söndag 3 april 2011

Söndagsskola för tillväxtens vänner; del 8: Tillväxt i den döda ekonomin kan döda den levande ekonomin

Tidigare delar finns här.

Jag har skrivit om det orimliga i idén om ekonomisk tillväxt, försökt sätta in tillväxten i de reella fysiska sammanhangen och beskrivit hur vi, utan att kanske inse det, lever mitt i en norm som slår fast att vi bör uppfatta evig ekonomisk tillväxt som det rätta, det önskvärda och det enda möjliga. 

Jag har pekat på det felaktiga i påståendet att fortsatt ekonomisk tillväxt med automatik medför ökad social trygghet genom att vi får råd med fler lärare, fler sjuksköterskor och fler händer i äldrevården – detta hänger istället samman med hur stor andel av BNP som går till den offentliga sektorn. 

Men trygghet handlar också om tilltro till det ekonomiska system och de ekonomiska strukturer som vi byggt upp - och som har gett oss så mycket gott under lång tid då välfärd, trygghet och ekonomisk tillväxt gått hand i hand.


Finns det verkligen någon framtid? Jag fick frågan efter en föreläsning i en gymnasieskola.  Frågan kom så direkt, ärligt och sorgset att den brände fast i mig. Tjejen som frågade hade, under den formella frågestunden, ställt frågor om allt från miljöförstöring och djurens rätt till hur det ekonomiska systemet fungerar. 

Nu stod hon framför mig. Hon var allvarlig. Hon hade sorg inför framtiden. Det syntes i hennes ögon och hördes i hennes ord. Hon ville veta om hon någonsin skulle kunna ge trygghet till sina barn. Hon ville veta vad pengar egentligen är, vilken trygghet som finns i pengar. Vi pratade om hur pengar kommer till, om hur de stora ekonomiska systemen är uppbyggda och vilken trovärdighet de har. 

Hon var väl påläst, ställde de svåra frågorna och visste nog de flesta svaren. Ju mer hon hade förstått, ju mer förundrad hade hon blivit.

Hon berättade att när förundran hade övergått till oro började en märkvärdig känsla av sorg krypa i henne. Jag försökte lugna henne, låta säker när jag hävdade att det finns alla möjligheter att göra livet bättre och förändra de system som hon hade så liten tillit till. Men en obehagskänsla spred sig i min kropp när jag lämnat aulan: menade jag allvar när jag sa att det går att bygga ett tryggt samhälle, menade jag allvar när jag försökte gjuta framtidstro i henne eller var det bara ytterligare exempel på den retorik som så lätt faller ut som något sorts skyddsnät vars syfte är att kunna få möjlighet att rusa vidare.

Jag ställdes mot väggen av den unga tjejen därför att hon var så rättfram, så sorgsen och så genomtänkt.  Och visst hade hon rätt: Pengar i papper och i siffror, hela det ekonomiska systemet, bygger i förskräckande stor del på illusioner. Det finns igen garanti i att försäkra sig för ålderdomen, det finns överhuvudtaget ingen garanti som ligger utanför egna sociala nätverk. Marknadens aktörer bygger korthus som vi alla förväntas söka skydd i. 

Tillväxtens siffror, som på något sätt skall ge oss förvissning om att allt står rätt till och som ska ge oss hopp om att allt skall bli bättre, är ju trots allt bara siffror som speglar mer av miljöpåverkan och penningekonomiska flöden än av möjligheten att bygga social och ekologisk trygghet.

Vi har brevväxlat en del efter vårt samtal, den lilla tjejen i den stora aulan och jag. Ibland låg jag sömnlös efter de där breven.  Hennes sorg och insikt följde mig.

Finns det trygghet i tillväxtekonomin?
Finns det någon ekonomisk trygghet? De stora internationella och nationella ekonomiska systemen bygger på anonymitet och avstånd. Där finns inga relationer, ingen ögonkontakt, ingen moral - de är självgående system som kan skena och gå under. Den övergripande tanken bottnar i begreppet tillväxt.

Jag skrev i boken Svarta oliver och gröna drömmar (Norstedt, 1997): ”En jordbävning i Japan - pengar dras undan från omvärlden. Eller kärnkraftskatastrof i Europa eller USA - ekonomiska värden vi nyss haft kan reduceras till noll. Systemen hotas av finansiella sifferkrascher där värden försvinner och verkligheten inte längre har några penningekonomiska värden.” Tja, så kan man ju uttrycka det.

Världen välstånd beror alltmer på vem som flyttar pengar vid vilket tillfälle och med vilka avsikter. Allt mer av vår trygghet baseras på vilken tro, vilka förväntningar och vilka trender som för tillfället florerar i den konstgjorda värld där så stora delar av det som kallas ekonomi frikopplats från verkligheten. Det lär vara rationellt och höjden av effektivitet. Och är kanske också det om man ser människor som ekonomiska varelser vars uppdrag är att vara kuggar i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare. Men vi är ju så mycket mer. Vi är biologiska, sociala och kulturella varelser. Att bygga en värld för ekonomiska varelser är en sak, att bygga en värld för riktiga människor är nog något helt annat. Ändå låter vi så mycket av framtiden avgöras av dem vars enda uppgift är att förränta pengar.

Vad är verkligheten? Verkligheten är bland annat jorden, skogen, de gröna ytorna som står för fotosyntesen - och fotosyntesen är den grundläggande produktionen som allt annat snurrar kring. Så enkelt och så svårt är det.  Men trots att livsmiljön utarmas, trots att förutsättningarna för fotosyntesen försämras, trots att förutsättningarna för våra celler förändras och försämras kan ändå ekonomin växa och tillväxten slå nya rekord. Det ligger något bisarrt i detta. 

