Ur arkivet (11): Och den första finansministern med hästsvans och ring i örat blev inte alls någon miljöpartist.

Kommer ni ihåg sjuttiotalet? Själv hade jag flyttat till en ny, ultramodern, förort till Stockholm. Där kunde man leva ett helt liv utan att se solen: i kollektiva matplatser, fantastiska tvättstugor och massor med gångar som sträckte sig genom hela det moderna bostadskomplexet. Allt kunde man nå utan att se himlen: affärer, bibliotek, post, banker.

Vi bodde i den bästa lägenheten i hela området. Hade gigantisk utsikt över motorväg, betonggård och färdigplanerade lekplatser. I fjärran såg vi skogen och horisonten. Riktigt tidiga morgnar kunde vi, någon enstaka gång, känna doften av skog.

Efter sex månader i detta moderna helvete kom depressionen. Så vi flydde från stadigt utstakade karriärer, väntade feta inkomster och högburen social status. Flykten gick till en stuga med vedspis, utedass, några höns och brunn från vilken vi fick hinka upp vatten.

Stugan låg i Kåsta, straxt utanför Vingåker.

Där levde vi fattiga och lyckliga åtskilliga år. På vintern var det kallt på dasset och is i brunnen. Vi var lyckliga ändå. Förmodligen för att vi själva hade valt våra liv – fattigdom är lätt att bära när den är frivillig.

Jag skrev noveller som jag krängde. Läste all filosofi jag kom över. Läste av termometrar, skickade upp molnhöjdsballonger och rapporterade till SMHI. I övrigt idkade vi självhushållning.

Så kom Torbjörn Fälldin. Och kärnkraften! Minns ni? Folk gick man ur huse för att demonstrera, gå på studiecirklar och knackade dörr. Jag också. Men jag blev inte medlem i Folkkampanjen mot kärnkraft.

Jag ansåg att deras avvecklingsplan var absurd. I den ingick nämligen ökad kolanvändning och introduktion av naturgas i stor skala. Undrar om ledarna för kampanjen är stolta över det idag. Dessutom ville man ta hela tio år på sig att avveckla de ynka reaktorer vi då hade.

Hur som helst, det var engagemang överallt. Kulturfolket existerade i den offentliga debatten. På Dramaten vågade man ta ställning. Och drömmen om det energismarta lågenergisamhället och gröna vågens miljöengagemang puttrade runt om i landet. Sol, vind och vatten var mantrat.

Sedan laddade Torbjörn Fälldin Barsebäck, trots löften om att ingen statsrådspost i världen skulle kunna förmå honom att dagtinga med sitt samvete. Det var som om drömmen om det nya samhället på några få sekunder rann ut i någon kokade reaktor…

Efter några år bildades Miljöpartiet. Jag hamnade av en slump på det partibildande mötet. Vi bildade lokalavdelning i Vingåker och regionalavdelning i Sörmland, och jag var aktiv med att skriva både kommunalt program och landstingsprogram. MP kom in i både det ena och det andra, men inte i riksdagen.

Efter två misslyckade riksvalrörelser blev jag av tillfälligheter språkrör för partiet, eftersom Per Gahrton avgick direkt efter det misslyckade valet 1985. Jag valdes på ett förtroenderåd som hölls på Billsbro Gård, också det straxt utanför Vingåker.

Mina största kvalifikationer för detta var att jag hade jeans, Fjällrävenjacka och ett lagom oansat skägg. Med mig bar jag rädslan för att tala offentligt, en gedigen torgskräck och en rejäl dos politikerförakt.

Partiet kom in i riksdagen som första parti på sjuttio år, kampen för att slå sönder den dåvarande blockpolitiken kunde börja… Och det skulle bli tryck i energifrågorna, kärnkraften skulle fasas ut och politiken skulle aldrig mer bli sig lik.

Det blev inte riktigt så. Idag ältas kärnkraften med exakt samma argument som då och blockpolitiken är mer cementerad än någonsin. Och den första finansministern med hästsvans och ring i örat blev inte alls någon miljöpartist.

Krönika Katrineholms Kuriren 2008

Bild: Detalj från Gröna Vågen av Birger Schlaug