Inför MP-kongressen: Hur är det med historiebeskrivningen egentligen?

Har hört ledande personer i MP hävda att partiet står för en arbetslinje, och till och med att partiet alltid gjort det. Kanske är det så att man försöker skriva om historien för att miljöpartister under helgens kongress skall tycka det är grönt att inte driva frågan om sänkt arbetstid. Man vill bli ett mittenparti utan profil, ett harmlöst parti kanske. 

Man beter sig illa om det är en strategisk fint gentemot partiets medlemmar, man saknar kunskap om partiet om man verkligen tror på det man säger. I valrörelse efter valrörelse drev nämligen MP under hela 80-talet och 90-talet kravet på sänkt arbetstid. Och så här skrev jag i boken Svarta oliver och gröna drömmar som kom ut 1997.

Du borde arbeta mindre och älska mer, sa hon och kittlade mig med ett grässtrå. Det var lunch och vi hade gått ner i parken, ätit var sin pistageglass och låg nu och småpratade i solen. Jo, det var väl sant. Jag jobbade mycket, dagarna gick och i stunder av insikt förstod jag att jag flydde från nära relationer genom att arbeta.

Många år senare. Jag sitter i en tevestudio. Jag är språkrör för De gröna. Deltar i en många timmar lång hearing om arbete. Eftersom jag och några andra politiker skall vara med först när det närmar sig midnatt hinner tröttheten krypa på trots att det som sägs under kvällen är intressant. Det diskuteras huruvida det kan bli mer arbete i framtiden och om vi arbetar för att leva eller om det är så illa att vi lever för att arbeta. Jag tänker på den där stunden i parken och på vad hon sa: Vi borde arbeta mindre och älska mer. Det var också så jag avslutade debatten den där kvällen. Jag fick sista ordet.

På morgonen ringer en man som på saktmodig norrländska ber mig ta ansvar för vad jag sagt kvällen innan. Han hade gjort vad jag uppmanat till och om resultatet blev ett barn så fick jag ”ta mig fan betala underhållet”. Dessutom följde han upp min uppmaning från gårdagen genom att inte gå till jobbet idag. Han lät så allvarlig så jag undrade om det var skämt eller allvar. Vi pratade en stund och inte ett tecken tydde på att han skämtade.

Man ska vara tolerant mot allt, utom när dumheten parar sig med makten, skriver Peter Noll i Den utmätta tiden.  Jag tänker ofta på det citatet när jag inte förstår den politiska debattens märkligaste piruetter. Huruvida man tycker att det är märkliga piruetter beror förstås på de egna värderingarna, för det finns ju inga objektiva sanningar.

Skapa sysselsättning och åtgärda människor

I debatten kring arbetslösheten krävs det tolerans, tycker jag. Olika lösningar föreslås. En del är roliga. En del som hämtade ur en mardröm. De mesta härrör från den gamla världsbilden och baseras på gamla ideologiska grunder.  Lönearbetet uppfattas, av de flesta debattörer, som något närmast heligt. Det är väl därför man pratar om att ”skapa sysselsättning”, som vore vi småbarn som måste sysselsättas för att inte hitta på dumheter. Det är kanske därför man pratar om att ”sätta människor i åtgärder”. Vindrutetorkare kan man åtgärda. Men människor? Uppriktigt sagt förstår jag inte vare sig vokabulär eller upprördhet. Det är väl bra att vi inte behöver arbeta så mycket! Det är väl inget att vara ledsen över! Tvärtom! Är syftet med livet att vi ska lönearbeta? Är vi så förslavade att vi inte kan ta till oss glädjen i att ha fri tid som vi kan fylla med det vi själva vill? Är det samhällets normer som gjort oss oförmögna att ta vara på den fria tiden?

Kanske är det så att LO och Luther - eller om vi ska vara nog: Calvin - som gemensamt skapat den ångestfyllda relation vi har till lönearbetet. Hela vårt människovärde tycks ju hänga samman med lönearbetet. När vi sammanfattar våra liv är det genom att redovisa vilket lönearbete vi haft, vi verkar nästa ha blivit ett med vårt lönearbete. Den som är befriad från arbete känner sig inte fri - och är inte heller fri eftersom hela systemet skriker ut att den som är arbetslös inte gör rätt för sig. Frihet från lönearbete skapar ångest. Nog är det synd.

