Roller

Läser högt. Stina Oscarsons kulturkrönika i DN. Svårt att låta bli. Det är förstås lite synd att avbryta rödhaken, bofinken och spillkråkan, för visst är det väl dess hojtande jag hör.

Krönikan är så bra. Handlar om det där med hur pengar arbetar och hur rollspelet gör oss dummare än vi är. Ett spel som desperat avslutas med att masken faller av när den personlige bankmannen meddelar: ”Jag hoppas du förstår att jag egentligen förstår men att jag måste göra mitt jobb.”

Vi putsar på de där förbannade maskerna, hivar upp dem till jobbsegel och gör dem sedan till roder för våra liv. De där maskerna som så lätt växer in i huden och förvandlar oss till något sämre än vi egentligen är.

Maskerna reducerar oss, gör att vi ägnar oss mer åt inbördes kamp än åt inbördes hjälp, mer åt att glädjas åt andras fall än åt andras framgång, mer åt att sätta oss själva i centrum än de mål vi påstår oss arbeta för. 

Vi intar våra roller och glömmer att den enda riktiga rollen vi har är rollen som människa på den här lilla planeten i det stora kosmos. Vi försvarar det vi vet är fel, i byråkratins eller företagets eller organisationens tjänst förvandlas vi till rollspelande pajasar vars uppgift blir att leverera argument, svar och åsikter som vi har betalt för att leverera. Telefonförsäljarna, pensionsfondsförsäljarna, killen på Elgiganten och tjejen som kränger Boxerabonemang. Marknadens förbannelse.

I rollen förväntas vi försvara det vi är satta att försvara. För jobbets skull, för vinsternas skull. Men också för partiets skulle, för landets skull.  På kuppen jagar vi själen ur våra kroppar och växer sakta men obönhörligt ihop med den mask vi uppmuntrats, uppmanats, tvingats att hållit framför ansiktet. 

Hur långt den personliga bankrådgivare, som Stina Oscarson mött, kommit på färden vet jag inte. Alltför långt, är det enda jag vet.