Det berättas att Händel gick omkring med ett etui innehållande kulorna efter operationen av en gosse vars föräldrar hoppades att han skulle bli en lönsam kastrat.
Det är svårt att tänka sig att en av världens främsta kompositörer, som ofta skrev musik till Guds ära - tänk bara på Hallelujakören - pillande på det där etuiet, öppna det och betrakta de små kulurna. Och kanske blev upphetsad av vad han såg och stillsamt smekte.
Kände han skam? Kanske. Men det är inte säkert.
De som älskar Händels musik har säkert svårt att se bilden framför sig. Den inte bara äcklig, den är vedervärdig. Men, även om berättelsen är sann, så lär man förlåta honom. Om inte annat var det så länge sedan. En annan tid. 1700-tal. Vi vet bättre nu. Hur man skall föra sig. Eller?
Det händer att jag tänker på bilden av Händels etui när jag lyssnar på en del av de förkunnare som flyger världen runt och predikar om klimatfrågan. Deras predikan innehåller ett etui som de helst håller undan från offentlighet. Som de kanske känner skam inför.
I etuiet ligger det faktum att de faktiskt predikar, undervisar och förklarar varför de som lyssnar vare sig bör eller kan leva som de själva gör. Inte om vi gemensam vill att de planetära processerna skall bevara vår planet på ett sätt som gör att vi kan leva på den, bygga våra samhällen, tro på nästa dag.
Vi har väl alla våra etuier gömda någonstans. De flesta av oss njuter säkert inte, som Händel sades göra, utan snarare skäms. Åtminstone stundvis. Men skammen är inte värre än att begäret att leva på ett sätt som inte alla kan leva väger tyngre. Det är därför vi bygger Mall of Scandinavia. Och köper två par glasögon istället för ett. Och tröstar oss genom att konsumera varor vi inte behöver. Och intalar oss att vi är värda - dessutom har vi ju råd - att ta trippen till London för att se matchen och till Barcelona för att julhandla.
Musiken som skapades åt kastrater var vacker, tidlös. Tusentals pojkar snöptes, några fick förmåga att bli världsberömda genom sin kastratsång. Merparten blev förlorare, dolde sig i skuggorna och gick stillsamt under för att slippa utsättas för löjet.
Mozart var en som skrev musik för kastrater. Redan när han var lika ung som de som snöptes. Målet helgade liksom medlen. Kanske är det Mozart jag skall tänka på när jag nästa gång suckar över de som far jorden runt och predikar att andra inte skall leva som de själva gör.
Min egen skuld är förstås inte helt försumbar, inte så mycket när det gäller just flygresor, men jag lever ju ändå inte på den nivå som jag vet att vi alla borde leva på om vi skall klara oss undan klimathotet. Det är en ständig kamp: insikten om vad som borde göras, och förmågan att leva upp till det. Alla bär vi våra etuier.