Någonstans på vägen blev det fel. Och vänstern har minst lika stor skuld som högern för att lönearbetet blev så upphöjt att det blev grunden för människovärdet. Vi blev vad lönearbetet var. Vi blev rädda för fri tid, frihet från lönearbete kom att uppfattas som skamligt, så skamligt att den fria tiden, som man själv ägde, omgärdades av ångest snarare än av livslust och kreativitet. Vi blev fångar i myten om lönearbetet. Hela samhällets strukturer byggdes upp för att människans roll som lönearbetare skulle stärkas. Trygghetssystemen och pensionerna grundades på lönearbetet.

Liberalen Mill gillar inte liberaler

Eftersom det är nationalräkenskaperna som räknas betyder inte tillgången till fri tid just någonting, skrev Christer Sanne i Hur mycket arbete behövs? Han konstaterar att vi skulle klara oss bra med 30 timmars arbetsvecka. Om nu inte alla fördomar och förlegade föreställningar om vad som är värt något fanns. Myten om lönearbetet, som det mest centrala för individ och samhälle, har invaderat politiker och samhällsdebattörer till den grad att man hamnar i ett intellektuellt moras. Som om lönearbetet vore ett självändamål, som om vi måste ”skapa” sysselsättning för sysselsättningens egen skull. Det är väl alldeles utmärkt om vi kan arbeta mindre och älska mer. Leva mer. Känna mer. Vi borde våga återvinna friheten och kunna bygga upp de sociala relationer som egentligen är den enda trygghet vi kan ty oss till utan att lura oss själva. Herregud, vilka möjligheter vi har idag att skapa ett fantastiskt samhälle! Ett samhälle där vi delar på jobben och inser att den gamle liberalen John Stuart Mill hade rätt när han påpekade att när samhället blivit materiellt moget skulle vi kunna låta den fria tiden växa istället för ekonomin. Liberalen Mill är en av mina favoriter, socialisten Kropotkin en annan. En lagom dos av dessa nedblandat i ekologisk grundsyn så gräddas min gröna dröm.

Den viktigaste åtgärden: sänk arbetstiden!

Den viktigaste konkreta politiska åtgärden i vårt samhälle nu är att dela på jobben, sänka arbetstiden och framför allt avmystifiera myten om lönearbetet. Du är inte vad du lönearbetar med. Du är större än så! Att sänka arbetstiden är nyckeln till det goda samhället. Att krossa myten om lönearbetet som alla goda gudars gåvor är den kanske viktigaste utmaningen för den som har gröna drömmar.

Och, förresten, hur ska man överhuvudtaget lösa problemet med den påtvingade arbetslösheten om vi inte delar på jobben? Låt mig ta ett exempel där jag inte förstår hur man tänker. Vi dras med hög arbetslöshet i Sverige.  Många mår illa, mänskliga resurser är outnyttjade, mycket som borde uträttas blir inte uträttat, kunskap och erfarenhet används inte. Ersättning betalas till de som förlorar sina jobb. Ersättningen tas av våra gemensamma skattemedel. Man kan säga att de arbetslösa är anställda av staten för att göra ingenting. Ja, i själva verket avskedas människor som utför ett produktivt arbete för att istället anställas av staten som arbetslösa för att göra ingenting. Detta är svårt för en någotsånär normalbegåvad person att begripa. Och jag kan banne mig inte förklara för mina grannar hur de makthavande kan låta det som sker ske.

Högerns väg

Istället för att dela på jobben, ta tillvara på möjligheterna envisas man med att ”skapa sysselsättning”. Traditionellt finns det två vägar att ”skapa sysselsättning”. Högern vill gå den amerikanska vägen genom att vidga löneklyftorna, tillåta betydligt lägre löner, montera ner arbetsrätten och avreglera det mesta. Detta skulle säkert leda till att fler människor fick arbete. Vi med goda löner kunde låta någon annan bädda våra sängar, borsta våra skor och pussa våra barn godnatt. Visserligen blir det svårt för dem med riktigt låga löner att försörja sig, men visst skapas sysselsättning. I USA sitter ständigt mer än 1 procent av den vuxna manliga befolkningen bakom galler, främst pga. svårigheter att försörja sig, berättade man i den tevesända hearingen. ”Men så kan det väl inte vara”, muttrar liberal meddebattör och vill inte kännas vid något som slår sönder myten om det goda med stora löneklyftor. Men baksidan är än större: dras lönerna ner så måste också socialbidragen dras ner, de kan ju inte vara högre än lönerna. På köpet kryper således det gamla Fattigsverige åter fram, i vilket den som behövde mer än dagligt bröd tvingades gå till socialen och be om hjälp. Be om hjälp för att få sin medicin, be om hjälp för att köpa sig nya stövlar eller för att låta barnen få en träningsoverall. De enda vinnarna i det systemet blir de som är befriade från både fattigdom och empati.

Vänsterns väg

Vänstern har av tradition försökt sig på en annan väg. En sympatisk man som hette Keynes formulerade teorin som säger att fler jobb skapas om efterfrågan ökas. Och efterfrågan var stor en gång när man inte hade mat för dagen, när bostäderna var eländiga och när den materiella nöden var stor. De ekonomiska hjulen börjar snurra med Keynes modell. Argumentationen är både hederlig och rimlig. Men föga hållbar om man inser att världen ser annorlunda ut idag än när Keynes levde. Då var vi mitt i den gamla mekaniska världsbilden och matematiken var viktigare än ekologin. Sedan dess har kunskaperna ökat. FN-konferensen i Rio, om den globala miljön, slog fast att vi i den redan rika delen av världen inte kan fortsätta med vår livsstil och vårt sätt att konsumera. Att öka efterfrågan är alltså inte hållbart. Tvärtom, det leder till något så pinsamt som att vi slår i det ekologiska taket. Keynes teorier i all ära - men de strider således mot de ekologiska realiteterna. Vi skulle behöva två eller tre jordklot för att den teorin skall vara hållbar. Även tjänstesektorn har ju sina rimliga begränsningar - även om vi i och för sig skulle kunna åka hem och diska varandras diskar i syfte att få igång de ekonomiska hjulen.

Den gröna vägen

Den tredje vägen att komma tillrätta med arbetslösheten är mycket enkel. Det handlar om att anpassa arbetstiden till verkligheten. Varför ska vi då envisas med en lagstadgad normalarbetstid på 40 timmar i veckan? När det inte finns någon utredning någonstans som visar att det i framtiden blir så värst mycket mer lönearbete än idag. Snart sagt varje miljon som investeras i ett företag eller verksamhet har ju som mål att rationalisera bort mänskligt arbete. Var då glada åt det! Lönearbete är väl inget självändamål? Socialdemokrater av viss sort verkar ha fått för sig detta, så med sorg och bävan ser man att det blir mindre lönearbete. Istället för att se det som en av vår tids stora möjligheter till en frihetsreform utan like!

Sänkt arbetstid - är det planekonomi?

En del avfärdar sänkt arbetstid som varande ”planekonomi”. Dessa ärans män och kvinnor - som t.o.m. har varit ministrar - menar således att 40 timmars lagstadgad normalarbetsvecka är god och hållbar marknadsekonomi. Medan däremot 30 eller 35 timmars lagstadgad normalarbetsvecka är elakartad och icke hållbar planekonomi. Frågan är då vilken form av ekonomi 48-timmarsveckan, som vi en gång hade, var för något? Att byte av två siffror - 40 till 30 - kan medföra ett totalt nytt ekonomiskt system övergår min fattningsförmåga. Möjligen kan detta bero på att jag inte varit politiker i hela mitt liv.

Ett annat av de mer häpnadsväckande argument som framförs mot sänkt arbetstid är att det skulle medföra att ”man delar på arbetslösheten”. Detta intellektuella moras härrör från de socialdemokratiska partisekreterare som avlöst varandra och har blivit ett vanligt uppdykande argument från fackliga företrädare. Tanken svindlar. Varför hävdade man inte att det var fel att ”dela på arbetslösheten” när arbetstiden sänktes från 48 timmar? Eller är det så att just 40-timmarsveckan är en naturlag? Den för evigt absoluta arbetstiden? När blev den det? Och varför? Vad är det för fel att dela på arbetet istället för att bara dela på pengarna - det är ju ändå så att arbetslösheten betalas av de som arbetar. Och de som arbetar, arbetar ofta alldeles för mycket.

Svenska Arbetsgivarföreningen är sig lik...

Argumenten mot sänkt arbetstid känns igen från anno dazumal. De återanvänds i ett evigt kretslopp - det enda kretslopp som SAF:s ledning tycks känna till. I en skrivelse från den 15 december 1920 redovisar Sveriges Verkstadsförening allt det hemska som skett när man lagstiftat om 48-timmarsveckan. Man är bekymrad.
Oroad över risken för sänkt produktivitet, hotar med att företag skall flytta utomlands och att beställningar skall gå Sverige förbi. Man oroar sig dessutom för vad arbetarna skall ta sig till med all fritid.  Man skriver:
”Arbetsgivarnas allmänna intryck är, att åtminstone bland de yngre elementen av arbetarna icke kunnat
förmärkas större intresse än förut för vare sig studier eller nyttigt arbete, snarare mindre. Angående de äldre arbetarna framhålles det, att dessa i stor utsträckning söka utnyttja sin lediga tid för arbete i koloniland och
dylikt. Utbytet härav anser man emellertid litet i jämförelse med vad vederbörande arbetare skulle kunna
prestera, om han fick arbeta motsvarande tid längre på sin plats i verkstaden.”

Det är skönt att höra att omsorgen om arbetarna var stor redan då... Ökad flexibilitet är annars dagens modeord från SAF. Man hävdar att ”dagens samhälle, med just-in-time-system etc” kräver ökad flexibilitet. Men inte heller detta är något nytt. Det är bara ordet som är nytt. I Verkstadsföreningens tidskrift Verkstäderna från december 1920 kan man läsa följande: 

”Förkortningen av arbetstiden (arbetsmarknadens parter förhandlade 1918 fram en förkortning till 52 timmar
för verkstadsarbetare) var helt säkert alltför stor på en gång, men hade den kanske ändock visat sig
överkomlig för industrin just med hänsyn till möjlighet till övertidsarbete, varigenom industrin bereddes en oundgänglig nödvändig elasticitet. Redan ett år därefter kom emellertid 8-timmarsdagen, som dels ytterligare förkortade arbetstiden, dels ock betog möjlighet till övertidsarbete annat än i ytterst obetydlig utsträckning. Industrier försöker naturligtvis ordna så att arbetstillgången är så jämn som möjligt året om, men vissa tider
 måste övertidsarbete tillgripas. Då exempelvis ett skeppsvarv får in ett fartyg för reparation gäller att utföra
detta så snart som möjligt. Varje dag, som fartyget ligger vid varvet, drager stora kostnader. Som förhållandena nu äro här i landet, har det hänt, att reparenter sökt sig till utländska varv, som kunnat utföra arbetet fortare - till
följd av mera elastiska övertidsbestämmelser. Det är emellertid inte bara skeppsvarv, som på grund av 8-timmarsdagen fått en ojämn konkurrens med utlandet, utan är detta fallet med många andra mekaniska verkstäder. Dessa har nämligen inte kunnat erbjuda de leveranstider, som beställaren önskat, och
beställningarna har i stället gått till utlandet.”

Trots detta lyckades Sverige riktigt bra. Är det inte märkligt? Är det inte underligt att de mest notoriska nejsägarna genom åren är desamma? Bygger det på rädsla? Eller dumhet? Eller nostalgi?

På en konferens om arbetstiden, som jag deltog i hösten 1996, hävdade företrädaren för SAF att sänkt arbetstid inte skulle resultera i att fler skulle få jobb. På frågan om denna tes också gällde SAF:s eget kansli så hade företrädaren svårt att förklara hur lika mycket jobb skulle kunna utföras på kansliet om de anställda arbetade sex timmar istället för åtta timmar per dag.  Det måtte arbetas alldeles väldigt ineffektivt på SAF:s kansli.

Den utmätta tiden

Men det kanske är kopplat till att makten parat sig med dumheten. Vad vet jag. I Den utmätta tiden beskriver Peter Noll hur han får besked om cancer och hur han tar emot livet den utmätta tid som är kvar. Om vi kunde lära oss att vi alla har en utmätt tid, en kort ögonblick på den här fantastiska planeten som svävar i vårt enorma kosmos. Om vi kunde ta vara på tiden. Se det stora i det lilla, se det naiva i det uppblåsta, samla ögonblick som gör oss till stora berättare den dag vår utmätta tid är till ända. Om vi kunde leva våra liv så att vi inte kunde sammanfatta våra liv med att redovisa vårt lönearbete.

Så därför: Arbeta mindre, älska mer!