Habemus Papam!

Så har då världen begåvas med en ny påve, Guds främste uttolkare enligt fansen. Valet av påve skedde med strikt åldersdiskriminering: kardinaler över 80 år har icke rösträtt. Platsen där valet hållits är Sixtinska Kapellet. 

De gånger jag varit där har jag tyckt mig höra ångestrop från små gossar som snöpts på jakt efter ljusa röster lämpade för katolska kyrkan - som stundom vägrade släppa in damer i körerna men uppskattade ljusa röster. På köpet fick man fram perfekta älskare. Jodå, kastrerade män kan få stånd, men icke barn, vilket gjorde dem till perfekta älskare till överklassdamer som efter mässorna och före bikten ville förlusta sig. 

Kastraterna var för övrigt uppskattade av män också - inte minst George Friedrich Händel, åtminstone om man får tro Carl-Michael Edenborg. Vi talade om saken i det här programmet.

Den mycket unge Mozart skrev förresten stycken för kastrerade gossar i samma ålder som han - ja, han skapade till och med efterfrågan på dem. Precis som vi idag skapar efterfrågan på billiga kläder tillverkade av barn med i Sverige förbjudna kemikalier och på billig kycklingfilé utskuren av höns som tvingats leva ett eländigt liv.

En som kunde ha blivit kastrerad var en mycket känd och hyllad man. Om detta har jag skrivit för några år sedan, det låter så här: 

Passo di Gatta Mora, Svarta Kattens Gränd. Det är en liten, smutsig, mörk trappgränd i staden Genua. En liten bit därifrån ligger Casa di Colomba, Christoffer Columbus hus. Ibland känner man dofter från hamnen tränga upp till den lilla gränden. Det är dofter av tjära och hav. Dofterna från hamnen är ett välkommet avbrott i stanken av avfall och läckande latrintunnor uppe i gränden.

Här uppe i gränden kan man höra glam och stoj, och ibland flöjttoner, från torget som inte ligger så långt bort, alldeles i närheten av stans palats. Främmande ansikten tillhör vardagen uppe i gränden. Och främmande språk. Dit drar nämligen sjömän på jakt efter kvinnor eller män som säljer sina kroppar. Mellan spyorna berättat de om Orienten och Amerika på lagom berusat blandspråk.

I gränden hänger tvättkläder, linorna är spända mellan husen. I kläderna fastnar doften av urin och avskräde.

                       

Det kanske kan förklara varför mödrar drömde om att få sina söner kastrerade på det att de - sönerna - skulle kunna komma därifrån, bli gudomliga sångare och få goda belöningar hos rika furstar för sina himmelska tjänster. De skulle kunna bli rika som troll. Så var drömmen. Som goda avlövade söner skulle de kunna föra hela familjen till ett liv utan nöd och hunger. De avlövade söner som nått höjderna skulle låta ljuset och musiken och festen tränga in i sina arma mödrars och fäders liv på ålderns höst. Så var tanken.

Att låta kastrera sina söner var att delta i ett lotteri där det fanns en och annan högvinst. Men så många fler nitlotter.

Men Teresa hade inga planer på att kastrera sina söner. Hon hade nämligen mött djävulen i en av sina drömmar. Hon hade fått ett löfte av honom att yngste sonen skulle få en själ som skulle brinna i takt med rytmen från en fiol. Den yngste sonen, som hette Nicolò, skulle bli rik och berömd. Men hon hade svårt att tro på detta -  för pojken var bräcklig och klen. Han höll på att dö flera gånger innan han ens fyllt sex. 

Men ändå talade mycket för att Teresas avtal med djävulen verkligen var underskrivet, för lille Nicolò blev så rasande att han kunde få krampanfall så fort han hörde fadern spela falsk på sin mandolin. Svetten formligen rann nedför hans barnakinder när ackorden skar i hans öron. När han fick pröva mandolinen själv kunde han gråta flera timmar, utom sig av upprördhet, när han inte fått strängarna att låta som han ville.

