Sent skall syndaren vakna

Vacker match igår, Spanien - Italien. Båda går förstås vidare. Både till kvarten och till bankakuten. Europrojektet visar sig vara precis sådant som många av oss sagt. Man har haft för bråttom att bygga upp det, systemet kräver om det skall fungera mycket mer av finansunion, vilket i sin tur innebär, som Euroområdet ser ut, betydligt minskad demokrati och delaktighet.

Det som förvånar mig mest är att de som pläderade för svensk övergång till euron fortfarande uppbär status av tolvtaggare bland ledarskribenter, politiska kommentatorer och politiker. Man håller varandra om ryggen på något sätt.

De flesta som valde att inte springa gatlopp i eurons riktning tycktes se allt det som de som sprang i etablissemangets flock inte såg. Att en gemensam valuta skulle innebära så stora påfrestningar att redan stora problem skulle bli större - och att det som presenterats som ett fredsprojekt i realiteten skulle bli motor i det som snarare skulle leda fram till större konflikter. Jag utmålades på en och annan ledarsida som en idiot och EU-hatare som påstod något sådant. Tanken att det snarare handlade om omsorg om Europas befolkning föll aldrig dessa in. Springer man i flock så springer man. Så var det när vänner sprang och viftade med Maos Lilla Röda - jag föredrog att läsa den och därmed kunna vara djupt kritsik. Så är det när etablissemangen enas och viftar med sina projekt under det att de klappar varandra på ryggen - istället för att ta ett steg tillbaka, försöka tänka längre tankar och ta egen ställning.

En av de som ivrigt hejade på svenskt medlemskap i euroland var DN:s Peter Wolodarski. För några veckor sedan luftade han insikter och erkände att euron inte alls ledde till fred utan till konflikter. Godmorgon, Peter!

Sedan följde strömhoppen påpekar tidningen Fokus och skriver: "Per T Ohlsson, gigant på Sydsvenskan, beskrev valutaunionen som felkonstruerad och orsak till kristens djup." Och så citerar man Expressens Anna Dahlberg som plötsligt insett att "euron är ett fatalt misslyckande".

Värst för Wolodarski, Ohlsson och Dahlberg lär förstås vara att behöva erkänna att Jonas Sjöstedt haft rätt hela tiden. Och att gröna politiker haft rätt. Undrar hur det känns om tio år när Wolodarski, Ohlsson och Dahlberg kommer fram till samma insikter när det gäller kapitalismen som system.

Den reellt existerade kommunismen var en katastrof och det var skönt när den försvann. Men det kommer att bli lika skönt när den reellt existerande kapitalismen som system ersättas med en ekonomi där människa och miljö verkligen betyder något. Ungefär så sa jag förresten mitt sista kongresstal som språkrör år 2000 och längre applåd hade jag aldrig någonsin fått. Gustav Fridolin och Åsa Romson får gärna sno talet. Istället för att vara medspelare när det skall lekas affär med allt och alla. Gör en politisk Zlatan, var kreativ och bryt mönster.