Miljön, makten och friheten, del 6: Att leva för att arbeta

Tidigare avsnitt: Ekonomismen blev den nya religionen, kapitalismens domptörer, som ser sig själva som spelare och världen som en spelplan, piskar fram köpandets och ägandets norm. Kapitalismen fungerar utan etik, utan miljöhänsyn och utan social anständighet. Men inte utan ekonomisk tillväxt. Men: det var inte tillväxt som gav oss bättre liv – det var strävan efter bättre liv som gav oss tillväxt. Nästa steg i samhällsevolutionen innebär inte att bättre liv ger tillväxt. Bättre liv kan vara mer kultur, mer social närvaro och mer fri tid. Precis som Marx, Mill och till och med konservativa tänkare en gång ansåg var det framtida målet.  

Alla tidigare avsnitt finns samlade här. 

Just detta, sänkt arbetstid, är något som arbetarrörelsen tidigare ansett vara en förnämlig sak att sträva efter. Mer fri tid. Mindre löneslaveri. Men så växte hos såväl höger som delar av vänstern fram en ny överideologi, uppmuntrade av Anders Borg och Per Schlingmann. Arbetslinjen. Något mer absurt är svårt att finna. Målet är att vi skall arbeta mer. Målet är att skapa mer arbete! Smaka på de orden! Skapa mer arbete.

  

Den så kallade arbetslinjen, som åkallas över hela det politiska fältet, bygger på idén att vi skall arbeta mer för att kunna konsumera mer för att vi skall kunna producera mer så att vi skall kunna arbeta mer för att vi skall kunna konsumera mer… I ett ständigt flöde. Syftet är inte att vi skall få bättre liv, utan att vi skall upprätthålla tillväxtsamhället och de system som det vilar på.

Ska vi förbjuda automatiska biltvättar kanske? Att tvätta för hand ger ju en massa jobb i många länder…

  

Om inte annat kan vi rusta upp, bidra till konflikter och spänningar, uppmuntra medier att krigshetsa – så får vi väl till slut krig vars effekter kan komma att skapa mycket jobb med uppbyggnad igen. Och det är ju det som räknas i BNP. Omsättningen. Inte värden. En färdigbyggd stad har ett värde, men en förödd stad som skall byggas upp genererar tillväxt mätt i BNP.

  

Ja, det är till och med så att förstör vi miljön på ett sätt som skapar jobb och tillväxt, så kan vi sedan försöka reparera den på ett sätt som skapar jobb och tillväxt.

Idag har inte något av riksdagens partier modet att gå emot arbetslinjen och offensivt driva kravet på sänkt arbetstid. Trots att detta – sänkt arbetstid – är den kanske viktigare nyckeln till ett hållbart samhälle. Socialt hållbart, demokratiskt hållbart, ekologiskt hållbart.

Ett av problemen är att vi låtit skatt och avgifter på just arbete finansiera allt det goda vi anser hör till ett socialt hållbart samhälle: vård, skola, omsorg och trygghetssystem.

Det finns därför skäl att påbörja ett politiskt samtal om hur hela produktionen – oavsett om den bygger på mänsklig arbetskraft eller på t ex robotar – beskattas. Arbetsgivaravgifterna – det vill säga avgifterna på arbetstid – bör steg för steg ersättas av en mer generell produktions- eller omsättningsskatt. Annars kommer vi alltid - hur mycket vi än effektiviserat, robotiserat, datoriserat - att behöva arbeta allt mer. För det direkta arbetet utgör en allt mindre del av den totala "ekonomin". Företag vars omsättning härrör från annat än direkt arbetstid hamnar i utanförskap - i den meningen att de inte längre bidrar till samhället på samma sätt som företag med många anställda.

En breddat skattebas är därför nödvändigt.

Denna skatt bör sträva mot neutralitet, det vill säga beskatta produktionen likvärdigt oavsett om det är människa, maskin eller hybrid som står för den. Kort sagt: låt robotarna finansiera en större del av det vi förknippar med välfärdssamhälle. Accepterar vi att allt fler företag kommer att leva i utanförskap kommer i helt enkelt inte att ha råd med vare sig social eller ekologisk hållbarhet. 

När den traditionella vänstern inte tar till sig detta, är den lika förlegad, om än i mer fördelningspolitisk tappning, som högern.

LO, Luther och Calvin

När Landsorganisationen (LO) i Sverige bildades 1898 var arbetsdagarna långa, ofta upp till 16 timmar. Så hade det inte varit i alla tider.  Skillnaden mellan arbete och fritid i det förindustriella samhället hade varit diffus. Man arbetade när man behövde.

I samlarsamhället, det vill säga det som i Sverige kallas äldre stenåldern, arbetade man förmodligen inte speciellt mycket, arbetstiden var kort.

Med jordbrukssamhället ändrades förhållandet – man fick mer arbete men det utfördes förstås när ljuset och vädret tillät. Det var först med fabrikernas intåg som vi började bli beroende av klockan. Beroendet av klockan gick hand i hand med beroendet av fossila bränslen. Det blev en tydlig skillnad mellan det som var företagets tid och det som var den egna tiden.

