Vågar gräva, vågar utmana

Har hon bara lite rätt så...

Det finns en dokumentation i boken Mobiltelefonins hälsorisker, av Mona Nilsson, som gör mig matt, förundrad och ibland nästan förstummad. Mona Nilsson är en myndighet i sig, tycks det. 

Har hon rätt i bara tio procent av sina konstateranden/påståenden är det tillräckligt för att beteckna det som hon beskriver som en skandal. Jag vill inte att hon har rätt, för jag gillar den nya tekniken, de trådlösa nätverken och allt det synligt rationella som de för med sig...

Men: Jag får Raquel Carsons Tyst vår på näthinnan när jag läser Mona Nilssons bok. Tyst vår var boken som startade den stora miljödiskussionen och vars författare blev förlöjligad och förtalad av hela det etablissemang som kände sig anklagat för gravt miljöbrott. Tyvärr hade Carson rätt när hon beskrev den smygande förgiftningen genom näringskedjorna - som  följd av bekämpningsmedel av olika varianter. Hon anklagades för att inte veta vad hon talade om - hon var biolog, med låg status, och inte kemist, med hög status. Dessutom var hon kvinna, vilket utgjorde skäl för ironiska kommentarer i radio, teve och tidningar - inte minst i USA.

Jag får också en läskig känsla av att känna igen situationen som uppstod när asbest började ifrågasättas. Förnekelsen var total. Arbetare som insjuknade blev utan skadestånd. Jag känner igen känslan från kvicksilverdebatten - förnekandet, förlöjligandet, fördröjandet och så det plötsliga erkännandet och förbud. Asbest och kvicksilver var lätt att byta ut - ungefär som freoner i kylskåp och frysar var lätt att byta ut. Nu handlar det om något helt annat, av samma samhällsbärande typ som fossila bränslen: mobiltelefoner, trådlösa nätverk. Som gör livet lättare, smartare och mer enkelt och bekvämt för de flesta av oss. Inte minst mig.

Hur många nya sjukdomar, vars existens i sig utgör "civilisationskritik", har inte förnekats på detta sätt. Men: när så småningom allt fler fakta börjar bli besvärande ersätter plötsligt ett nytt paradigm det gamla. En vetenskaplig revolution uppstår. Och sedan ägnar sig vetenskapsmännen åt detaljer i den nya modellen istället för den gamla tills envisa människor - inom eller utom den formella forskningsvärlden - tar vetenskapens kärna på allvar, nämligen att ifrågasätta också det nya som sägs. Mona Nilssons envetna arbete är en del i den goda vetenskapens kärna: ifrågasättande, framtagande av gömda forskarrapporter och ihärdig jakt på nya rön.

Det skall bli oerhört spännande att även fortsättningsvis följa frågan om mobiltelefoner och strålning. Jag hoppas att Mona Nilsson har fel, att de forskare hon hänvisar till har fel. Men risken finns att hon har rätt i tillräckligt mycket för att vi om tjugo år kan komma att använda ordet skandal. Och stå där med byxorna nere, telekablarna nedmonterade, fastsmetade i ett trådlöst bekvämt och smidigt nätverk som visar sig vara en miljöbomb. Gud förbjude! (Vad nu det utropet är värt när det kommer från en troende ateist...).

 

Mona Nilssons hemsida finns här.

I serien En bok - en författare, samtalar jag med henne här. 
Kritik av Mona Nilssons kritik finns på VoF:s hemsida. 
Så här bemöttes Mona Nilssons tidigare bok av docent Björn Cedervall. 
Intressant grepp är att lansera idéer om att mobilstrålning är nyttigt och hälsofrämjande. 
I Forskning och Framsteg  diskuterades för några år sedan "om hur och i vilken utsträckning vi överhuvud taget bör utvärdera bieffekterna av ny teknik, samt om hur detta kan hanteras i offentligheten."