Ekomodernisternas - och gröna keynesianers - brist på ansvar

En ungskog drar åt sig mycket färre kolatomer än en äldre skog - det tar i själva verket mellan 30 och 50 år innan nya träd, som växer efter en avverkning, kan ta upp lika mycket kol som släpps ut när det gamla trädet förbränns som biomassa.

Detta innebär att skogsbränslen inte löser det akuta problem vi har när det gäller klimatkrisen. Ända tycks en del klimatpolitiska debattörer mena att så skulle vara fallet. Framför allt är det många som kanske bäst definieras som gröna keynesianer och/eller ekomodernister som stått, och står, för denna missuppfattning. De pläderar insiktsfullt för den vetenskapliga analysen av fossila bränslens påverkan på klimatet, men uppträder nästan som klimatskeptikerna när det gäller att ta till sig - alltså inte alls - naturvetenskapliga fakta som rör biobränslen.

Biobränslen kan bara ge ett begränsat bidrag till den fortsatta övergången från fossila bränslen till hållbara system. Det är förödande för den biologiska mångfalden att gröna keynesianer och ekomodernister legitimerar ökande avverkningar och dess följd: artfattiga monokulturer som inte har ett dyft med riktig skog att göra. Allt för att uppnå det som blivit både medel och mål: ekonomisk tillväxt oavsett i vilket skede av samhällsevolutionen vi befinner oss.

Ska den ekonomiska tillväxten per capita fortsätta  även i materiellt rika länder innebär det att vi aldrig kommer att nå klimatmålen. I varje dollar, i varje euro, i varje krona finns nämligen koldioxid. Ju fler dollar, euron och kronor - ju mindre koldioxid måste var och en innehålla.

Kanske är det så att ekomodernisterna och de gröna keynesianerna är klimatkrisens främsta banerförare - kanske till och med större än industrifatalisterna. Man överdriver inte bara teknikens och biobränslens möjlighet, man försvarar ett ekonomiskt systemtänkande som är destruktivt.

Det ekonomiska systemtänkande som gett oss så mycket gott är på väg att bli civilisationens största hot. Tyvärr är det karriärbefrämjande att försvara systemtänkandet. Det lockar även tänkare som definierar sig som gröna.

Hela problematiken har ökat i och med att beräkningar man tidigare gjort utgått från att jordens befolkning avstannar vid nio miljarder. Nya beräkningar visar att vi snarare blir elva miljarder. Därmed måste de ekologiska fotavtrycken från var och en av oss bli ännu mindre än vad man tidigare räknat med.

Det teknikskifte som ekomodernister sätter sin tilltro till räcker inte. Teknikskifte måste till, så är det. Men att det, inom så kort tid som vi nu har till förfogande för att vända utvecklingen, skulle kompensera såväl världens befolkningsökning, med en växande konsumtionsstark medelklass, som en ekonomisk tillväxttakt på flera procent i redan materiellt rika samhällen är totalt osannolikt.

Det är därför en stark teknikutveckling måste kombineras med såväl socialt anständig familjeplanering som  utveckling av system som är robusta nog för att fungera även utan ekonomisk tillväxt.