Vi söker lösa problemen med teknisk utveckling, har vi tur lyckas vi. Som tekniknörd borde jag givetvis känna tillit i detta. Men mycket tyder på att den tekniska utvecklingen inte hinner med och att bistra naturvetenskapliga teorier visar sig utgöra mer hårdvaluta än de ekonomiska teorier som levereras.

Bristvaran
Bristvaran framför andra i det mogna tillväxtsamhället tycks vara eftertanke och tid att summera vad vi står. Tempot har hissats upp i takt med tillväxten. Det finns inte så mycket tid för långa tankar. Än mindre finns det tid för visioner. 

Vem kan lita på system som bygger på fiktiva värden?  Vem kan tro på system som bygger på en enda övergripande strävan: ekonomisk tillväxt. 

Pengar, konton, siffror. Vi måste börja räkna i andra sorter också. Det är ju egentligen så självklart. Är brödet slut och affären stängd spelar det ingen roll hur mycket pengar jag har och hur mycket siffror jag samlat. Vi har börjat förväxla pengar och siffror med verkliga resurser. Vi förlitar oss på den döda ekonomin och förnekar den levande. 

Den levande ekonomin bygger på solens strålar som gröna växter kan omvandla så att djur och människor kan leva. Den döda ekonomin är de siffror som baseras ut i A-ekonomi och av börsanalytiker - och det märkliga är att de som förmedlar budskapen om världens tillstånd ägnar mångfalt mer åt den döda ekonomin än åt den levande. 

Pengar garanterar ingen trygghet, pengar är symboler, värdet av dessa symboler bygger på förväntningar snarare än på verklighet. Det finns bara en enda trygghet, en enda säkerhet: det är självtillit och sociala nätverk i ett ekologiskt hållbart samhälle. Det har mindre att göra med konton, siffror och investeringar i olika papper att göra.

Att stå med båda fötterna i verkligheten istället för i symbolvärlden är det enda som kan ge trygghet.  Men därmed inte sagt att den döda ekonomin är oviktig, för det är den inte. Men den får en bisarr funktion när den tillåts dominera över den levande ekonomin.

Aulan var tyst. Hon stod med sorg, rädsla och hopplöshet i ögonen och undrade om hon orkade leva. Vi brevväxlade några gånger. Hon lärde mig mycket. Nu är hon död. Hon tog sitt liv för att hon inte orkade med. Hon var känslig, sa de som kände henne. Men det var inte så. Hon såg verkligheten och hon blev förtvivlad när så få ville lyssna och stanna upp. Förtvivlad över allt från hur vi behandlar höns till de globala orättvisorna, förtvivlad över miljöförstöringen och tvivlet på möjligheten att ge egna barn en framtida trygghet. Världen är sjuk, sa hon. Världen svarade med att påstå att hon var sjuk och känslig.

Jag saknar henne, den lilla tjejen med de sorgsna ögonen i den stora aulan. Jag är ledsen över att det genuint goda och medkännande inte orkade leva. Jag är ledsen över att det förklarades som något sjukt.  För det är nog så att det är något annat som är sjukt. 

Samtliga avsnitt finns samlade här. Följande avsnitt kommer nästa söndag.

10 kommentarer:

  1. Kul att du vågar vidga tillväxtkritiken till att också gälla sociala förhållanden och tillit till systemen. Mycket intressant!

    SvaraRadera
  2. Söndagsskolan i bokform > Rådslag > Ekopartiet föds den 23 maj.
    Önskvärda talespersoner: Lillemets & Pihlstrand-Trulp.

    En dröm? Ja. Tänkbart? Ja!

    SvaraRadera
  3. Jag är en del av honom
    Herren Satan är min Gud
    Vår Planet, på väg ur kurs
    ledare är Kapten Konkurs

    När en humla dör och ersätts av en människa för pollinering så ökar energibehovet tusenfalt.

    Jorden blir hetare, vattenkällor sinar, kampen om krympande resurser ökar, människorna brutaliseras,

    Vår väg mot ett övergripande Klotförstånd försvåras, under vars vingar det var tänkt att, Kulturer på Jordens långsiktigt hållbara villkor skulle kunna gro och växa sig starka.

    Hur är det tänkt egentligen,
    eller är det otänkbart?

    SvaraRadera
  4. Din serie om tillväxtfrågan är den bästa politiska text jag läst. Ser fram mot fortsättningen!

    SvaraRadera
  5. Jo, mycket av det allra jordiskt sköna och finast mänskliga slås sönder och samman i marknadsekonomins blinda smedja - framtida generationer inte minst!

    Är det utveckling?

    Stark text, Birger!

    SvaraRadera
  6. De hänsynslösa styr och förökar sig medan de goda dör...
    Sjukt var namnet...
    Radikalt kommer svaret att bli, synd bara att så få vet mot vem de skall rikta sin ilska.
    Tack för att du delar med dig av din klokskap.

    SvaraRadera
  7. Hellre galen än frisk i en sjuk värld.

    Det sorgliga och tragiska levnadsödet påminner lite om filmen Into the wild, där huvudpersonen fastnar i vildmarken pga vårfloden och i princip dör av brist på mat. Varför måste de goda gå under?

    Det måste det förstås inte, men jag sörjer när det gör det.

    Nej, det är ju Borg, Bush och Bernadotte (samt tusen och åter tusen av grå eminenser, men allitterationen får vara symbol) som borde fara å färde. Inte tänkande, insiktsfulla personer med kärlek för livet och framtids- och livssorg.

    SvaraRadera
  8. Som kontrast:
    Glädjerapporten
    - Goda nyheter om vår värld

    http://www.novafutura.se/readinfo.php?textid=117

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.