Språkrörens historia - del 6

Del 6: Rör med mynning i riksdagen...

Tidigare delar finns här.
Så har vi kommit till kongressen då ett språkrör (Eva) skulle slaktas. Till viss del som en garanti för att det andra språkröret (jag) inte skulle tacka för sig och gå... Året var 1987

Förutom detta, och att stämningen inom det politiska utskottet tidvis var ganska förskräcklig, så hade det senaste året gått bra. Opinionssiffrorna steg, månad för månad. Vi hade tagit oss över spärren på fyra procent.

När partiet väl fått eget namn i Sifo:s opinionsmätningar
efter det att vi helt dominerat gruppen "övriga partier",
ökade siffrorna, vilket gav oss lite utrymme även i
rikstidningar och teve. Fick vi chansen gjorde vi inte bort oss.

Det var månadsskiftet maj-juni 1987. Plats: Karlskoga. Hemkommun för vapentillverkaren Bofors. En kommun där Miljöpartiet inte var särskilt populärt. Det var miljöpartisten Ingvar Bratt som avslöjade att Bofors smugglade vapen. Och partiet ville avveckla all vapenexport.

Ingvar Bratt, vapeningenjören som hade modet avslöja Bofors
vapensmuggling, fick Miljöpartiets Fredspris på kongressen 1986.
Året efter provocerade vi med att lägga kongressen till Karlskoga.

Valet av kongressort var således en provokation. I det ögonblick vi tog beslutet om Karlskoga hade vi ännu inte stabiliserats över den förhatliga fyraprocentsspärren, så vi ansåg att vi behövde provocera för att synas. Förra årets kongress hade varit dåligt bevakad.

Eva och jag hade nu varit språkrör ett år tillsammans, vi hade sett hur opinionssiffror vänt uppåt från katastrofnivåer. Men, herregud, vad vi hade jobbat hårt för det! Vi visste vad som gällde: ett misslyckat val till och partiet skulle vara kört.

Nu föreslog valberedningen att jag skulle väljas om - men att det kvinnliga språkröret skulle bytas ut. Eva var kontroversiell i partiet. Antingen älskade man henne eller så tog man avstånd. Eva bodde också längre bort från Stockholm än jag. Vilket gjorde att jag fick mer utrymme i medierna. Alla anade att valberedningen helst velat lansera Åsa Domeij, men hon hade sagt nej. Valberedningen satt i en knipa. Man överraskade genom att föreslå Jill Lindgren, från Stockholm, som nytt kvinnligt språkrör.

Förslaget var dödfött redan när det lades. Det ryktades att valet var taktik för att få mig att stå kvar som kandidat. Att Jill Lindgren inte skulle bli vald förstod alla, även Jill själv. Och givetvis även Eva Goës, som valde att stå till kongressens förfogande.



Kort tid före kongressen meddelar Åsa Domeij att hon, trots allt, ställer upp som "outsider". Dels beroende på övertalning från många, dels kanske för att hon visste hur dåligt jag mådde inför tanken vara språkrörsgift med Eva. Än en gång: Inte för att Eva och jag var ovänner, men för att vi var så kopiöst olika.

Jag var givetvis lycklig över att Åsa nu låtit sig övertalas. Vi hade samarbetat bra, lättsamt och konstruktivt Jag var övertygad om att hon skulle bli vald till språkrör. Och att hon skulle kunna bli hur stor som helt som politiker.

Eva var mindre lycklig. Det blev en helvetisk kongress för henne. Där hon visade sin enorma styrka och viljekraft. Kongressen valde att lägga debatt och val av språkrör sent på fredagskvällen, kanske i hopp om att journalisterna inte skulle orka vara med - det fanns i alla fall ett sådant resonemang från talarstolen innan man bestämde sig för dagordningens punkter.

Klockan 22.00 började utfrågningen av kandidaterna I DN kunde man läsa:

”Miljöpartisterna ägnade sju av plenumtimmarna åt språkrörsvalet, och nästan lika många i arbetsgrupp, trots att de ideligen betonade att den uppgiften inte är viktigare än någon annan.

Tio på kvällen startade utfrågningen av kandidaterna. Valberedningens Jill Lindgren, Åsa Domeij och Eva Goës på spinnsidan, valberedningens Birger Schlaug och valfrihetsalibit Carl Frick på svärdsidan, om man nu kan tala om svärd med de gröna.

