”De älskade icke livet så att de drogo sig undan döden.”

Bild från Försvarsmakten kommenterar.

Rubriken är hämtad från Uppenbarelseboken 12:11. Den svenska försvarsmakten har låtit inrista detta i minneshallen över döda svenska piloter. Det var bland annat dessa jag skrev om häromdagen på blogginlägget som handlade om de drygt 600 svenska piloter som dog i flyghaverier 1945 - 1991. Med besättningar handlar det om 1000 döda.

Texten, som är inristad, är hämtat från en äldre översättning (1917). I Bibel 2000 lyder översättningen: "De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden."

Samtliga anhöriga kanske inte uppskattat att just den texten - mer om den nedan - blivit Försvarsmaktens sätt att hedra sina soldater. På bloggen Försvarsmakten kommenterar avslutar man en text, som har anknytning till mitt nämnda blogginlägg, med att lyfta fram just detta bibelord.

Själv tänker jag på de som hört av sig till mig - anhörig och flera som medverkat i internationella insatser - efter blogginlägget. Jag är överraskat att så många hört av sig på olika sätt. Deras återkommande tema är att attityden från försvarets ledning är att soldater som drabbats illa eller omkommit har gjort det fullt medvetna om riskerna - och att man använder detta som ett sätt att försvara att man inte gjort mer för att minska riskerna. Eller gjort mer för att att göra hemkomsten efter ett internationellt uppdrag lättare. Några av kommentarerna på min blogg har också haft detta som tema.

Mikael Nilsson, som forskat kring alla de döda piloterna har skrivit ”Det är uppenbart av de samtal som jag haft med efterlevande att det som hänt för så länge sedan fortfarande är ytterst plågsamt att minnas och tala om. Ingen har heller fått någon hjälp att bearbeta förlusten och sorgen, vilket inte gör saken bättre.”

Jag ska sammanfatta några av de inlägg jag själv gjorde som svar på några av de seriösa och analytiskt kritiska kommentarer som inkommit - det ramlade även in sådana som de seriösa knappast kan vara stolta över att ha på sin sida. Tyvärr ryms en del sådant på de militärorienterade bloggarna, vilket inte heller vi som är kritiska till det militära försvaret bör uppskatta eftersom ett vettigt samtal lätt blir ointressant när några uppträder som om de vore medlemmar i en sekt.

Så till min sammanfattning:

Mitt blogginlägg tillkom efter det att SvD haft en ingående och mycket läsvärd artikel om militär flygsäkerhet med anledning av det norska plan som havererade i Kebnekajse. SvD berättade då om att detta inte var den enda olyckan, utan redogjorde för en rad helikopterolyckor som skett i det svenska försvaret av olika anledningar.

Det jag då fann relevant var att fortsätta historiebeskrivningen genom att nämna att det inte bara alls handlade om de tiotal fall som redovisades i SvD-artikeln utan betydligt fler. Något som få känner till. Och som rimligen borde uppmärksammats mer i vår historia. 600 stridspiloter i det svenska flygvapnet fick sätta livet till mellan 1945 - 1991, skrev jag och länkade bland annat till ett inslag i Vetenskapsradion. Än fler än så har emellertid omkommit, det handlar om cirka 1000 personer totalt. Trots att Sverige inte varit i krig. De allra, allra flesta har dött i övningar och spaningar utan fiende i närheten. De är värda att inte glömmas.

Jag blev förvånad när jag först hörde talas om det, och förstod att ingen annan heller - och jag talade med ganska många, även de med militär bakgrund - kände till att summan av förlorade liv var så stor. Även historiker har blivit förvånade.

Frågan är varför det kunde ske. Övningarna var uppenbarligen i många fall av sådan art att planen och förarna utsattes för sådant de inte klarade av. Såsom jag uppfattat det fanns det en acceptans från militärledningen att övningarna skulle vara på denna nivå - det kan sättas i perspektiv av kalla kriget men också av en anda som uppmuntrades bland män med machoideal. Hur hanterade det politiska systemet detta? Uppenbarligen gavs inga direktiv om att övningar måste anpassas efter teknikens och personernas förmåga och utbildning. Detta är frågor som är intressanta och svaren måste letas i samhällsanda, omvärldsanalys och i den anda och de ledare som fanns inom flygvapnet.

