Läser med viss förvåning i boken Vi blev som dom andra - Miljöpartiets väg till makten av Maggie Strömberg att jag tog studenten i Norra Real, flyttade ut på landet 1974 och att jag är vänsterpartist. Jag har aldrig gått i Norra Real, 1974 hade jag bott flera år på landet och det enda parti jag varit medlem i är Miljöpartiet.Eftersom jag figurerar mest i bokens första del så blev läsandet därefter fyllt med tvivel. Maggie Strömberg - som berättar flyhänt, välskrivet och lättsamt - radar upp detaljer ur såväl olika språkrörs som partiets inre liv och tanken som förföljer mig är: Om så många direkta sakfel finns om mig, hur många sakfel finns inte då i den övriga berättelsen om Per Gahrton, Peter Eriksson, Gustav Fridolin, Maria Wetterstrand och Åsa Romson. Och om partiets inre liv.
Boken hade varit både roligare och intressantare att läsa om jag varit något sånär säker på att författaren varit noga med faktainsamlingen. Eller åtminstone varit noga när hon läst de källor hon uppger som bakgrundsmaterial. Om nu verkligen berättelsen skall ner på detaljnivå - vilket är den stil som skribenter i tidningen Fokus gjort till sin. Problemet är: när det är uppenbara sakfel i sådant man själv känner till blir trovärdigheten i allt som skrivs betydligt lägre än underhållningsvärdet. Vad är sant, vad är påhittat, vad är fel, vad är en knorr i en story?
Det var inte så jag ville läsa boken, men det blev så jag läste den. Det fanns inget annat sätt att läsa den. Synd. Och kanske till del orättvist.
Läser man boken som en politisk roman baserad på verkligheten så kanske man slipper känna sig lurad. För en del skeenden och händelser under Miljöpartiets historia speglas - ibland är spegelglaset konkavt, ibland konvext, ibland sprucket och här och var ganska repigt. Trots detta är jag övertygad om att det skett med gott uppsåt. Kanske förstår författaren att det hon tycker sig se också beror på varifrån hon tittar i den där spegeln. Men någon ödmjukhet finns inte i texten, den berättar som vore det den stora sanningen som berättas... Det är ett av problemen med den underhållande Fokus-journalistiken.
Offentliga recensioner från sådana som inte har haft insyn i partiet har varit lysande. I magasinet Syre blev däremot boken sågad av en som verkligen haft insyn. Mycket sågad. Rent märkliga påstående - t ex att MP bara skulle ha tillåtit handskrivna flygblad på 80-talet till att Feministiskt initiativ övertagit Miljöpartiets gamla idé om medborgarlön - sågades. Och visst, jag har mängder med olika flygblad från 80-talet kvar, inget är handskrivet. På FI:s hemsida svaras på frågan om medborgarlön med ett distinkt Nej.
Och när Maggie Strömberg skriver att jag - efter det att jag avgått som språkrör, och satt i riksdagens skatteutskott, gjorde upp med borgarna om skattepolitiken trots att MP hade budgetsamarbete med S så är det visserligen en kul bild av en obstinat Birger, men frågan där jag gjorde upp med borgarna hade inte med budgeten att göra. Dessutom var uppgörelsen förankrad i såväl partiets ekonomigrupp som på ett gruppmöte med riksdagsgruppen - allt till den miljöpartists, som satt i finansutskottet, frustration, historien lär härröra från hen.
Tja, så där kan man hålla på och kritisera. Men, som sagt, boken är flyhänt skriven, man får en inblick i ett parti - visserligen genom ett ganska repigt och ojämnt handblåst gammalt fönster där något tittat in för att, förmodligen med så ärlig uppsåt som möjligt, försöka se vad som förekommer därinne. Ibland kommer någon ut för att röka och passar på att skvallra lite, berätta om sin syn, försvara sig, sprida lite rykten eller redovisa en del fakta så gott det går.
Det är väl så en berättelse av den här arten måste tillkomma. Om den skall bli läsbar och inte knastertorr. Särskilt när den berättas av en som nog är mer hemma, trots allt, i de äldre partiernas dagordning och i den endimensionella politiska röd-blå skalan. Men, vilket några äldre miljöpartister som läst boken redovisat, det är kanske så att också många yngre medlemmar i partiet inte har en susning om den ideologi som formade det parti som de nu är medlemmar i.
Och varför skulle man ha det? Under "moderniseringsperioden" efter sekelskiftet gjorde ju partiledningen det till en strategi att inte driva gröna ideologiska frågor - utan tvärtom ta avstånd från dem för att därmed kunna närma sig en regeringsbildning med socialdemokraterna. Ett av de intressantaste kapitlen handlar just om detta, och hur Converseideologin blev strategi. Om hur partisekreterare Wallner får i uppdrag av kanslichef Ängquist att göra Maria Wetterstrand till Sveriges populäraste partiledare. Man började med att inhandla ett par hipsterdojor. Hon hade kunnat bli populärast ändå. Men nu blev ytan viktigare än innehållet, förmodligen inte för Maria, men väl för hennes omgivning.
Om det nu var så.
Men visst... Hur ytan blev viktigare än innehållet blev också pinsamt manifesterat i senaste valrörelsen - då av partiets absurda satsning på en realitysåpa där politikens innehåll försvann medan spel och yta lanserades som höjdpunkter. Maggie Strömberg är inte nådig. När hon skriver om det heller.