Utfrågningen liknade mest ett förhör på partiprogrammet. Alla kunde det rätt bra. Enda skamsna nunan visade Birger Schlaug när han fick tillstå att han helst ville se Åsa Domeij som sin parhäst och inte Eva Goës.

Pläderingen handlade mest om Eva eller Åsa. (-) Åtta på lördagsmorgonen skulle man välja. Det tog lång tid att rösta om röstningsproceduren. Birger Schlaug vann lätt första omgången med 176 av 191 röster. Eva Goës fick 87, Åsa Domeij 77 och Jill Lindgren 27 röster.

Nästa omgång vann Goës med 100 mot 88 för Domeij. Omkramandes varandra förklarade de omvald språkrören att det inte finns några personliga motsättningar emellan dem och att allt skall gå så bra.”

I övrigt rådde en ”optimistisk och lättsam stämning” enligt medierna. ”Applåder och skratt” hade inlett kongressen. Eva hade sjungit under välkomsttalet och fått hjärtliga applåder. Och mitt inledningstal hade, enligt medier, haft temat: ”Lönearbete är en miljöfara”!

Ledarskribenter ondgjorde sig över att jag pläderat, under stort bifall, för att skattesystemet skulle gynna deltidsarbete. Och ironiserade över att kongressdeltagare sov i sovsäck och käkade vegetariskt.

Det finns de som hävdar att den som är karriärist kan stå ut med vad som helst. Men Eva Goës var allt annat än karriärist. Däremot brann hon. Och hade, det är min övertygelse, en stressad oro i kroppen. Ibland så mycket så att det blev plågsamt också för några av dem hon arbetade med.

Hon har skrivit: "Det blev en ganska uppslitande tillställning med personangrepp och upprörda känslor. Vi utfrågades om vår kompetens på scenen, men några hade dessförinnan spridit rykten i sovsalar och andra kongressutrymmen om att jag inte kan något om biologi och alltså inte borde väljas, på grund av min inkompetens. Jag fick frågor om växthuseffekten men kan svara med hjälp av helt nya fakta, som väldigt få känner till. (-) Utgången vet vi. Jag blev vald mot alla odds. Jag mådde mycket dåligt efter detta taktiska rävspel...."

I SvD får Eva frågan om varför hon blev vald. ”De uppskattar mig därför att jag har livserfarenhet och gått igenom en hel del, gissade hon”. Förmodligen också därför att hon var del av den resa som tagit oss till allt högre opinionssiffror.

För bra hade det gått – på söndagen, kongressens sista dag, kom de nya opinionssiffror. Vi hade rekordstöd. Det slogs upp stort i medierna som givetvis inte kunde undvika uttrycket kanonsiffror. De laddade med de bilder vi hoppats på när vi valt Karlskoga som kongressort. Var var nu lika stora som Centern. Vi hade 8.1 procent!

Det var drygt 15 månader kvar till valet. Och socialdemokraternas partiledare Ingvar Carlsson surar på SSU-kongressen och meddelar att ”det finns andra frågor än miljö” och att man alltid kunde försöka hålla hastighetsbegränsningarna för att göra insats. Allt medan Aftonbladet talar om hot mot demokratin om Miljöpartiet kommer inte i riksdagen.

Den som startade angreppet var Bengt Westerberg, som i ett tal varnade för ekonomisk kaos vid gröna framgångar. Socialdemokraternas tunga namn i riksdagens konstitutionsutskott (Olle Svensson) intervjuas i ICA-kuriren där han får uttala att en liknande situation som den som förde fram Hitler till makten riskerade följa efter en valframgång för Miljöpartiet.

Det var frustrerande att höra, men vi jagade på i evighetslånga turnéer och mängder med offentliga möten. Eva och jag körde nu parallella spår, vi försökte hålla kontakt med varandra varje morgon. Som jag uppfattar det hade vi fått fria händer att agera som vi ville, utan hållhakar.


Eva var den spontana eldsjälen, som med urkraft och kanske också djup inre oro gillade scenen men också drev sig själv så hårt att vi var många som undrade om hon skulle orka. Vi lärde oss leva med varandra som språkrör, utan att älskar varandra.

Vi slet, tillsammans med många andra. Ofta med starka interna svårigheter, evighetslånga möten, ständigt skrivande, debatterande och på resande fot. På presskonferenser hade vi ofta samma skylt bakom oss. Vi spelade allt mer säkra på att vi skulle göra det omöjliga.

