Och in träder Svante Axelsson på den vita springaren...

När vi kommer att skriva kärnkraftens historia så kommer Svante Axelssons inträde på scenen att få en framträdande roll. På DN Debatt levererade Svante, Naturskyddsföreningens generalsekreterare, häromdagen det som en pressad regering tillsammans med kärnkraftsindustrin önskat. Ett krav på att effektskatten skall avvecklas. 

Som jag skrivit tidigare så pressas Miljöpartiet i frågan, Socialdemokraterna vill sänka effektskatten för att öppna upp för kärnkraftens överlevnad. Stefan Löfven vill inte se kärnkraften avvecklas. Han var en av dess starkaste beskyddare som Metallordförande.

Miljöpartiets lyckades i sin första budgetförhandling efter regeringsbildningen få till en höjd effektskatt, den las i den gröna vågskålen för att balansera de eftergifter man var medveten om att man skulle tvingas göra i andra frågor - bland annat nya JAS-plan, Värdlandsavtal med Nato och Förbifart Stockholm.

Bittra tunga eftergifter som binder upp miljarder i en struktur som gör att Sverige fastnar i en utveckling som MP bildats för att motverka. Effektskatten såldes in av språkrören som en seger, Åsa Romson lovade till och med att reaktorer skulle stängas före nästa val. (Personligen gjorde jag bedömningen att preliminärt beslut som stängning skulle kunna tas, men att ingen reaktor i praktiken skulle stängas före valdagen).

I regeringskansliet försöker man nu hitta argument för att a) rädda kärnkraften och b) rädda ansiktet på Miljöpartiet. Det är där Svante Axelsson - medvetet eller inte - nu kommit in på en vit springare som är levererad av regeringskansliet.

Det är just detta - en stor miljöorganisations företrädare - språkrören behöver för att gentemot partimedlemmar kunna motivera att MP skall kunna ställa sig bakom beslut om effektskattens stegvisa nedmontering. Den effektskatt som år 2000 infördes för att kärnkraften med marknadsekonomiska styrmedel skulle kunna avvecklas utan att staten skulle få punga ut med ersättning till kärnkraftsbolagen för förlorade väntade vinster - vilket man fick göra när Barsebäck avvecklades.

Dessutom: År 2008 ökades effektskatten, vilket tillsammans med försäkringar om att "kärnkraften skulle få betala sina fulla försäkringskostnader" användes av Maud Olofsson för att lugna Centerpartiets medlemmar och riksdagsgrupp när den borgerliga regeringen drev igenom att förbudet mot nya kärnkraftverk skrotades.

Nu, när kostnadsbilden är sådan att kärnkraften faktiskt kan komma att avvecklas i realiteten, vill man ändra de spelregler som hade som syfte att fasa ur kärnkraften... Det är där den vita springaren kommer in.

Idén som Svante Axelsson framför har varit i säck innan den kom i påse. Säcken är regeringskansliet, påsen är Naturskyddsföreningen. Språkrören behöver hjälp att till riksdagsgrupp och medlemmar sälja in att regeringen skall föreslå sänkt effektskatt för kärnkraft. Just den effektskatt som språkrören tidigare använt som godis när riksdagsgrupp och medlemmar fått svälja en del bittra saker.

Nu kan man peka på att "miljörörelsen" vill ha bort den skatt som språkrören är på väg att kompromissa bort.

Svante Axelsson skriver att effektskatten mycket väl kan avvecklas samtidigt som avfallsavgiften ökar - avfallsavgiften är för låg för att finansiera hanteringen av avfallet (skrev om det bland annat här). Problemet är - vilket rimligen Svante vet om han inte är politiskt fullständigt obegåvad, vilket han inte är - att avfallsavgiften inte kommer att höjas till sådan nivå att den motsvarar kostnaden för effektskatten. Avfallsavgiften är beroende av hur mycket el som reaktorerna levererar, effektskatten betalas fullt ut oavsett elleverans. Och har därmed en helt annat påverkan på kärnkraften än vad avfallsavgiften har.

Dessutom: avfallsavgiften är till för att finansiera kärnkraftens egna kostnader, medan effektskatten innebär att kärnkraften, som har låg industriell fastighetsskatt (0,3 öre per kWh), skattemässigt blir mer likställd med Vattenkraften som belastas med högre fastighetsskatt (drygt 5 öre per kWh). Avvecklas effektskatten blir kärnkraften gynnad i relation till vattenkraften. På samma sätt som vind och sol är gynnade. Anser Naturskyddsföreningen att det är rimligt?

Till råga på allt hävdar Svante Axelsson att elpriset kommer att sjunka än mer och därmed göra kärnkraften än mer olönsam så effektskatten behövs inte. Om elpriset vet vi inte ett skit. Det var inte många år sedan som samma personer som nu lovar att elpriset kommer att sjunka lovade att elpriset skulle öka och att det just därför var smart att sätta upp solceller och köpa vindkraftsandelar. Jag är ganska glad över att inte använt det argumentet i debatten, det var lika korkat som dagens löfte om motsatsen är. Vi skall ha ett ekologiskt hållbart energisystem oavsett om vi tjänar pengar på det eller inte. Det kortsiktig lönsamhetsargumentet gör mig så förbannat trött.

Den vita springaren har levererats, ryttare ställt sig till förfogande och kärnkraften skall räddas ännu några år. Den som vill veta hur det går till inom politiken - och hur strategier används av intressegrupper - kan läsa Martin Hultmans bok Den inställda omställningen.

Miljöpartiets språkrör kommer att motivera sänkningen av effektskatt med att det inte är den som är avgörande för kärnkraftens avveckling, utan det som gör att reaktorerna kommer att avvecklas är de nya säkerhetskraven för nödkylning, beslutat av EU efter Fukushima. Strategin är redan klar. Sänkt effektskatt kommer att leda till nya investeringar i kärnkraften. Och vilken blir Svante Axelssons belöning?

PS!
Redan 1988 berättade den socialdemokratiska energiministern Birgitta Dahl, under hotet av MP:s intrång i riksdagen, att regeringen beslutat att två reaktorer skulle stängas i mitten av 1990-talet. ”Detta beslut är oåterkalleligt och kommer inte att omprövas”, sa Dahl.

Så blev det inte. Och Dahl förklarade med de bevingade orden ”beslutet var oåterkalleligt när vi fattade det”.

Den 15 juni 1995 så lät Ingvar Carlsson - socialdemokraternas partiledare och Sveriges statsminister - meddela i en riksdagsdebatt:

Herr talman! Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag gör det, men jag skall gärna för Birger Schlaug upprepa att för mig är en folkomröstning ett utomordentligt viktigt instrument i demokratin. Har man valt att underställa folket en fråga, kan man inte utan vidare nonchalera dess beslut. Därför är detta inte bara en energipolitisk fråga för mig. Det är också en moralisk fråga. Svenska folket har sagt ifrån genom att rösta för en avveckling 2010, och då kan vi inte bara ändra på det.

Socialdemokraterna har spelat kärnkraftsspelet årtionde efter årtionde. Och gång på gång låter sig människor - med eller utan vita springare - förledas, utnyttjas och tilldelas roller som duktiga idioter. Lär dom sig aldrig?