Gustav och Åsa är inte alls några skitstövlar... Långt därifrån.

Jag tycker verkligen inte att Gustav Fridolin och Åsa Romson är skitstövlar. Verkligen inte. Men att inte aktivt, offensivt och hörbart försvara Alice Bah Kuhnke är  minst sagt märkligt, konstigt och - tycker jag - ganska dåligt  ledarskap.

För några dagar sedan skrev jag om angreppen här. 

Jag hade visserligen inte kommit på tanken att föreslå Alice Bah Kuhnke som statsråd - men det kan beror på att jag inte känner henne. Själv hade jag som en kamel trampat genom öknen, och som en get klättrat över berg, för att övertyga Stina Oskarsson om att ta jobbet som kulturminister.

Och jag hade stått upp och försvarat hennes plats. Inte krupit undan likt en flyende dammråtta när mediedammsugaren kommer farande. Om hon nu hade drabbas av de  infama påhopp, hårdvinklingar och självupphöjda kommentarer från höger till vänster som Kuhnke fått sig till livs när det gäller hennes beskrivning av kultur som en grund för ett ekologiskt hållbart samhälle.

Jag tycker det är märkligt att språkrören inte förmår att aktivt ställa sig upp när kritiken från socialister och liberaler (typ Martin Aagård, Aftonbladet  och Björn Wiman, DN) kräks ut sin okunnighet efter det att kulturministern skrivit att kultur är grundläggande för ett ekologiskt hållbart samhälle.

Socialisten Aagård hävdade att det var ett "tramsigt påstående" och gjorde sig lustig genom att påstå att "kritaperioden var ekologiskt hållbar trots att kulturlivet var lika med noll". Jag höll Aagård för mer än vad han presterade i sin spya. Känns sorgset att en så begåvad skribent är så uselt påläst, så totalt oförstående för hur prioriteringarna i ett ekologiskt hållbart samhälle rimligen måste vara.

Och liberalen - som hävdar att det är ett "märkligt påstående att kulturen befrämjar ett ekologiskt hållbart samhälle" - tycks inte begripa just någonting om vad ett ekologiskt hållbart samhälle är. Han borde åtminstone ha klart för sig att John Staurt Mill  påpekade att när vi nått det materiellt mogna samhället är det annat än materiell och ekonomisk tillväxt som borde vara mål - nämligen ökad plats för kultur (samt fri tid och andlighet, som han uttryckt det). Att liberaler har blinda fläckar när de läser de liberala urkunderna är välkänt, man läser nuförtiden med glasögon färgade av det ekonomistiska stoft som fördunklar synkraften...

Således. Ska vi lyckas bygga ett ekologiskt hållbart samhälle så krävs två stora förändringar av vårt sätt att bygga system, strukturer och normer:

• dels att kultur - på den materiella tillväxtens bekostnad - blir en större del av den formella ekonomin som mäts i BNP, 
• dels att kultur på ett såväl vidare som djupare sätt blir en del av våra liv även utanför den formella ekonomin eftersom det kan tränga tillbaka den norm som präglas av materiella värden (som lätt kan mätas) och den konsumtionsysteri som präglar vår vardag - och som de facto hotar de planetära processer som gör att vi ges utrymme att bygga våra samhällen på ett sätt som kan ge oss välfärd

Detta må vara främmande för en del inom den skrivande och tyckande parnassen. När jag som aktiv politiker deltog i en del kulturdebatter så förvånades jag över hur dåligt insatta, uselt pålästa och totalt främmande en del kulturdebattörer var inför miljöfrågor. Nog kunde de använda orden - på ungefär samma främmande sätt som Reinfeldt och Löfven gör -  men de begrep inte innehållet i dessa ord. De tycktes uppfångade av idén om att kultur och natur var motsatser, att kulturen skulle bemästra - snarast dräpa -  naturen, att naturvetenskap var något icke-intellektuellt som man var för fin för att ägna en tanke.

Så tycks det vara fortfarande om man skall tolka de utbrott som kulturminister väckt just i denna fråga. Jämfört med en del av dessa utbrott verkar till och med Disneyklubbens Kalle Anka vara ett geni - definitivt Carl Barks variant.

Utifrån ett grönt perspektiv har alltid kultur och estetiska ämnen varit en prioriterat fråga när det gäller skolan. Skälet är hur enkelt som helst: dels är det viktigt för det ekologiskt hållbara samhället, dels är konst, musik, skrivande - och den typen av skapande - främjande för  människans växande - ett växande som utgör en avgörande bas för den individ som hamnar i fysiskt, socialt, mentalt eller existentialistisk trångmål. Vilket de flesta av oss gör någon gång i livet. Inge minst när samhället och dess förutsättningar utsätts för stora påfrestningar och omställning krävs. Gröna tänkare är generellt medvetna om att den omställning som kommer att krävas - av såväl klimatskäl som andra skäl - också leder till att många människor kommer att hamna i svåra situationer eftersom omställningstiden blir allt kortare för varje dag som går.

Med väckt och ihållande intresse för skapande kultur har vi hjälpmedel att ta oss vidare, finna mening när den känns som bortblåst, finna värden som ligger utanför shoppinggallerier och lönearbete. Det är något som gör oss till hela människor. Jag tror att åtminstone socialister fattar det. Om dom rent generellt begrep att kultur är avgörande för en ekologiskt hållbar utveckling - som har kommit längre än till kritaperioden - vore mycket vunnet och vi hade åtminstone sluppit en del skitprat hämtat från knäskålarna från den härlighet som består av vänsterdebattörer.

Tills dess - åtminstone - borde Fridolin och Romson höja sina röster. Nog har de så mycket ideologisk
kompass i sig. Och så mycket mod att det räcker för att stå upp för den kulturminister man valt att tillsätta.

PS!
Nu har Stefan Edman, sosse och också medlem i STEG 3, tog bladet från munnen igår och berättat hur korkad kritiken mot kulturministern varit.

Och minsann, idag skriver Stina Oskarson, en annan STEG-3-medlem, bra i sin krönika: "Vad gäller kulturpolitiken och kulturministerns uppgift så finns även här en målkonflikt som vi helst undviker att tala om. Och denna ligger mellan kapitalismens krav på ökad ekonomisk tillväxt och konsten. Att bara ta fram en pensel och måla en blomma, eller skriva en dikt, är med kapitalismens logik det mest provocerande vi kan göra idag." Exakt så!