Sverige hade under dessa år ett massivt flygvapen som dagens flygvapen inte kommer i närheten av när det gäller antal plan och antalet förband. Man var helt beroende av en huvudleverantör, som till skillnad från dagens svenska tillverkning var mer försiktig med importerade komponenter - även om sådana förekom enligt de kommentarer som blivit svar på mitt inlägg.

Det är riktigt att många länder hade problem med sina militära flyg på ett helt annat sätt än man har idag. Säkerhetstänkandet har numera gått så långt att man går in alltmer för obemannade drönare för att skydda soldaten undan såväl risker som den mentala påfrestningen av att personligen uppleva kriget på annat sätt än bakom en skärm.

Den upprördhet som blev följden av det störtade JAS-planet över Västerbron var stor och ibland med elakartad ironi, vilket förstås var lättare att använda eftersom ingen förolyckades. Redan då skrev jag några debattartiklar - ingen kom in - om att havererade stridsplan under övningar alls inte var något konstigt historiskt sett ens i ett svenskt perspektiv. Då nämnde jag antalet till "flera hundra" eller "ett hundratal", vilket då ansågs vara så obekräftat och okunnigt av debattredaktioner att man inte ville ta in artiklarna. Men det var fler. Många fler.

Deras liv är värda att uppmärksamma när vi skriver vår historia. Hur det kunde ske lär vi ha olika uppfattningar om. Samhällsandan, omvärlden, machoandan, högre toleranströskel i samhället när det gäller omkomna, inställningen att liv inte betydde så mycket i dessa sammanhang, systembyten eller vad det nu kan vara. Vi lär inte bli överens, men kanske kan vi lära oss något av historien och om hur liv värderas när upplevelsen av hot närmar sig våra egna samhällen. Hot lär kunna uppkomma av helt annat art än de rent militära. Då handlar det om något så väsentligt som huruvida demokratin skall försvaras med demokratiska medel - och om odemokratiska medel verkligen kan upprätthålla en demokrati. I detta härad återfinner vi frågan om värdet på människors liv. Därför menar jag att det är oacceptabelt att Försvarsmakten reducerar värdet av liv. Även egna soldaters liv. Vilket jag menar att man gör.



Jag vill påpeka att jag tidigare här på bloggen kritiserat försvaret för den dåliga utrustning man försåg Afghanistan-soldaterna med under de första åren. Det svenska förbandet i Afghanistan använde t ex under lång tid Toyota Land Cruisers utan splitterskydd även på farliga uppdrag.

Även om jag anser att upplägget för insatserna i Afghanistan var totalt historielöst och i själva verket kontraproduktivt (vilket jag skrivit en del om) så anser jag att man som försvarsledning har ansvar att med alla till buds stående medel se till att de soldater man skickar iväg ges största möjlighet att komma därifrån helskinnande.

Respekten för liv, även soldaters liv, måste vara hundraprocentig när man tar beslut om att andra än man själv skall ut i strid. Hade beslutsfattarna och försvarsledningen själva gett sig iväg må det vara deras sak att material var skraltigt, men att göra som man nu gjorde visar dåligt ledarskap och - här kommer en grundläggande invändning - öppnar upp för att skylla på soldaterna (tidigare piloterna) genom att hävda att "de visste vad de gav sig in på".

Hemkomsten för många soldater i internationella uppdrag kan vara en mardröm. Jag har själv, på mycket nära håll, sett hur en ung man, som upplevt saker som ingen ung man gör behöva uppleva, kommer hem utan att få den hjälp som han behövde. Efter år av ångest tog han sitt liv. Han är inget undantag. Sverige är inte ensamt. I USA är detta ett oerhört problem.