Eva och jag bävade inte en sekund för att föra ut vårt radikala budskap: sänkt arbetstid, snabb avveckling av kärnkraft och vapenexport, höjt bensinpris och inga löften om ökad materiell standard. Vi talade verkligen om systemskifte. Tillväxten skulle stå tillbaka för miljö och livskvalitet. Skatten skulle förändras - skatteväxling skulle införas och de första 30 000 kronorna man tjänade skulle bli skattefria medan skatten på högre inkomster skulle öka rejält. Trots detta hade vi bra opinionssiffror även bland höginkomsttagare.

Och siffrorna bara ökade. Plötslig, innan varje uns av säl dykt upp, hade vi 10,3 procent! Nu anklagade vi på ledarsidor för att inte alls vara glada amatörer utan elakartade proffs...

På grund av de höga opinionssiffrorna blev det problem för public service - några andra tevekanaler som sände politik fanns inte. Vi skulle inte få vara med i slutdebatten i teve, men däremot blev vi inbjudna till partiledarintervjuer i såväl teve som radio.

Politiska utskottet hade diskussion om vem som skulle ta vad. Eva fick ta (en tuff) radioutfrågning och jag fick chansen att representera Miljöpartiet i dess första regelrätta partiledarintervju i teve på bästa sändningstid. Vi visste båda att det nu var ett avgörande moment: intresset var stort, nu skulle vi prövas, inte som glada amatörer utan som fullfjädrade politiker.

Strategin var klar: vi skulle, hur det än gick, gå ut och fira segern efter intervjun i teve. Bra, positiva segerbilder skulle förstärka intrycket av att vi var Vinnare. Nu gick det bra, men bilderna gav intryck av det hade gått ännu bättre...

Grön Ungdoms ordförande, Katja Wagner,stormade in efter intervjun
märkbart lättad - men också helt enligt planen för att ge bilden av
stor seger. Katja och jag hade kört en stor del av valrörelsen tillsammans.

Segerfest på den krog vid Odenplan som blev lokal efter alla
våra större teveframträdanden, till kvällstidningarnas glädje.
Strategin var enkel att följa: vi är glada, otvungna och annorlunda
som politiker. Det var precis så det här gänget var: Katja Wagner,
Krister Skånberg, Åsa Domeij och jag.

Recensionerna blev bra, opinionsmätningarna över vad tittarna tyckte om
intervjun gav goda besked - kanske för att förväntningarna inte var så
stora... I radion - där det blev en betydligt tuffare utfrågning - råkade Eva
illa ut. Hon skriver i boken Maskrosbarn att hon "gjorde bort sig". Tja, det
var ingen höjdare, men utan Evas totala engagemang hade en viktig
pusselbit på vägen till riksdagen inte funnits.


Bättre chock finns inte! Vi var på väg att klara hela vägen till
riksdagen. Birger, Per Gahrton, Åsa Domeij och Jill Lindgren.
Med på bilden borde givetvis också Eva vara, men
bor man långt från Stockholm så gör man. Kjell Dahlström - den
evige partisekreteraren, kreatören och eldsjälen - borde också varit med.


Två år efter det historiska valet 1988 blev Eva inbjuden till Japan för att
tala på temat "Harmoni mellan människa och natur". Hon var utvald som
en av 100 "working mothers" i världen efter sin insats i valet. Hon berättar:
"Just mitt sätt att vara är ett brott mot etablissemanget och det rådande
systemet. Jag sjunger, läser dikter, talar om själslig miljöförstöring, kramas
och skrattar samtidigt som jag seriöst jobbar fram faktaunderlag, reviderar
program och skriver ledare i Alternativet".

Vi kom in i riksdagen som första nya parti på 70 år. Mot alla odds. Men då, efter valdagen, skulle det bli nya turer i frågan om språkrör. Sådana fick nämligen inte, enligt stadgarnas principer mot mångsyssleri och ledarkult, sitta i riksdagen. Språkrör var partiets talespersoner, och riskerade att växa till någon sorts ledare under riksdagens kristallkronor och med feta löner. Nu väntade dramatik med nya språkrör... Fortsättning följer.

De fyra språkrör som företrätt partiet på vägen från partibildning till
riksdagsinträde omringar provröret Åsa Domeij som var en femte
politisk nyckelaktör på den här omöjliga resan.