Kan man lita på MP?

Det är ett bekymmersamt läge. Efter sommaren kommer en blåsig höst och en isande vinter. Så kan man uttrycka det om man är lockad av att låta som Anders Borg. Nu är jag inte det. Så jag säger så här istället: Jag litar inte helt på MP

Det som oroar mig är att MP än en gång skall bli så totalt inriktade på att sitta i en regering att man kan komma att kompromissa i frågor som på intet sätt ligger in linje med vare sig partiprogram eller ideologi. Jag är orolig för att partiet kan inta rollen som den som legitimerar en politik som går tvärtemot vad som nu behövs för oss som tycker att det får vara nog. Med nyliberalism, med kapitalismens avarter, med otillräckliga åtgärder för klimat och miljö.

Det är uppenbart, tycks det mig, att Miljöpartiet riktar in sig på en regering tillsammans med Socialdemokraterna. Om det inte räcker till majoritet avser man – precis som i Löfvens våta dröm – hellre se FP än V i en sådan regering

Hur kan detta komma sig?

FP står på totalt motsatt sida när det gäller avgörande vägvalsfrågor som kan komma att avgöras nästa mandatperiod:
Svenskt medlemskap i NATO.
Beslut om nya kärnreaktorer.
Ökande krav på att Sverige skall fullgöra sin juridiska plikt och införa euron.
Vinster i välfärden.
Huruvida man skall acceptera att en minskad del av den totala ekonomin går till den gemensamma sektorn.

FP drar åt fel håll, till glädje för Löfven som också han drar åt fel håll i flera av frågorna. Lägg till detta FP:s uttalande om att det är bra med ökande ekonomiska klyftor mellan rik och fattig. Samt deras vurmande för internationell handel utan vare sig ekologiska eller sociala regelverk. Tillväxt före allt…

I alla dessa frågor står Vänsterpartiet betydligt närmare MP:s partiprogram än vad FP gör. Vilket också gäller synen på förkortad arbetstid. Dessutom var det bara Jonas Sjöstedt som, under Almedalsveckan, vågade beröra elefanten i rummet: Kan vi verkligen fortsätta att jaga ekonomisk tillväxt och ökande konsumtion om vi skall klara miljö- och klimathot?

Vänsterpartiet har givetvis också närmare att ställa den penibla fråga som också ligger i grönt intresse: Vad gör vi nu när vi bör och måste byta samhällsmodell för att lösgöra oss från ett ekonomiskt system som gått över styr i takt med att kapitalismen blivit alltför kreativ för sitt eget bästa?

Likt förbannat tycks Miljöpartiets ledning vara mer intresserad av att bilda en regering där Folkpartiet ingår än där Vänsterpartiet ingår. Detta är sakligt sett absurt. Men nu har ju inte politik alltid med sak att göra. Det är makt – inte i första hand makt att förändra, utan makt att administrera – som tycks vara intressant. Det är därför Socialdemokraterna under Löfvens ledning vill förändra så lite som möjligt av den politik som Alliansen för. Det var därför MP:s tidigare ledning var så inriktad på formell makt att man inför förra valet frånsade sig kärnvärden som formuleras i partiprogram och ideologi.

Man tog till och med avstånd från grunder i det egna partiprogrammet. Man struntade i kongressbeslut. Det gick så långt att MP var en av de parter som aktivt verkade för svensk trupp i Afghanistan – mot allt vad grön politik egentligen står för. Allt för att bli omtyckt där det inte finns anledning att vara omtyckt – istället för att driva grön politik i syfte att skapa opinion för verkliga förändringar.

När man betraktar allt detta känns läget verkligen... bekymmersamt. Kan man lita på Miljöpartiet?
Frågan måste ställas. Frågan måste besvaras. Före valet.

Texten utgör en krönika, införd i Fria, som du förresten kan prenumerera på här.