I Sverige kanske det har blivit bättre med åren, men det sa man även då den unge man jag talar om lämnades åt sitt öde. Det jag anar är att det finns en outtalad uppfattning inom den militära ledningen att "dom vet vad dom ger sig in på" och därmed fritar man sig från ansvar att göra det så säkert under, och så drägligt efter, som möjligt. Jag tycker nog att det är konstigt att vi som är kritiska till mycket inom den militära sfären är de som oftast talar om vikten av att ge bästa möjliga förutsättningar för soldaterna att överleva både under och efter sin stund i uniform.

Att jag skrivit ännu en gång i detta ämne beror på att jag blivit djupt berörd av de berättelser jag fått tillgång till efter det att jag skrev mitt blogginlägg. Berättelser jag önskar att den svenska försvarsledningen fick del av. 



PS 1: DC-3 79001 Hugin
I minneshallen över de stupade inom Flygvapnet finns en speciell minnestavla över de åtta personer som bemannade det nedskjutna plan - DC-3 79001 Hugin - som 1952 bedrev signalspaning över Östersjön för att inhämta uppgifter rörande Sovjetunionen. Tavlan ger anledning till lite historik.

Sverige hade ingått ett avtal med USA och Storbritannien om att - med hjälp av amerikansk utrustning - spana på Sovjets luftförsvar och deras reella möjligheter att slå ut eventuella angrepp från kärnvapenbestyckade amerikanska bombflygplan.

Vid flera tidigare tillfällen hade svenska flygvapnet överskridit gränsen för sovjetiskt luftrum - vid ett tillfälle var man mindre än 5 kilometer från sovjetisk kust. Tillsammans med vanligt förekommande Natoplan upplevdes man som provocerande av den dåvarande Sovjetregimen. 1948 begav sig det svenska flygvapnet in över sovjetiskt område (Ösel) för att spana efter avskjutningsramper - man hittade inga, vilket kunde vidarebefordras till USA.

Det svenska Flygvapnet och Sveriges regering påstod - enligt militär logik - att DC-3 79001 Hugin varit ute på en harmlös flygning i "utbildningssyfte" när det skjutits ner, vilket inte var sant. Att det skjutits ner har erkänts långt senare av Boris Jeltsin - efter år av förnekanden. Det är för övrigt inte alls troligt att det svenska planet denna gång överskridit sovjetiskt luftrum - enligt arkiven var man istället ute efter att spana på en ny sovjetisk kryssare. Huruvida nedskjutningen var en reaktion på tidigare gränskräkningar eller något annat lär vi väl inte få veta.


PS 2 - Bibeltexten
Texten i Minneshallen - De älskade icke livet så att de drogo sig undan döden - över de stupade svenska stridsflygarna kan vara intressant att fundera över. Även för sådana som mig, det vill säga troende ateister, eftersom det trots allt är Alla Helgons Dag. Jag har också förstått att texten kan ge dubbel sorg för anhöriga.

Texten är alltså från Uppenbarelseboken i Bibeln. Försvarsmakten tycks betona just denna text än idag, om man får tro deras kommentarsblogg där informationsdirektören (jo, det heter så) avslutar sitt aktuella inlägg med citatet. Därför finner jag det rimligt att ge hela sammanhanget.

Texten handlar om hur den gode ärkeängeln Mikael - som lite felaktigt brukar uppfattas som "den som är  Gud lik". Det är i alla fall han som tar strid med Djävulen, enligt texten från vilket citatet är hämtat:

"Det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken.

Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen. Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom. Och jag hörde en stark röst i himlen säga:

”Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt. De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden. Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.”
 
Sverige är således Gud, fienden är Satan. Det är ganska bra att ha klart för sig att denna symbolik även använts aktivt av svenska militärer. Vi blir nog ganska ofta förskräckta när vi hör den symboliken från andra länder.


De stridspiloter och andra - inom eller nära Flygvapnet - som omkommit och som namnges i Minneshallen hedras alltså med texten som på modern svenska blir: "De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden." Jag har förstått att det finns de anhöriga som upplever detta som att Försvarsmakten anser att den omkomne pappan inte älskat sina barn mer än att han kunde gå i döden. Det blir dubbel sorg. Jag undrar om försvarsmaktens informationsdirektör tänkt den tanken.