SD stärker MP:s möjligheter att förbli regeringsparti

Alla avdankade före detta språkrör kan känna sig stolta över att man varit rör i det parti som SD gjort till sin huvuduppgift att få ur ur en regering. Ett gott betyg för Miljöpartiet.

SD meddelade igår att man avser att rösta nej till varje regering där MP ingår. Upprepade det idag i riksdagen. Detta ökar möjligheten för MP att vara kvar som regeringsparti. Hade Löfven tänkt sig att försöka bilda en ren sosseregering för att lättare komma till tals med de borgerliga - vilket det talats om - så blir det nu besvärligt. Det skulle uppfattas som att han går SD till mötes. På samma sätt kan de borgerliga partiernas vilja minska att, i ett framtida samarbete med regeringen, stämpla ut MP.

Att SD skulle välja alliansen avslöjande man redan för ungefär en vecka sedan då partiets ekonomiskpolitiske talesperson Oscar Sjöstedt meddelade i teve att "alla regeringar blir sämre med Miljöpartiet ".  Trots detta valde medierna att bygga upp spänning inför SD:s presskonferens igår. Det har varit lilla julafton för Niklas Svensson, Mats Knutson och Lena Mellin. När detta skrivs bluddrar de stora tidningarnas ledarskribenter i etermedier - som om det inte räcker med att de har en plattform i sina tidningar.

Dessutom, som jag skrivit förr, har SD ingen anledning att väja för ett nyval, än mindre nu när det visar sig att ställföreträdande partiledare fungerar väl medialt. Självfallet utnyttjade man gårdagens presskonferens till max för att i direktsändning få ut sitt budskap - en del kritiserar detta, men SD vore ju även medialt korkade om man inte passade på.

För Miljöpartiets partiledning öppnar sig scenariot om att under mandatperioden-  eller efter ett nyval - ingå i en regering med S och några av de borgerliga partierna. Då kan man motivera att man lämnar  partikongressens beslut om att stoppa vinster i välfärden - något som gick stick i stäv med språkrörens uppfattning. Man kan också motivera att man inte ens försöker driva frågan om sänkt normalarbetstid - en frågan där man också fick kongressen emot sig.

Det är ju heller ingen hemlighet att t ex Gustav Fridolin önskat se MP i en position som mittenparti och skrivit en artikel till FP-ledaren Karl Staaf ära. Från språkrörsteamet har en tjänsteman i tidskriften Liberal debatt skrivet en artikel under rubriken "Fram träder Miljöpartiet liberalerna".

Det öppnar sig således goda möjligheter för språkrören, vilket kanske inte riktigt var vad SD tänkt sig.

Vad som rör sig i de borgerliga leden är förstås svårt att veta. Annat än att det på t ex SvD:s ledarsida skrivits om att man måste tala volymer när det gäller flyktingmottagning. En signal som kanske SD tagit till sig. Kommer den nya moderata partiledningen att hålla fanan lika högt som Reinfeldt gjort? Var Reinfeldts linje i flyktingfrågan en moderat solitärs korståg som med nya kockar kommer att dö ut - på samma sätt som Göran Perssons tal om ett grönt folkhem var en socialdemokratisk solitärs eget korståg som snabbt dog ut?

Bengt Westerberg - den f.d. partiledaren i FP - och Olof Johansson - dito i C - har förresten båda två meddelat att det "nästa bästa partiet är socialdemokraterna" - inte något av allianskamraterna... Nu är dessa veteraner visserligen avdankade så det förslår - ungefär som jag själv är - men det ger i alla fall en vink om att alliansbygget inte är en självklar prioritering.

Skulle det ändå bli så att MP under mandatperioden tvingas bort från Rosenbad blir utmaningen att på helt andra villkor motverka SD. Det gäller för De gröna att presentera en berättelse om Sverige som skiljer sig från det huvudspår som S och de borgerliga är överens om - arbeta mer för att konsumera mer för att producera mer för att arbeta mer i ett evigt allt snabbare ekonomistisk tillväxthjul.

Lyckas med inte med en berättelse om ett samhälle där ord som livskvalitet, mindre stress, allas lika värde, dela på jobben och utveckling snarare än tillväxt är centrala begrepp ger man SD utrymme som det enda alternativet vid sidan av ett V som alltför lätt kan falla tillbaka i gamla fåror. Vilket vore djupt olyckligt. 

Eller som Lars Norberg skrev: ”När man avvisar kapitalismens och kommersialismens livsstil kan det ligga nära till hands att vända sig till marxismen. Men det är inte särskilt radikalt om vi kommer ihåg att radikal betyder att man skall gå till roten med det onda...”