fredag 5 juni 2015

Världsmiljödagen och en blåvinge


Blåvingen står på ett strå. En kortsvansad blåvinge - cupido argiades - om man skall vara noga.

Hon börjar sin dag under vattenmassorna. Hon har vaknat översköljd av vattendroppar. Daggen. Sakta, nästan smärtsamt sakta, lyfter hon ett av sina ben och flyttar  det varsamt någon millimeter på grässtråt. Vattendropparna glänser som de glaskristaller vi satt upp därhemma i köksfönstret för att hälsa solen välkommen efter vinter och mörker.

Hon står stilla och väntar. Tålmodigt. Hon lyfter ytterligare ett av sina ben, försiktigt utan att ha sönder dropparna. Solen värmer, fågelsången sköljer över oss som en jubelkör, myrorna har redan börjat sitt arbete men blåvingen sitter där bara och låter sig värmas så att de tunga daggdropparna kan upplösas. Jag rör mig oförsiktigt, skrämmer henne kanske, hon rycker till, gör en oförsiktig rörelse med sin ena antenn, några daggdroppar spricker sönder och syndafloden sköljer över henne. Så stillar hon sig igen. Låter solen bearbeta de droppar som återstår.

Framför vindskyddet, där vid blåvingen, ligger en klippa. Lavarna, som funnit fäste på det synligt döda, ångar i morgonsolen. De skyddar klippan från den obönhörliga nedbrytningen där klippor blir sten, sten blir grus, grus blir sand och sanden bryts ner till salter som hamnar i haven. Lavarna, livet, lägger sig som en hinna på det döda för att, med all den makt det levande har, bromsa sönderfallet och den obönhörliga entropin. 

Livet startade krig mot undergången, krig mot sönderfallet. Molekyler sög åt sig solens strålar medan cellerna bearbetade energin i oändliga tidsrymder, producerade gröna växter som skapade syre åt både djur och sin egen förbränning. Det levande skapade mer liv på sin väg mot död. Och här finns vi nu som en del av livets oändliga ström. Och vi, människan, den högsta av arterna, är den enda livsform som förmår sätta punkt för hela processen. Vi gör var vi kan. Giriga och jävliga. men vi har pyntat vår massaker med en dag vi kallar Världsmiljödagen. Det är idag. Galleriorna kommer likt förbannat att fyllas som vanligt, homo sapiens kommer likt förbannat att springa runt, samla saker, samla ettor och nollor i tron att det ger trygghet och framtid...

Det är en märklig känsla att ta till sig när dagens föds och en blåvinge, med upphöjt lugn och med självklar stolthet, lyfter sitt ansikte mot morgonbrisen och låter solen torka de sista daggkristallerna. Hon har en kort sommar att flyga. Hon har snart levt ett år, som larv har  hon övervintrat hos myror där hon, före förpuppningen och återfödelsen som fjäril, livnärt sig på myrlarver. Myrorna accepterade henne därför att hon gav dem en avsöndring som de uppskattade.

Blåvingen vaggar försiktigt, de kvarvarande dropparna på antennerna har, en efter en, lösts upp av solens strålar. Det doftar varmt, fuktigt,efter en tid med regn. Det doftar liv. 

En sparvhök hukar nyfiket i ett buskage, fiskgjusen som morgonseglat dyker bort från synfältet. Hon med de hopfällda blåa vingarna stampar med benen och vänder sig försiktigt på stråt för att solens strålar ska torka de sista dropparna. Hon sträcker sig i den ljumma vinden, lyfter också bakkroppen och står där och badar i solen. 

Hon är stark, obändigt stark. Hon bär vattnet med uppburet lugn. De till synes svaga är så ofta starkare än de till synes starka. Det är de minsta fåglarna som gör de längsta resorna. Det är insekterna som anpassar sig fortast. Det är den lilla människan som bär upp samhället.

Så fäller hon ut vingarna, de är lite luggslitna efter jakt på föda och kanske efter hetsigt parningsspel.  Hon slår några slag. Hon balanserar lite osäkert. Hon lättar från stråt. Hon flyger. Och något vackrare är det sällan man ser.

5 kommentarer:

  1. Så skört, vackert och viktigt...just tillbaka efter egen kamp med morgontörstiga mygg...
    PL

    SvaraRadera
  2. Igår såg jag underbar natur blandas med hav. Men strax där bakom bredde stora, enorma, hyggen ut sig. Jag tänkte stilla, undrar hur mkt liksom "välfärd" vi fått för dessa hyggen? Kan man räkna det, per svensk kanske till att börja med, om vi nu gissar att det stärkte BNP att alla träd sågades ner, och att BNP kom alla till godo? Blev det lite mer i lön till lärarna? En till sjuksköterska? Lite bättre asfalt nånstans? Eller landade det i våra lönefickor och därmed en extra kaffekopp, en coca cola per år eller hur lite skillnad gjorde det?

    Hade vi inte kunnat avstå detta för att ha den där underbara skogen orörd?

    SvaraRadera
  3. Hej Skogsmulle;
    Skogsbruk är något annat än hänsynslös skövling. Det förra görs med smart planering och modern
    anpassad utrustning på lämpliga årstider. Det senare görs kortsiktigt, hänsynslöst och gör oss alla
    på sikt till verkliga förlorare. Såklart att denna skövling fortsätter om kännbara tydliga sanktioner aldrig
    rättmätigt tillämpas.
    Att leva väl i materiell rikedom verkar paradoxalt nog vara mycket svårare än att förnöjsamt leva
    i måttlig materiell fattigdom.
    Grunden till allas vårt välbefinnande, vår närmiljö, den får vi bara inte lättvindigt låta kompromissa bort.
    /Aran

    SvaraRadera
  4. Vilka faller in under den lilla människan? Och vilka under den stora? Stående fundering hur du gör dina sorteringar. Bygger de på romantisering eller på en världsbild även jag kan köpa.

    SvaraRadera
  5. Fin skildring.
    /Hans H

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.