Vad är det som gäller? Isabella Lövin skriver på DN-Debatt att Sverige rankas som nummer ett i världen när det gäller hållbar utveckling. Samtidigt rankas Sverige på tionde plats över länder som gör största ekologiska fotavtryck per capita.
Hur går det ihop? Tja, ett av alla skäl är att man i det första fallet inte beräknar vad vår svenska konsumtion och livsstil medför.
Blir vi bara tillräckligt rika och kan flyga utomlands på semester flera gånger per år och dessutom flyga till London för att shoppa tre gånger per år istället för att semestra hemma och handla på närmsta Coop ökar den ekologiska hållbarheten enligt den förra metoden, den som Lövin redovisar. Medan hållbarheten minskar enligt sättet att räkna ekologiska fotavtryck som Världsnaturfonden gör.
Hur som helst: att vara konsekvent är inte lätt.
Ett exempel i raden: samtidigt som regeringen, åtminstone dess gröna ministrar, talar om klimatet som den viktigaste frågan så satsar man 40 miljoner för att stimulera turismen från främst Indien och Kina.
Långväga turister från "tillväxtregionerna Indien och Kina" väljer knappast cykel eller tåg. Utan flyg, vars påverkan på klimatet är avsevärt och växande.
- Vi har enormt fina miljöer i Sverige men alla är kanske inte riggade för att ta emot kineser, japaner eller indier... Och vi ser att det här är en växande näring som skapar väldigt mycket nya jobb runt om i hela Sverige, säger Mikael Damberg.
Regeringen vill öka ekoturism från Kina och Indien i svensk landsbygd. Begreppen snurrar ganska friskt. Miljöturism: flyg från Peking och handla ekologisk getost från Bjuröklubb.
Nu kan förstås den rödgröna regeringen trolla bort de utsläppen i den statistik man väljer att använda sig av. Utrikesflyg räknas ju inte inte in. Och man motsätter sig till och med detta när nu Miljömålsberedningen skall lägga fram sitt slutbetänkande.
Således: Med Miljöpartiets nya klimatpolicy, en eftergift för socialdemokraterna, kan man slippa statistiska utsläpp om man flyger via Oslo om man skall mellan Stockholm och Göteborg. Och blir vi alla så pass rika att vi som princip kan välja bort mopedresan till moster Greta i grannbyn mot en flygresa till Kuba eller Qatar så minskar de utsläpp som regeringen kan presentera.
Det är förstås hyckleri. Och dilemma: ökad turism skapar tillväxt och "skapar arbete" samtidigt som den driver på klimatförändringarna. I det nu aktuella fallet med hjälp av statliga subventioner. Som stolt presenterats av den rödgröna regeringen. Konsekvens är inte lätt.
Förresten skall reklamskatten också sänkas, reklam för ökande konsumtion skall bli billigare.Med de gröna statsrådens och majoriteten i den gröna riksdagsgruppens stöd. Ökande konsumtion drabbar inte heller den förstnämnda statistiken särskilt mycket trots att den drabbar planeten väldigt mycket
Jodå, regeringen gör en del bra också - typ bidrag till Gröna fonden - men det man gör bra motverkas med råge av det man gör dåligt. Miljö- och klimat skall värnas så länge värnandet inte inkräktar på jobb och vinster...
Förstår man inte dilemmat så anser man förstås inte heller att systemförändringar är nödvändiga. Man kan plottra i rådande system, välja hur statistik skall räknas och låta ord och handling gå skilda vägar. De flesta medier är för övrigt beroende av reklamintäkter för en icke hållbar livsstil. Var aldrig nöjd, din jävel, är budskapet som förmedlas sida upp och sida ner - konsumera utan bara helvete så vi kan hålla igång systemet! Och blunda med ett öga och stäng helst båda öronen när det blir obekvämt att lyssna.
Jag vet att många av De grönas medlemmar begriper och jag är övertygad om att många av dem känner sorg. För det är inte bara Vattenfalls kolgruvor, även om det är på dem strålkastarna riktas. I mörkret bakom strålkastarna finns sådant som 40 miljoner för att göra flygresandet från Kina, Japan och Indien mer attraktivt och skattereformer som underlättar konsumtionspropaganda i form av reklam.
De icke hållbara normerna förstärks - medan man pratar om hållbar utveckling.
Tragiken är väldig. Visst vore det sympatiskt om det gröna partiets ledning vågade tala om det svåra, inte bara marknadsföra allt som går på tok som stora framgångar. Om man vågade säga sanningen om statistiken. Och formulera sig om de dilemman som faktiskt finns.
Det är liksom allvar nu. Inte tid för spel. Det är trist när partiledningen kallar allvar för populism och spel för visionär realism.
Själv betecknade jag mig som realistisk visionär när jag var språkrör. Nu har man vänt på det och kallar sig visionära realister. Skillnaden är ganska stor. Jag menar att det realistiska är att vara visionär när världen ser ut som den gör
