Liberalismens bästa delar är värda ett bättre öde än att hanteras av dagens liberaler.

När var det egentligen det hände? Kanske var det på 80-talet. Så det har pågått i trettio år. I en generation. En generation som har växt upp i ett tidevarv då vi steg för steg gjort en dygd av att sträva efter materiell egennytta. Normen säger oss att det är helt i sin ordning av att vara besatt av att skapa en förmögenhet och det enda naturliga är privatisering och ökande klyftor mellan rik och fattig.

Hur kunde det hända? Hur kunde alla de harmlösa, och ibland riktigt vackra, pusselbitar som vi lagt skapa ett pussel så fritt från värden, så fritt från långa tankar och så fullt med märkliga utrop om att det vi bygger är modernt.

Modernt? Vad är det? Är det tyngsta argumentet för en samhällsutveckling att den är modern? Då är man jävligt illa ute rent intellektuellt.

Vi ser en kapitalism växa fram som är alltför kreativ inte bara för samhällets bästa, utan också för sitt eget bästa. Vi ser en blå planekonomi växa fram - jag påstod att så skulle bli fallet redan när jag skrev boken Miljön,  makten och friheten i slutet av 80-talet. Men jag kunde inte drömma om att all sans och måtta skulle raderas ut. Att verkligheten skulle reduceras till en spelplan.

Nu identifierar sig partier, företag, riskkapitalbolag och fonder till spelare. Det började med att placerare definierade sig som spelare, sedan kom företagsledare och nu berättar partier om sig själva som spelare. Men, handen på hjärtat, vem vill egentligen låta sina liv, sina samhällen, sin planet ligga i händerna på spelare? Hur modernt det än utmålas som.

När Svenskt Näringsliv meddelade världen att den som studerar humaniora inte bör få lika stort studiemedel som den som studerar på t ex Handelshögskolan handlade det inte bara om synen på vad som är modernt. Det handlar om reduktion av värden. Det handlade om förakt för bildning. Och det samhälle där man anser bildning vara ett hinder för ekonomisk utveckling kan bara bli ett samhälle utan reella värden. Det må kallas modernt. Men det är bara fattigt.

Den höger som en gång upphöjde bildning till något viktigt har i modernitetens namn reducerat sig själv till något allt mer ytligt och slappt. Liberalismen har förminskats. Reducerats. Fördummats. I takt med att allt fler partier kallar sig liberala.

Liberaler som inte kan skilja på frihet för människor och frihet för kapital är i sig ett sorgligt kapitel. Frihet för människor gynnas av bildning, frihet för kapital gynnas av spelinstinkter.

John Stuart Mill var en liberal som dagens liberaler gärna hänvisar till. De har mycket att lära av liberalismens fader, inte minst när när gäller synen på ekonomi, ekonomisk tillväxt och arbetstid. Så här skrev han i sitt huvudverk Nationalekonomins principer:

"Jag inser inte varför det skulle var något att glädjas över att personer. som redan är rikare än någon har behov av att vara, skulle kunna fördubbla sin konsumtion av sådant som ger liten eller ingen tillfredsställelse annat än som symboler för rikedom. Det är bara i mindre utvecklade länder som ökad produktion fortfarande utgör ett viktigt mål: i de mest utvecklade länderna behövs istället jämnare fördelning.

Om jorden förlorar sin ljuvlighet genom obegränsad tillväxt av rikedom och befolkning, bara för att kunna hysa en större men inte lyckligare befolkning, så hoppas jag innerligt för eftervärldens skull att människorna kommer att nöja sig med ett stationärt tillstånd, långt innan de av nödvändighet kommer att tvingas till det.

Det behöver knappast påpekas att ett stationärt tillstånd av kapital och befolkning inte innebär ett stationärt tillstånd för mänskliga framsteg. Det kommer att finnas lika mycket utrymme som någonsin för kultur och sociala framsteg; lika mycket utrymme att förfina konsten att leva, och mycket större sannolikhet för att så sker när kampen för överlevnad inte längre upptar all energi. Också det tekniska vetandet kommer att kunna utvecklas lika framgångsrikt, med den skillnaden att istället för att enbart tjäna syftet att få förmögenheter att växa, så kommer de industriella framstegen att minska behovet av arbete."


Så skrev han alltså, John Stuart Mill. Det märkliga är att de partier som idag står längst ifrån detta är de partier som kallar sig liberala, tätt följda av Löfvens socialdemokrati. Och i dagspolitiken är det snarast Vänsterpartiet, följt av Miljöpartiet, som åtminstone i högtidligare sammanhang vädrar tanken att ta ut framstegen genom att minska arbetstiden - och istället för ökande konsumtion satsa på kultur och sociala framsteg... Vad säger de som idag identifierar sig som liberaler om det? Är det inte pinsamt att ett före detta kommunistiskt parti vädrar mer av god liberalism än själva liberalerna?

