Böcker, bokhyllor, bibliotek

En lägenhet skall rensas, ett liv är avvecklat. Tomt. Möbler plockas ut. Bokhyllan står kvar än en stund. Böckerna finns kvar. De blir de sista som lämnar lägenheten. Bibliotek är på något sätt vackert. Bokryggar, massor av ord, skrönor, kunskap och erfarenheter finns där. En känsla.

Jag har bett om att få väggarna fyllda med bokhyllor med mina böcker om jag tvingas iväg till något äldreboende när tiden kan bli mogen för sådant. Böckerna värmer. Såväl mot kylan som tränger in genom väggarna som rent mentalt.

Hemma finns böcker överallt, i arbetsrummet finns facklitteraturen, i köket finns böcker som ramlat in, i sovrummet böcker som är på gång, i teverummet uppslagsböcker - att söka i gamla uppslagsverk där man kan se hur beskrivningar av händelser, personer och idéer förändras genom tiderna - i ateljén konstböcker, i biblioteket den saliga blandningen, i gästrummen de där böckerna som blivit kvar när barnen flyttat ut. Överallt finns dom. När jag bor på hotell väljer jag helst hotellkedjan som har böcker utefter väggarna. Jag undrar ibland var detta kommer ifrån - kanske från föräldrahemmet, bokhyllan var inte jättestor men stämningen blev alltid så bra när farsan satte sig med en bok, de få stunder han inte jobbade eller var på resa mellan huset på landet och företaget i stan. Redan när jag gick i skolan fyllde böcker pojkrummets väggar tillsammans med samlingen av ölburkar.

Jag tänker: den dag allt finns i paddan försvinner alltihop med en knapptryckning. Precis som vår tids historia försvinner - handlingar som bara finns digitalt, bilderna som samlas digitalt, möbler med kort bästföredatum, hus byggda för korttidsboende, fönster av klent virke... Själv bor jag i ett gammalt hus där fönstren är av evighetsvirke, dörrarna massiva, golvplankorna lagda för att hålla fyrahundra år, elementen tunga och med livstid för generationer. Inte så rationellt, men själfullt. Inte så lättstädat, men trevligt att städa. Inte så moderiktigt, men väldigt riktigt. Som böcker.

Böcker som vandrat mellan läsare. Böcker som andra, för länge sedan, har klottrat i, kommenterat, strukit under, markerat. Farfar, som jag inte kände, Elin Wägner som noterat, främmande människor som kommenterat, kompisar som strukit under. Böcker skall klottras i - nej, inte klottras som klotter, utan som kommenterande noteringar. Gärna respektfullt och försiktigt.

En gång i tiden var det en konst att skriva böcker. För hand. Ett hantverk. Så kom skrivmaskinen och texterna förändrades lite grand, men fortfarande var man för det mesta noga med orden. Fortfarande ett hantverk. Sen kom ordbehandlarna, datorerna och nu skrivs alltför många ord därför att det inte längre än ett hantverk. Inte ens en konst. Så kanske är det så att det är lika bra att de alltför många orden i så många nya böcker snart bara finns på läsplattan så de med en knapptryckning kan försvinna från historien.

Kommer man till en främmande stad och frågar efter biblioteket, kan man dra en del slutsatser. Finns det inget bibliotek kan man fundera på varför - är det materiell fattigdom eller är det annan fattigdom? Är det för mycket marknad eller för för mycket stat eller för mycket religion?

Hur ska man bära sig åt när man läser? Alla är inte så glada över att man ligger i hängmattan och läser deras böcker. De har blivit lärda att böcker skall man visa respekt, eller åtminstone visa respekt för det arbete som den gode författaren lagt ner på att väga varje ord på guldvåg. När jag intervjuade en av mina favoritförfattare - Theodor Kallifatides - så berättade jag att jag legat i hängmattan och läst hans böcker hela sommaren. Han meddelade, med en glimt i ögat, att det nog inte var det bästa... Man bör sitta och läsa. Så hade han lärt sig. Jag respekterar hans vilja, så när jag läser honom nu för tiden så sitter jag. Här är förresten intervjun, klicka på bilden: