Söndagsskola del 6: Det magiska sättet att räkna...

Jag har i tidigare delar försökt beskriva hur den dominerande synen på ekonomisk tillväxt kan ha flera förklaringar: vi har goda erfarenheter historiskt när vi gått från ett fattigt till ett rikt samhälle, vi tänker linjärt i så måtto att vi tror att morgondagen är någon sorts upprepning av gårdagen och vi förnekar den mest uppenbara omöjligheten med exponentiell tillväxt.

Till detta kommer så det faktum att vi lever i en norm som hålls vid liv av den betingande maktutövning som den yppiga, och ständigt mer aggressiva, livsstilspropagandan utgör.  Vi har svårt att tänka oss ut ur den bur där vi lever.

I boken Väckarklocka, som kom ut 1941, beskrev Elin Wägner, som var den andra kvinnan i Svenska Akademien, på ett bra sätt vad det handlar om. Hon skrev: ”En fågel skyddar sin bur. Det är det enda den kan göra om den tillhör en gammal burfågelsläkt och inte vet av någon annan uppehållsort. Den öppna dörren är då inte utgång till friheten utan ingång för katten. Fågeln har rätt i att det betyder katastrof om katten kommer in i buren, men om den fria fågelns möjlighet att klara sig utanför vet den ingenting.”

Jag är övertygad om att vi på liknande sätt skyddar den bur vi lärt oss att leva i, det vill säga: vi skyddar den norm vi lever i. Vi vet inte om någon annan uppehållsort. Vi är rädda för att bryta med tillväxtsamhället, så rädda att vi själva stänger oss inne utan att ens våga utreda möjligheten av en annan utvecklingsmodell där fri tid, kultur och social närvaro ges större utrymme på bekostnad av jakten på den eviga materiella och ekonomiska tillväxten.

Vi är så inlåsta att så många, så intensivt, så panikartat, på fullt allvar tror att det är genom ökad konsumtion vi kan rädda miljön.

Hotet bakom peak-oil

De flesta nya publikationer som på ett kritiskt sätt behandlar tillväxtfrågan tar numera ansats i  just klimatfrågan. Man beskriver sambandet mellan ekonomisk tillväxt och tillgången till billiga fossila bränslen. Det sambandet är uppenbart.  Och det är rimligt att göra kopplingen.  Men jag anser att tillväxtfrågan står på egna ben. Oavsett den globala uppvärmningen bör tillväxtmyten granskas, analyseras och bedömas.

Visst är det är rimligt att tillväxtkritiker t ex pekar på peak oil, det vill säga att toppen på kurvan för oljeutvinning är nådd, och vad detta kan få för konsekvenser för tillväxten. Genom minskad tillgång på olja saknas smörjmedlet för fortsatt tillväxt på det sätt vi lärt känna. Jag tillhör själv dem som gärna deltar i den debatten. Men man skall också ha klart för sig att den globala uppvärmningen kan blottlägga nya enorma oljetillgångar under smältande isar och att för miljön förödande utvinning ur oljesand kan bli allt mer attraktiv ur ett kortsiktigt ekonomiskt tillväxtperspektiv – till det skall man lägga att koltillgången är förskräckande stor. 

Problemet är således inte att det finns för lite fossila bränslen, problemen är att det finns för mycket, vilket frestar världens politiker att blunda för riskerna för dramatiska klimatförändringar.  Business as usual, kan vara ett bekvämt sätt att överleva en mandatperiod till i ett samhälle som lever under tillväxtdoktrinen.

Det magiska knepet att räkna

Det förekommer en del märkliga, för att inte säga sovjetiserade, inslag i debatten om tillväxt och klimatproblematik. I de flesta beräkningar man redovisar blir slutsatsen att tillväxten har frikopplats från såväl stigande miljöbelastning som klimatpåverkan. Och dessa beräkningar är alldeles sanna. Om man räknar på ett mycket enfaldigt sätt. Nämligen på så sätt att man flyttar över ansvarsbördan för miljö- och klimatbelastning från de som konsumerar till de som producerar. Det innebär att när vi väljer att importera våra varor istället för att producera dem inom landet så minskar våra utsläpp. Allt medan tillväxten får sig en skjuts  uppåt genom just konsumtionsökningen av importerade varor.