En av liberalismens stora var Herbert Spencer och honom har liberaler närmat sig allt mer i sin reella politik. Spencer var den som glatt utropade: "Den odugliges elände, de olyckor som drabbar de oförutseende, de latas hunger och de svagas undanträngande av de starka, som överlämnar så många åt fattigdom och elände, är utslag av en stor vittseende godhet". 

När man, för att skapa det man kallar "jobbpolitik", drar undan medel från sjuka och arbetslösa för att uppnå det man anser vara "goda målsättningar"  så är det faktiskt helt i linje med den gamle liberalens tankegångar. Det är ingenting dagens svenska liberaler vill höra talas om, för liberalen Spencer uppfattas som obehaglig, som någon man avskyr att bli påmind om. Att man i väna ordalag bygger sina åtgärder på just hans värderingar vill man absolut inte låtsas om.

Spencer var en så kallad manchesterliberal.  Många liberaler ser, även om man bortser från argumenteringen när det gäller att göra sjuka fattigare för att kunna sänka skatten för friska, faktiskt på världen i den anda som Spencer gav uttryck för. För visst är det väl så att man uppfattar t ex frihandel, utan sociala och ekologiska regelverk, som något av en "stor vittgående godhet" i syfte att nå högre värden längre fram. Utifrån samma princip som Spencer argumenterade: några måste offras för flertalets och framtidens bästa. 

Det är mycket märkligt att liberaler är  fundamentalistiska motståndare mot just miljö- och socialklausuler i handelsavtal. Frihandel, i liberal tappning, är någon sorts marknadsanarkistisk handel utan regler.  Man anser att regler - bortsett från regeln att inga regler skall få finnas - inskränker frihandeln och därmed det som kallas ekonomisk tillväxt. 

Tanken är att om man offrar någon eller några generationer - som med hjälp av taskig arbetsmiljö, dåliga löner och stora utsläpp kan få arbete - så skapar man en utvecklingsspiral som så småningom skapar möjligheter att införa bättre villkor för nästa generation. Eller åtminstone nästnästa. Min fråga är: Varför vill man inte skapa bättre förhållande redan idag genom schyssta spelregler i handeln? Hur kommer det sig att frihandel utan goda regelverk uppfattas som bättre än fri handel med goda regelverk som skyddar både människor och miljö?

I boken Miljön, makten och friheten skrev jag: "För att vi skall slippa se det som finns i andra änden av de varor vi köper så sker handeln globalt och via ombud. Ombuden är transnationella bolag, råvarubörser, matbörser och ansiktslöshet. För att slippa se, höra och känna använder vi oss av ett av historiens mest missbrukade ord: frihet. Men den "fria" världshandeln är inget annat än den rikes frihet att suga ut den fattige". 

Herbert Spencers ande vilar således över en hel del av dagens politik. Socialliberalismen har i så motto trängts tillbaka av manchesterliberalismen. Den senare varianten av liberalism brukar mången god liberal verbalt och nästan hänryckt ta avstånd ifrån. 

Men i praktiken har just det tankemönster som kännetecknar manchesterliberalismen stort genomslag i liberalers realpolitik. Det är därför man anser att sjuka och arbetslösa skall få sämre villkor, det är därför man anser att pensionärer som slitit ut sig under sitt arbetsliv skall betala högre skatt än de pensionärer som orkar jobba några år extra.

Nationellt har goda socialliberaler - detta mer eller mindre utdöda släkte - genom historien tagit socialt ansvar genom att införa - eller åtminstone acceptera - schyssta spelregler. Men så fort man gått utanför nationsgränsen har den liberala regeln varit att schyssta spelregler är ett hinder. På det sättet har mången liberal - även av den socialliberala arten - reducerat sig själva till något av egoistiska nationalister. Vi skall ha schyssta regler här hemma, men vi utnyttjar gärna att de andra har taskiga villkor. 

En gång i tiden hade jag en debatt med den socialliberale folkpartiledaren Bengt Westerberg om det rimliga i att vi som svenska konsumenter skulle utnyttja barnarbete i andra länder. Han ansåg att det var rimligt. Däremot krävde han att alla här hemma skulle ha rätt till egen rum i långvården. Nationalism kan man kalla detta.

Liberalismens största brist är att man har så svårt att skilja på frihet för människor och frihet för kapital. Eller om man så vill: frihet för fysiska personer och frihet för juridiska personer. Man har också mycket svårt att förstå att begreppet "frihet" måste analyseras utifrån frågan: frihet för vem?

Vad var det nu liberalen Spencer sa? Jo: "Den odugliges elände, de olyckor som drabbar de oförutseende, de latas hunger och de svagas undanträngande av de starka, som överlämnar så många åt fattigdom och elände, är utslag av en stor vittseende godhet". 

