Kärnkraft, Myrdal, Mad och PR-konsulter

Ser att Jan Myrdal skall intervjuas i SVT:s Min sanning. Ett programnamn som antyder att det kan finnas lika många sanningar som det finns individer och att det nog är så att Tage Danielsson hade rätt att sanningar är omodernt och att ska vi vi ska hålla oss till sannolikheter. Särskilt när det gäller kärnkraft.

Apropå sannolikheter så meddelar idag Vattenfalls pressekreterare att "det inte finns anledning till oro" när det gäller svensk kärnkraft. Just de orden - "det finns ingen anledning till oro" - brukar användas just innan något är på väg att gå åt helvete. Vattenfalls "det finns ingen anledning till oro" föranleds av att omutliga Greenpeace dömer ut svensk kärnkraft, vilket nog de flesta, stillsamt mellan skål och vägg och utan närvarande journalister, faktiskt gör.

Hur som helst: Jan Myrdal pratade jag med i serien En bok, en författare för en tid sedan. Då hade han vandrat, och burits runt, i indisk djungel, träffat maoister och tagit del av det inbördeskrig som vi i Europa inte låtsas om. Han slår också fast att han hellre blir gammal och skröplig i den indiska djungeln än i svensk äldrevård. Klickar du på bilden så kommer du till vårt prat.

 

Vad finns övrigt att säga denna dag? Tja, PR-konsulterna avser att åter igen tjäna pengar på fackföreningars avsaknad av självtillit. Denna gång är det Kommunal som skall byta namn i absurd jakt på det som PR-konsulterna kallar modernisering, och som går ut på att flytta pengar till de sist nämndas egna konton.  

Fack Ett, är ett namnförslag, som förmodligen dykt upp när PR-konsulten med skånedialekt fått i sig för mycket rödvin på senaste efter-jobbet-festen. Namnbytet är lika korkat som när SKTF blev något så PR-konsultigt som Vision. Det köpta PR-konsult-budskapet-på-floskeltoppen är att Vision är ett fackförbund och i fokus för allt står du och dina visioner. Herregud!

Än mer att säga denna dimmiga morgon, innan dagens kneg tar vid? Tja, SvD skall lägga ner sin kulturbilaga - nu tillhör inte SvD kulturbilaga Sveriges främsta i genren, ska sanningen fram så kastar jag mig över den andra tidningens kulturbilaga, men när det gäller Svenskans så bläddrar jag först till Zits och Baby Blue -  för att, med PR-konsulternas språk, förbättra tidningen. Har Kristin Lundell skrivit nåt så är det dock alltid värt att läsa, liksom Berglins förstås.

Försvinner Zits och Baby Blue i förbättringskonceptet, som lustigt nog går hand i hand med ägarens krav på ökad koncernlönsamhet, så kan det läggas i den rad på försämringar som inleddes med att Sveriges mest trovärdiga miljöjournalist Susanna Baltscheffsky försvann - det ryktas att det berodde på stelbent omorganisation. Svenskans styrka är att man får en daglig dos av Mad (ledarsidan), vilken brukar ge dagens endorfinsprutande garv vid frukostbordet (jo, vi har alla olika humor tack och lov), och en Näringslivsbilaga som är Sveriges främsta i sitt slag med en radda goda skribenter och analytiker som lär få Madredaktionen att blekna emellanåt.