  

Bland de första kraven LO ställde fanns idén om åtta timmars arbete, åtta timmars vila och åtta timmars fritid. Detta till trots har LO centralt under största delen av 1900-talet tryckt tillbaka frågan till förmån för ökad tillväxt och konsumtion. Varje gång jag skriver detta måste jag gå tillbaka till källorna och kolla att det verkligen förhåller sig på detta sätt. För det låter ju lika dumt som det är.

Man kan rent av säga att det varit en salig blandning av LO och Luther som genom sina värderingar hjälpt arbetsgivarorganisationer att hålla tillbaka krav på sänkt arbetstid de senaste fyrtio åren. Det vill säga den tid som gått sedan vi senast förkortade normalarbetstiden.

Kanske Luther med viss rätt känner sig orättvist bedömd i denna fråga för egentligen var det en annan reformator – Jean Calvin - som var mest fäst vid idén om att arbete handlade om moral. Inte bara moral förresten, arbete handlade enligt Calvin om religiös plikt. I denna plikt ingick även att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Calvin är en god förebild för dem som tappat sitt ideologiska fotfäste så pass mycket att de gjort Arbetslinjen till sin närmast religiöst uppskruvade huvudtes. Något mer ideologiskt torftigt kan jag inte tänka mig. Bara tanken att fullt friskförklarade politiker, på fullt allvar, hävdar att den främsta frågan är att skapa arbete är skrämmande. Det är ett intellektuellt moras.

Smaka på orden skapa arbete. Fundera på dem. Hade jag varit guru hade jag uppmanat dig att meditera över dem… Hade jag varit en revolutionärt lagd militant guru hade jag uppmanat dig och dina vänner till handlingskraftig revolution mot dem som reducerar politik och liv till något så erbarmligt korkat som Arbetslinje med målet att skapa arbete.

Till och med De gröna, som haft sänkt arbetstid och avdramatisering av lönearbetet som en grundbult ända sedan tillblivelsen 1981, har anammat den fattiga idén och kampanjat på temat Grön Arbetslinje. Jag tar mig för pannan och förbannar att jag inte är en guru…

"Utbytet av arbetaren blir större om han fick arbeta längre tid på sin arbetsplats"

Från arbetsgivarsidan har motstånd mot sänkt arbetstid alltid varit en grundbult. Nu ska man inte tro att man motiverat det med snöda egoistiska argument. Tvärtom. I tidernas begynnelse motiverade man kampen mot sänkt arbetstid med solidariska argument. Man hävdade att arbetaren inte skulle kunna hantera sin fria tid på ett nyttigt sätt utan tvärtom supa mer än vanligt. Eller ägna sig åt ineffektiv verksamhet som pysslande i trädgårdsland.

  

I en skrivelse från den 15 december 1920 redovisar Sveriges Verkstadsförening allt det hemska som skett när riksdagen nyss lagstiftat om 48-timmarsvecka. Man är bekymrad. Man är oroad över risken för sänkt produktivitet, man hotar med att företag skall flytta utomlands och varnar för att beställningar skall gå Sverige förbi. Men man oroar sig alltså även för vad arbetarna skall ta sig till med all fritid.  Man skriver:

”Arbetsgivarnas allmänna intryck är, att åtminstone bland de yngre elementen av arbetarna icke kunnat förmärkas större intresse än förut för vare sig studier eller nyttigt arbete, snarare mindre. Angående de äldre arbetarna framhålles det, att dessa i stor utsträckning söka utnyttja sin lediga tid för arbete i koloniland och dylikt. Utbytet härav anser man emellertid litet i jämförelse med vad vederbörande arbetare skulle kunna prestera, om han fick arbeta motsvarande tid längre på sin plats i verkstaden.”

Det är skönt att höra att omsorgen om arbetarna var stor redan då...

I Verkstadsföreningens tidskrift Verkstäderna från december 1920 kan man förresten även läsa upprörda ord om att till och med något så storsvenskt som skeppsvarven hotas av 48-timmarsveckan. Man skriver: ”Varje dag, som fartyget ligger vid varvet, drager stora kostnader. Som förhållandena nu äro här i landet, har det hänt, att reparenter sökt sig till utländska varv… och beställningarna har gått till utlandet.”

  

Faktum är att trots den förhatliga sänkningen av arbetstiden, som enligt utsagan skulle drabba varven så hårt, så stod Sverige för 10 procent av världens fartygsproduktion ännu femtio år senare. 

Är det inte märkligt? Är det inte underligt att de mest notoriska nejsägarna genom åren är desamma? Bygger det på rädsla? Eller dumhet? Eller nostalgi?

Inte vet jag. Men det kanske är kopplat till att makten ibland parar sig med dumheten.

I Den utmätta tiden beskriver Peter Noll hur han får besked om cancer och hur han tar emot den utmätta tid som är kvar. Han tar den på allvar. Han tar tiden på allvar.

Om vi kunde begripa innebörden av att vi alla har en utmätt tid, ett kort ögonblick på den här fantastiska planeten som svävar i vårt enorma kosmos, vore mycket vunnet. Om vi kunde ta vara på tiden. Se det stora i det lilla, se det naiva i det uppblåsta, samla ögonblick som gör oss till stora berättare den dag vår utmätta tid är till ända. Om vi kunde leva så att vi inte kunde sammanfatta våra liv genom att redovisa vårt formella cv.

Nästa avsnitt: En vetenskaplig revolution växer fram