Vad har nu liberaler att säga om det? Vems frihet försvarar man? 


Isac Newton lärde oss mycket och jag gillar honom på många sätt - men han förledde oss också att se på världen på ett mekaniskt sätt. Han gav oss gravitationsteorin och fick oss att tro att allt kan beskrivas som materia och mätas matematiskt. Världen är ett urverk. Mätstickan är en värdemätare. 

Men: vi missuppfattade honom genom att eliminera livets kvalitéer från de kvantiteter de ingår i. Mer och större blev synonymt med bättre.Och så har det fortsatt. 

Det är volymer och matematik som gäller. Nationalekonomin, och därmed också det mesta av dagens politik, har tagit fasta på denna föreställning. Så kom välstånd att mätas i ett volymmått: "bruttonationalprodukt". Ekonomi reducerades till en fråga om ständigt ökad produktion och konsumtion. Ekonomer och börstempel ersatte Gud och kyrkorna som normskapare. Jag kan inte påstå att det blev så mycket bättre. Bara annorlunda.

Om var och en gör det som är bäst för den egna ekonomin, då bli det bäst för alla, hävdade nationalekonomins, och den liberala marknadsekonomins, fader Adam Smith. Om vi låter den osynliga handen styra, så blir allt till det bästa. Men. Smith menade att den osynliga handen måste styrs av moral och etik. Människor vill ju inte stå där med skammens rodnad inför vare sig vår Herre eller inför sina grannar, menade Smith.  Han begrep att marknad utan formella eller moraliska regler skulle urarta, bli en marknad där det gällde att bara se till sig själv, bortse från den andre och vända bort blicken när man såg något vedervärdigt.

Adam Smiths regelverk för att inte skämmas fungerade hyggligt när marknaden var så liten att producent och konsument kunde se varandra i ögonen. Och när kyrkan stod mitt i byn som ett varnande finger, ett hotande monument och/eller ett budskap om att det fanns högre värden. I dag konsumerar vi något som någon producerat på andra sidan jorden, vi behöver inte skämmas när vi ser ögonen på den vi utnyttjat för att få varorna så billigt som möjligt och den där kyrkspiran uppfattar vi mest vara en arkitektonisk del av samhället. 


Adam Smith - marknadsekonomins fader - underkänner således dagens marknad. Spelreglerna, som han utgick från var eviga, var inte eviga. Spelreglerna försvann. Därmed har grundförutsättningarna för marknadsekonomin förändras.

De informella spelreglerna på temat "man vill inte skämmas" måste ersättas med formella spelregler. Sådana ogillar dagens liberaler. Därmed är de inte ens liberala, sett ur marknadsekonomins faders perspektiv.

Resultatet är givet: vi lever inte på ett sätt som är vare sig etiskt eller ekologiskt hållbart. Vi lever på ett sätt som förtar våra och andras möjligheter att leva i morgon. Vi anser oss inte har råd till något annat. Vi är nämligen fångar i ett system som gröper ut mänskligheten i oss. Vi upprätthåller system som inte är hållbara eftersom vi är fångar i just det systemet.

För att upprätthålla det ohållbara krävs det maktutövning. I form av livsstilspropaganda som styr våra tankar. Reklam är livsstilspropaganda. Reklam kan göras av den som har råd. Den som har råd kan därmed styra normerna. Om normerna tvingas in i den ekonomiska teorin som säger att vi behöver konsumera mer för att upprätthålla det system vi lever i - så har vi plötsligt hamnat i den situation att vi som människor reducerat oss själva till medel för upprätthållande av systemet. Vi skall arbeta för att konsumera så vi kan producera på det att vi kan arbeta så vi kan konsumera mera. Vi är fast. I ett hjul.

Och liberalerna - de som gör anspråk på att vara liberaler - har fastnad i den fälla som John Stuart Mill varande dem för i sin bok Nationalekonomins principer:

"Det är bara i mindre utvecklade länder som ökad produktion fortfarande utgör ett viktigt mål: i de mest utvecklade länderna behövs istället jämnare fördelning. (-) Också det tekniska vetandet kommer att kunna utvecklas lika framgångsrikt, med den skillnaden att istället för att enbart tjäna syftet att få förmögenheter att växa, så kommer de industriella framstegen att minska behovet av arbete. (-)  Om jorden förlorar sin ljuvlighet genom obegränsad tillväxt av rikedom och befolkning, bara för att kunna hysa en större men inte lyckligare befolkning, så hoppas jag innerligt för eftervärldens skull att människorna kommer att nöja sig med ett stationärt tillstånd, långt innan de av nödvändighet kommer att tvingas till det."

Liberalismens bästa delar är värda ett bättre öde än att hanteras av dagens liberaler.