Om att inte ta tillvara resurser...

Det har förstås alltid varit så att de barn som haft föräldrar som haft kunskap, vilja och tid kunnat få betydligt mer hjälp hemma med läxor än de som haft föräldrar som inte haft kunskap, vilja och tid. När jag på 80-talet första gången satte tänderna utbildningspolitik fann jag till och med en undersökning som visade att elevernas betyg blev bättre ju fler meter bokhylla föräldrarna hade.

Redan här startar den ojämlika resan genom livet - om den inte startat redan vid födseln. För ett samhälle som vill utvecklas är detta inte bra. Begåvningar, som inte har de bästa förutsättningarna i sin omgivning, får inte samma chans att växa som de icke-begåvningar som kan surfa hyggligt smärtfritt genom skolan på grund av engagerade och/eller kunskapsrika föräldrar. Genom detta tar inte samhället tillvara på sina medborgare på bästa sätt - med samhälle menar jag i detta fall helheten som utgörs av både offentliga och civila delar. Nu tillkommer fenomen som innebär att den engagerade och/eller ekonomiskt välsituerade familjen får statens hjälp, via skattesubvention, att lyfta sina barn genom att köpa in läxhjälp.

Det finns ingen anledning att vara sur på att de som vill, kan, har förmåga eller råd att hjälpa sina barn också gör det. Det är bra. Det sura är att inte alla elever ges liknande fördelar, liknande möjligheter att få växa i skolan. Därför är idén om obligatorisk läxhjälp i skolan en central del i hur vi skall få en bra skola där alla ges möjlighet att växa.

Att partier, som vill profilera sig som skolans och lärarnas parti, gör större sak av att öka lärarnas löner med 120 000 kronor om året än av att plädera för obligatorisk läxhjälp och högre status för skola och lärare genom bra vidareutbildning, kortare arbetstid och mindre klasser är för mig obegripligt. Jag skulle vilja se ett parti som har en vision och en plan för att bygga om Sveriges offentligt ägda skolor till vackra utbildnings- och kulturcentrum. Med målet att varje elev både blir bekräftad och fick utveckla både teoretiska och kreativa sidor. Där lärare sågs som något större än producenter av kuggar till en arbetsmarknad i ett system som drivs som ett opersonligt maskineri utan ansvariga operatörer - för att citera den franske filosofen och historikern Foucault.

Folkpartiet och Miljöpartiet profilerar sig som skolpartier på olika sätt. Jag hade önskat att De gröna varit de som anammat idén som jag skissar på. Men anar att Vänsterpartiet är det riksdagsparti som ligger närmast att föreslå något liknande.  Trots att det lika gärna kan ses som konservativt, socialliberalt som något socialistiskt... Men mest är det onekligen grönt.

Ett första steg som kan tas nu är att bygga system där läxhjälp ges till alla - man kan till och med låta högskolestuderanden få en skattefri inkomst när de fungerar som inspirationskällor och läxhjälpare efter skoldagen. En betydligt bättre skattesubvention än den som ges till hushåll som vill kasta ut ett fullt fungerande kök för att få ett nytt i rätt modefärg.