet att vara obekväm åter skall väga tyngre än lättjan att vilja behaga dem som inte delar ens världsbild.
De som inte står upp för sina värderingar före ett val kommer inte att på demokratisk grund kunna förändra samhället, de riskerar istället att legitimera en utveckling som går i motsatt riktning mot den de egentligen vill se. Allt medan de hävdar att motgångar är framgångar, att grått är grönt.
Min övertygelse är att det kommer förändring. Att rörelser sätts igång också i Sverige, att ekonomismen begravs som idé, att människan återupprättas som något större än att vara kugge i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare.
Frågan är om Miljöpartiet de gröna kommer att vara del av den rörelsen. Eller om den rörelsen, av ledande miljöpartister, kommer att anses vara orealistisk - och dess företrädare stämplas som "oseriösa". Det har förresten redan skett.
Vi ska sitta i förarsätet, har flera ledande miljöpartister sagt som argument för sin medverkar i regeringen. Jo, inget fel att sitta där. Under förutsättning att inte bilen har autopilot som styrs av det system som den, som formellt sitter bakom ratten, säger sig vilja motverka.
Det krävs en kulturrevolution. Så vi kan lämna det tidevarv där ledande politiker - oavsett om de säger sig vara blå, röda eller gröna - låter det reella beslutsfattandet bygga på missuppfattningen att lönearbete är frihet,
konsumtion är kultur och produktion alltings mått.
Vi kan mer än så. Åtminstone borde gröna kunna mer än så.
Partiet som som sådant då? Ja, ett idéparti som tappar - eller gömmer - sina idéer blir alltmer utbytbart. Och det trodde jag - herregud så naiv man kan vara - först skulle ske när vi hade lyckats förändra världsbilden i de flesta partier. Nu verkar det blivit tvärtom i de högre sfärerna. Synd. Men det är kanske modernt. Och jämförelsevis bekvämt.
Miljöpartiet kan så mycket mer!
