Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten

Så kom den då. Den optimala boken om att värma vatten. En sån där bok jag skulle vilja sätta i händerna på såväl de energidebattörer som ältar kärnkraftens lov som de politiker som inte vet ett dyft om kärnkraft. En bok som vandrar genom atomkraftens historia utan pekpinnar och billiga poäng. 

Boken heter Ett extremt dyrt och livfarligt sätt att värma vatten. Skriven av Åsa Moberg. Lättläst, välskriven, faktatung och rent av spännande.

Författaren är extremt påläst, saklig in i minst detalj. Vilket inte är överraskande för den som följt Åsa Mobergs engagemang i den här frågan.

Hennes kunskap och noggrannhet medför att hon inte behöver ta till övertoner eller retoriska finter. Hon låter fakta ta kål på kärnkraften. Att prata reaktorteknik kanske inte är det mest gångbara, med Åsa Moberg lyckas till och med göra detta både smakligt och sakligt. Först på slutet i boken känner man den inneboende ilskan över sakernas tillstånd.
 Boken innehåller en hel del nytt även för oss som hållit på med kärnkraftsfrågan i snart 40 år. Själv hade jag t ex glömt bort att FN:s stora miljökonferens i Stockholm 1972 faktiskt enades om en apell med uppmaning till världens länder att bygga ut atomkraften. Lobbyverksamheten hade lyckats. Glädjande är dock, när man har facit i handen, att motståndarna till kärnkraft haft rätt i det mesta. Siffror talar sitt tydliga språk. Såväl när det gäller kronor som terawattimmar.

Väldigt mycket i boken är säkerligen nytt för den som inte var med under t ex den svenska folkomröstningen där en del politiker visade sitt rätta ansikte. Det var inga vackra ansikten. Här finns några sådana ansikten - värst av dem alla kanske det som tillhör "en reko kille från Borås".

Åsa Moberg påminner förresten om lustigheten - apropå hur Anders Borg på förmiddagen försvarade förslaget till sänkta studiebidrag medan Fredrik Reinfeldt på eftermiddagen tar tillbaka förslaget - när Ingvar Carlsson förklarade i sossarnas medlemstidning Aktuellt i politiken varför en folkomröstning om kärnkraft var otänkbar. "I lunchekot i P1 förklarade samtidigt Olof Palme varför en folkomröstning plötsligt hade blivit lika nödvändig som det var otänkbart bara ett par dagar tidigare..."

Åsa Moberg tar oss med till begynnelsen. Kärnkraften började som vapen, drevs fram av önskan om atombomben. Manipulationer var förutsättning för att det skulle bli något. Kärnkraften pyntades med stora löften om en lycklig framtid. Scenerna följer slag i slag. Hiroshima. Massproduktion av plutonium. Undangömda cancerregister. Bolag och stat i skön förening. Visionen om fusion - en vision som redan i mitten på 40-talet sades snart lyckliggöra oss alla. Och hur är det nu: blir det ny kärnkraft i Sverige? Uranbrytning? Det har varit nära i Sverige. Planeringen för den tänkta stora gruvan i Ranstad kostade en dryg miljard i dagens penningvärde. Tyvärr ligger uran och lurar. Själv anar jag svaret på denna fråga: Är Löfven en sådan som låter den ligga?

Hur som helst: Åsa Moberg har skrivit den bok som just nu - när kunskaperna om kärnkraft tycks avklinga i takt med minnesbilderna från Tjernobyl - behövs mer än någon annan.


PS!
För snart 28 år sedan kändes våren förstörd. Vi tittade på ungarnas sandlåda, och vårgrönskan kändes smutsig. Vi hade satt fröer och kände att allt det som var på väg att växa var hotat. Vi tittade mot himlen, observerade hur molnen rörde sig. Kände äckel. Till och med längtan efter sommardagarna med båten var som bortblåsta.

Men värst av allt var sandlådan. Barnens små hinkar och spadar låg där. En docka satt kvar efter morgonens lek. Ett glas med förra årets svartvinbärssaft stod på en liten bänk bredvid. Här följer fotsättningen.