Kyrkor, tystnad, trosbekännelsen och sokrastiska frågor

Gårdagens inlägg - om hur inte minst borgerligheten numera föraktar K-märkta hus som står i vägen för det man kallar modernt och utveckling - har fått till resultat att flera hört av sig via e-post istället för via kommentarsfält (skälet tycks vara att man ogillar den ton som ibland förekommer där - en del har för vana att kalla kommentatorer av annan sort än den egna för idioter). Bland annat fick jag en fråga om hur jag, som icke-troende, ser på idén att riva eller sälja ut äldre kyrkor för att frilägga tomtmark.

Om det tycker jag - rent generellt - inte. Faktiskt. Det har, som ni säkert förstår, inte med religion att göra utan med historia. En historia som inte alltid varit vacker. Allra minst den som förknippas med kyrkor, där präster predikat mot kvinnlig rösträtt, för militär upprustning och blind tro på auktoriteter som godsägaren, kungen och prästen själv.

Förutom att historia är ett skäl för bevarande så finns ett annat skäl också: tystnad. Utsätter man sig inte för gudstjänster så är kyrkan en god lokal när man vill samla tankar, tänka dem längre än man förmår i det påträngande informationsflödet och allmänna tjattret.

Personligen föredrar jag de lite mer spartanska kyrkobyggnaderna, de där som inte har behov av att vare sig betona sin fysiska rikedom eller kokettera med pinglor och olikfärgad garnityr. Hur som helst med garnityr: det tysta kyrkorummet är en god plats för att ställa sokratiska frågor till sig själv, det vill säga fullfölja sitt tänkande med att t ex filosofera över varför man tycker och tänker som man gör. Ett ställe där man får äga sina egna tankar i fred.

Det är ont om tystnad. Nu finns det förstås massor med platser där tystnad redan råder. På orter där snart sagt bara koltrasten finns kvar tillsammans med andra icke-mänskliga djur. Där finns väl inget större behov av att bevara kyrkor för att att hitta tystnad. Men det finns skäl att bevara rummet som sådant. Ett stilla rum. Där inte ens koltrasten hörs. Historiska skäl finns förstås också. Landmärken. Ofta är de dessutom vackra. Som t ex den lilla kyrkan i Boo i gränstrakterna av Närke, Södermanland och Östergötland. Den lever upp ibland, med musik, konserter och allmänt välbefinnande. Mer sånt. 

På morgonkvisten dristade jag mig att fundera vidare på det här med kyrkor, i gryningen är det lättare att låta tankarna löpa på något sätt. Ibland hamnar även jag i sammanhang där trosbekännelsen läses. Ni vet den där ramsan där man säger sig tro på jungfrufödelse, himmelsfärd och dödsrike. En del är tysta, andra läser lite hycklande med, få tror på det man säger. Varför inte skrota det där? 

Nej, det kanske man inte kan göra. Bättre att tvinga människor att hyckla. Eller? Idén att låta orden i Olov Hartmans "trosbekännelsepsalm" (nr 335, psalmbok 1986)  -”Vi tror på Gud som skapar världen” - ersätta hela rasket skulle väl åtminstone befria en del kyrkobesökare att känna sig som hycklare? Det skulle väl ligga i linje med den tro som många av de som kallar sig kristna idag bär på. Som ju kan vara lite vad som helst.

Som nyfiken på det mesta har jag förstås inte kunna låta bli att sätta tänderna i kyrkohandboken - det är den som ger instruktioner hur det skall gå till i kyrkan. Den är under omarbetning. Ett tips är att man instruerar präster att ägna sig mer åt förundran än åt syndafall. Tror att många behöver lära sig förundras. Vilket inte är detsamma som att hemfalla åt tro på någon religion eller ens någon gud - även om jag kan ana att det finns människor som, då det ägnar sig åt långa tankar, plötsligt befinner sig i en mer sakral än profan känsla.

Vidgar vi begreppet sakral så är det inte helt fel. Även vi som inte är troende kan känna att det finns något som är heligt och väcker förundran... Det här t ex. Om en gud skapat världen så har hen i alla fall humor. Tyvärr på andras bekostnad.

Tillbaka till kyrkolokalerna: de inte inte bara erbjuder utan inbjuder till långa tankar som inte behöver inrymma vare sig gudar eller profeter eller sakrament.Vi behöver mer av långa tankar. Vi behöver mer tystnad. Vi behöver frihetsrum från allt kackel, alla reklamflöden, att stackaton som brusar upp för att - innan de hinner leda till minsta lilla sokratiska filosoferande - omedelbart ersättas av nästa utrop. Vi tvångsdränks av information. Men informationssamhälle har inte ett dyft med kunskapssamhälle att göra. Än mindre med förståelsesamhälle. Vi behöver frihetsrum från alla jävla twittrare och... bloggare. För att kunna förstå.

Snart, i gryningen, ska jag ta mig till ett sådant frihetsrum. En stol under eken borta vid skogskanten. Utrustad med en termos med varmt kaffe, ett nybakat bröd med sommarens plommon förpackade som marmelad. Det sägs att koltrasten är på väg. Förresten övervintrar en del. Undrar om jag inte hörde revirsång för några dagar sedan, innan snön fick för sig att falla.