På många sätt stämmer berättelsen med min bild. Vi som fladdrar förbi får alla våra kängor, en del är säkert välmotiverade. Så jag har inte något personligt emot berättelsen även om Maggies påstående om att jag är vänsterpartist - jag har bara varit medlem i ett parti i mitt liv - just kostat mig ett bokat jobb som moderator under Almedalsveckan. (Jag fick, innan jag läst boken, besked om att man bytt moderator och mejlade häromdagen, när jag läst boken, och frågade om det berodde på att Strömberg påstått att jag var vänsterpartist - jo, så var det, det var ju inte rimligt att jag skulle moderera en panel där en vänsterpartist skulle ingå. Det tog en del år att bygga upp trovärdighet som moderator, det är väl sargat nu. Men sånt struntar väl en journalist i.)
Så. Bokens berättelse liksom skumpar fram på ett frejdigt sätt, gräver i en del, särskilt i konflikter - man kan tro att 90 procent av ett partis verksamhet handlar om personstrider och ilska trots att det är politikens innehåll, och vänliga stämningar, som dominerar i verkligheten. Spelet ges större utrymme än det innehållsmässiga hantverket - således speglas det som om jag var kritisk till partiets uppgörelse med regeringen om den nya miljöbalken av något sorts behov av att vara obstinat - i själva verket har jag redan från början stött det förslag som miljöjuristerna i Uppsala, med Staffan Westerlund i spetsen, utarbetat. Det är fortfarande min uppfattning att en miljöbalk framtagen på det sättet hade varit ett genombrott för miljöpolitiken. Hade författaren grävt i arkiven hade hon hittat det. Men då hade det å andra sidan blivit en annan bok, kanske till och med sådär akademiskt torr att ingen läst den. Och det vore - det tycker jag också - trist.
Lite grand förvånas jag över att kvinnors roll i partiet förminskas medan män framhålls.
Skalar man bort mediebilden, vilket man nog bör göra om man skriver en berättelse om ett parti, inser man att Eva Goës roll som kvinnligt språkrör var mycket större än vad som framgår av boken. Partiet hade aldrig kommit in i riksdagen utan Evas enorma engagemang. Likaså förminskas Marianne Samuelssons roll i det demokratiska hantverket - precis som när journalister som bevakat presskonferenser lade bra formuleringar som Marianne gjort i min mun. Jo, det gällde även kvinnliga journalister.
Myter hålls vid liv. Som t ex att "kvinnliga språkrör alltid valts för att komplettera mannen". Det är i grunden helt fel. När Ragnhild Pohanka valdes till kvinnligt språkrör 1985 var det inte för att "komplettera" Per Gahrton, det var därför att hon älskades av så många i partiet. När Eva Goës valdes till språkrör på kongressen 1986 var det inte för att komplettera mig, det var för att Eva var Eva, eldsjälen. När Fiona Björling, docent i slaviska språk och med en djup ideologiskt och akademisk framtoning, valdes till språkrör efter valet 1988 så var det snarare Anders Nordin, bonde från Altersbruk, som valdes som komplement. När Jan Axelsson och Margaretha Gisselberg 1990 valdes så var det på egna meriter rakt av.
Att dessutom berätta ett partis historia utifrån språkrörens historia - vilket författaren till stor del gör - blir såväl snett som djupt orättvist. T ex: personer som betytt ohyggligt mycket för att partiet kom in i riksdagen 1988 och återkom 1994 (efter sjabblet 1991 då partiet åkte ut) finns knappt med. De som fungerade som olja i maskineriet, de där eldsjälarna som aldrig gav upp, som gjorde partiets väl till en stor del av sitt liv, som gjorde det möjligt för frontfigurer att fungera, som gjorde det politiska hantverket möjligt. Kjell Dahlström är en sådan, inofficiell partisekreterare redan innan partiet hade en en sådan, kreativ, drivande, peppande. Eva Höjer, kanslichef såväl i riksdagen som åren utanför densamma, betydde så oändligt mycket för att allt skulle flyta, även när vi knappt hade näsan över vattenytan.
En berättelse om ett parti bör inte reduceras till en berättelse om dess språkrör eller partiledare eller frontfigurer. Ett parti är så mycket mer om man skalar av ytan. En del skal har Maggie Strömberg skalat av genom ihärdigt arbete och stor nyfikenhet. Skeenden, som de kan synas, har sammanfattats på 368 ledigt skrivna sidor. Om inte annat så lär en och annan som läst boken, och haft reell insyn, fundera på om det inte är dags att skriva en egen bok i ämnet. Den lär inte bli lika flyhänt skriven som Maggie Strömbergs - jag sträckläste hennes bok, inte bara av intresse för innehållet utan minst lika mycket för att skrivsättet är så lockande, formuleringarna så bra och bygget så skickligt.
Själv har jag hittills nöjt mig med att - i ren ilska efter det att jag läst ett fördomsfullt, rent av uselt, manus till en lång artikel om partiets historia - under två dygn, för några år sedan, sätta mig och skriva en kortare variant som inte gör anspråk på att vara partiets historia på annat sätt än utifrån just språkrörsperspektiv. Framför allt av det skälet att de glömda språkrören har varit mycket bättre än vad som vanligen sägs, deras förutsättningar har däremot varit hopplösa.
Tack för att du läst inlägget - kommentarsfältet är stängt, men vill du kommentera eller fråga något kan du skriva till synpunkterschlaugse@gmail.com
Eller vänta till på lördag då kommentarsfältet är öppet för diskussion om veckans blogginlägg.