Mandolinen var inte hans instrument. Så istället lånade han sin storebrors violin. Han smekte den med sina små fingrar, kände taglets strävhet mot sin kind och drog stråken över strängarna. Så berättas det. Det var något med violinen som växte samman med honom. Men vid varje falsk ton dånade det av djävulska skrik i hans huvud. För att få ut skriken som ekade inom honom måste han öppna munnen och låta dem flyga ut. De studsade mellan väggarna och rasade ut genom fönstren för att ta sig nedför gränden och ut över havet. Hans mor och far fick panik över den lille grabbens ångestfyllda beteende.

Vad annat göra än att söka nåd i Gud? Även om man råkat underteckna ett avtal med djävulen. Så därför gjorde man det som varje anständig familj gjorde; man besökte katedralen, som låg vid torget mellan gränden och hamnen, varje söndag. Nicolò darrade i hela kroppen när orgelklangerna dånade, när de slog mellan stenväggarna och trängde in i hans huvud och själ. Han kröp ner från kyrkbänken, ställde sig upp för att bättre se och höra och känna tonerna. Han rörde hela sin tunna fjärilslika kropp till rytmen. Han ögon glödde av åtrå, av längtan efter att forma gudomliga, eller om det var djävulska, toner.

Berättelsen handlar om Nicolò Paganini. Den störste violinist som nånsin levt. Hans fingrar dansade över strängarna. Stråken var som en förlängning av hans arm som i sin tur var en förlängning av hans inre som pulserade i sin rytm – naket, rått och ömsint – mellan himmel och helvete. Om man får tro honom själv. 

Nicolò Paganini växte upp i musiken, förändrade musiken och levde ut musiken. Han älskades eller hatades. Han gjorde en bejublad debut, turnerade runt i ett allt hetsigare tempo, lät publiken falla för de våldsamma utspelen, gjorde succé i fullsatta hus över en hel kontinent. Kvinnor, och en och annan man, skrek och svimmade när han stod på scenen och lät kroppen fyllas av rytmen. Han var sin tids störste rockstjärna.

Nicolò Paganini steg in på scenen i rätt tid för att skapa något helt nytt. Under första halvan av 1800-talet minskade nämligen såväl kyrkans som överklassens dominans över musiken. Kyrkorna och grevarnas slott ersattes av öppna affärsdrivna konserthus med kommersiella orkestrar. Publiken blev större, ramarna vidare, utspelen friare. I Nicolòs spår följde flera av de riktigt stora: Liszt och Berlioz är två av dem. Liszt blev sin tids pianomatador som nådde samma enorma publikframgång som Nicolò, med stora utspel, svimmande kvinnor och chockade förståsigpåare. Vi talar om den tidens superstjärnor som drog fram som dagens allra största rockstjärnor.

Men det handlar självfallet inte bara om att komma i rätt tid, när förutsättningarna finns för det nya att explodera. Det handlar också om konsten att skapa något nytt. Nicolò revolutionerade fiolspelet. Han var den förste som fullt ut använde sig av tekniken att knäppa på strängarna med vänster hand samtidigt som stråken dansade över strängarna. Han skapade speciella effekter genom att stämma om strängarna. Han skar till och med hack i strängarna för att någon av dem skulle sprängas under de mest magiska utspelen. Publiken tjöt. Han spelade plötslig lika magnifikt på tre strängar. Ibland på två, berättas det. Till synes spontant. I själva verket väl inövat. Precis som alla god spontanitet skall vara...

Allt kan idag tyckas tillhöra det normala bland virtuoserna, men då, när Nicolò öppnade alla dessa möjligheter genom att utmana konventionerna, var det revolutionerande. Det var rock´n´roll i dess bästa form.

Förresten blev Napoleons syster, Elisa Baciocchi, Nicolòs älskarinna. En av flera. Men det är en annan historia.

Texten är - nedkortad - hämtat från en essä om Paganini som jag skrev till en tidskrift för några år sedan. Den låg förresten också till grund för ett kapitel i boken Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac.