Där kom det... och så en gåva till Fredrik Reinfeldt.

Där kom det. Det där som Miljöpartiet borde sagt också de senaste åren. Det där som de tidigare språkrören borde sagt under valrörelsen. Det där som de nuvarande kunde ha sagt i sommarens Almedalstal. 

Men det blev Fredrik Reinfeldt som vädrade kritik av konsumtionssamhället. Och som funderade högt på om vi kan konsumera som vi gör med tanke på att jordens befolkning ökar och klimat och miljö sätter gränser. Sagt på en moderatstämma. Inte undra på att SvD ledarsida undrar vad som händer...


Många moderater är nog dubbelt glada för att Gaddafi togs av daga samma dag som Reinfeldt höll sitt tal. Utan mordet på diktatorn hade nämligen medierna ägnat mer plats åt Reinfeldts tal, förundrat spelat upp hans funderingar kring konsumtionssamhällets påverkan på planeten. 

Nog är det som statsministern sa i teve igår: det största motståndet finns inom det egna partiet och dess intressesfär...

Föga förvånande var det således Reinfeldt och inte en socialdemokratisk partiledare som sa det. Kritiken av konsumtionssamhället är förvisso grön, men genom historien har den varit konservativ snarare än socialistisk. Mer om den nedan.

Nu kommer naturligtvis vän av ordning att påpeka att när Reinfledt talar om minskad konsumtion  så är det för att han vill motivera neddragningarna för sjuka och arbetslösa med att livet är mer än pengar...

Så är det kanske. Och inte leder det till minskad konsumtion med vare sig sänkt krogmoms eller jobbskatteavdrag för de som redan lever gott. Å andra sidan är han inte ensam om retorik utan större koppling till konkret politik. Håkan Juholts retorik lovar definitivt mer än han i sak föreslår. Vilket för övrigt även Miljöpartiets retorik gör, vilket observerats på Supermiljöbloggen.

Eftersom det idag nog blir något fler moderater än vanligt som hamnar på denna blogg tänkte jag skänkta Fredrik Reinfeldt denna länk för eftertanke:

Dessutom skänker jag Anders Borg följande fundering att tänka vidare på: Har det varit ekonomisk tillväxt som gett oss skola, sjukvård, hyggliga bostäder och materiell välfärd - eller har det varit människors strävan efter bättre liv som gett oss allt det goda? Var det inte så att strävan efter det goda också ledde till ekonomisk tillväxt? Det vill säga, för att anknyta till årets mottagare av ekonomipriset till Nobels minne: Vad är hönan och vad är ägget?

Om människors strävan efter goda liv gett ekonomisk tillväxt som följd, kan rimligen inte målet för den ekonmiska politiken vara jakt på ekonomisk tillväxt utan snarare att försöka ge ett svar på frågan: Vad är bättre liv?

Är det verkligen mer arbete, ökad stress, ökad konsumtion, snabbare varuflöden genom samhället som är bättre liv - eller är det snarare mer fri tid, ökad social närvaro och mer kultur som ger bättre liv nu när vi nått en god materiell välfärd. Kanske är det så att bättre liv i alla skeenden av samhällsutvecklingen inte går hand i hand med ekonomisk tillväxt. Kanske är det i vissa tidevarv precis tvärtom.

I varje tidevarv måste man våga ställa frågan om vad som är bättre liv. Och varje tidevarv lär komma fram till olika svar. I tidigare skede av samhällsevolutionen var svaret givet: ökad materiell välfärd ger bättre liv. På samma sätt som detta svar är givet i åtskilliga länder idag. Svaret i redan materiellt rika länder kan mycket väl - och är troligen - något helt annat...

Har man nått en materiell plattform att ta avstamp ifrån är det ointelligent att bara bygga vidare på den plattformen. Istället bör man använda den som avstamp för att nå andra kvaliteter än ökad konsumtion... Vilket för övrigt inte minst John Stuart Mill hävdade.

Kanske luddar finansministern då något om tjänstesektorn som kan fortsätta att pumpa in tillväxt i ekonomin, men då förvirrar han sig eftersom den helt dominerade delen av tjänstesektorn har som mål att indirekt öka den materiella konsumtionen. Transporter, reklammarknad, stora delar av den finansiella sektorn...


En liten repris - med anledning av att det lär vara några extra moderater som är inne på bloggen idag - av vad jag skrivit tidigare: 

Längre tillbaka i historien var det de konservativa - inte socialisterna - som var intresserade av frågor som rörde naturen och det vi idag kallar miljöfrågor. För socialister var varje ny rykande skorsten och varje ny bil på vägarna en framgång som markerade att arbetarklassen skulle kunna leva lika goda liv som kapitalisterna levt tidigare.

Den tillväxtkritik som framfördes kom från delar av högerpartiet under slutet av 60-talet. Staffan Burenstam Linder - allt från rektor på Handelshögskolan till vice partiledare i Högerpartiet - skrev i sin bok Den rastlösa välfärdsmänniskan en del av det som varje grönradikal miljöpartist kan säga idag. Bland annat konstaterande han att en fortsatt jakt på ekonomisk tillväxt skulle leda till att vi fastnar "i ett ekonomiskt slaveri", där vi skulle rasera inte bara livets grundvalar utan även högre värden.

Medan t ex sådana som Anders Björk - sedermera moderat försvarsminister och landshövding - var djupt kritisk till tillväxtsamhället, hyllade sådana som Kjell Olof Feldt - sedermera socialdemokratisk finansminister - detsamma helt ohämmat.

Vid ett seminarium på Chalmers arkitektursektion 1970 sa Feldt följande: I dag är det för en del av den svenska industrin inga andra attraktiva lokaliseringsområden än västkusten  … Jag kan inte hitta någon annan lösning som ger bättre avkastning, och varför skall vi då göra det, jaa, vi vill ha ekonomisk tillväxt, vi struntar i om vi förstör några mil kust i det här landet. Det finns ju hundratals mil kuster runt Medelhavet och andra hav, dit vi kan åka med denna ekonomiska tillväxt i bagaget så att säga … Och vi har ju andra delar av världen och avstånden krymper och vi har ju hela Stilla oceanen att plaska omkring i på sikt.

Ungefär samtidigt höll Anders Björk ett tal i Gimo där han dundrade: "Är det inte så numera att alla tekniska framsteg har en allvarlig baksida? Var har jag för glädje av att kunna skaffa mig en sommarstuga, när de gäddor jag får upp är kvicksilverförgiftade och oätbara? Vad har jag för glädje av att kunna köra bil när jag i stigande utsträckning tvingas sitta i milslånga köer, omvärvd av illaluktande och giftiga gaser? Och vad har jag för glädje av arbetstidsförkortningar som äts upp av ökat avstånd och restid mellan arbete och bostad?"

Moderater som vill fundera vidare kan alltid kika på den här länken, där frågan utvecklas utan att hamna i vänsterretorikens fällor. Så inte Reinfeldts lilla sekvens i talet bara var den tuss på salongsbordet som vi nog är många som misstänker.