Vi vill alltså inte veta vad vår konsumtion ger för ekologiska fotavtryck, utan lägger bördan på den som tillfredsställer våra konsumtionsbegär. Detta kan tyckas märkligt i en tid när politiker ständigt talar om  just konsumentens ansvar så fort krav kommer på lagstiftning eller annan reglering. Det kan tyckas än märkligare när man betänker att en grupp som inte producerar någonting utan enbart ägnar sig åt att  konsumera varor med denna logik skulle betraktas som fullständigt miljö- och klimatneutrala.

Detta är naturligtvis ett lönsamt sätt att räkna för många  av oss i den materiellt rika delen av världen. Vi frånsäger oss vårt ansvar i takt med att vi blivit så välmående att vi inte längre vill befatta oss med  varuproduktion.

Lika lite som man kan frikoppla tillväxten från negativ miljö- och klimatpåverkan kan vi frikoppla vår egen konsumtion från de globala sammanhangen. Varje kvadratmeter av jordens yta som vi  nyttjar/lägger beslag på genom vår konsumtion av t ex bomull blir en kvadratmeter mindre för andra människor och djur.


Dubbelt så illa som vi vill se

Vad handlar det då om i konkreta siffror? Ja, en vanligt förekommande siffra är att vi släpper ut drygt 5 ton koldioxid per capita i Sverige. Vi har minskat våra utsläpp med över 10 procent sedan 1990. Räknar vi däremot utifrån vår konsumtion så handlar det snarare om cirka 9 ton per person (enligt Naturvårdsverkets rapport år 2010 uppgår utsläppen till cirka 10 ton).  Och vad värre: de utsläpp vi ger upphov till i andra länder ökar - bland annat beroende på att vi konsumerar fler konsumtionsvaror i allt snabbare takt och att vi importerar större andel av våra livsmedel.

Siffrorna är så pinsamma att olika etablissemang vill förhindra att de sprids och analyseras. Istället hänvisar man glatt till att sambandet BNP och klimat- och miljöpåverkan upphört. Beviset sägs finns i att utsläppen av klimatgaser i Sverige minskat sedan 1990, trots att BNP ökat. Ser vi till att lägga ner det svenska jordbruket helt och hållet så blir siffrorna med denna logik ännu bättre...

Den bistra verkligheten innebär att när vi dubblerar våra utgifter för konsumtion så stiger energianvändningen med cirka 80 procent. I stort sett varje krona vi använder för att handla innebär att det någonstans i världen har gett upphov till utsläpp av koldioxid. Varje tusenlapp vi spenderar ger upphov till drygt 50 kilo koldioxid - ökar vi på konsumtionen med ytterligare en tusenlapp leder det till ytterligare 40 kilo utsläpp av koldioxid, Det är således svårt att bli rikare utan att också påverka miljön negativt. Och detta trots teknikens fantastiska landvinningar!

Inte ens när vi vill väl, som t ex investerar i solfångare till våra tak, är det problemfritt. Vi sparar pengar på investeringen. Frågan är vad vi använder dessa pengar till. Biff några gånger extra per månad? En extra resa till Thailand? Konsumtion av fler nya eko-kläder av bomull...?

Problematiken är enkelt uttryckt: 1) vi har bråttom om vi skall förhindra en klimatförändring som riskerar att bli oerhört påfrestande för såväl planetens ekosystem som för det globala samhället, 2) teknikens framgångar räcker inte till för att balansera den ökande konsumtionen, 3) vi blir allt fler människor på jorden som har rätt att bli bedömda med samma måttstock som vi bedömer oss själva i vårt land, 4) över 80 procent av det globala samhällets energi kommer från fossila bränslen, 5) användningen av fossila bränslen ökar år från år och kommer att göra så många år framåt.

Man kan således inte hantera siffrorna så lättvindig som tillväxtens vänner gör. Många gör det förvisso medvetet, men jag är övertygad av att andra inte sett hur det ligger till. Den ekonomiska tillväxten utgör, hur man än vänder och vrider på det, i sig ett klimathot. Menar vi allvar med alla människors lika värde så får vi börja maka på oss, ge klimatutrymme åt de som behöver både mer mat och ökad materiell välfärd. Vi behöver tänka nytt, tänka utanför den där buren som Elin Wägner skrev om.

Samtliga hittills publicerade delar, i några fall i längre versioner, finns samlade här tillsammans med länkar som kan bidra till förståelsen av tillväxtproblematiken.