Språkrörens historia - del 5

Del 5 - Eva Goës, den kontroversiella urkraften.

Kongressen 1986 närmade sig, jag hade tackat ja till att ställa upp som språkrör ett år till. När jag väl kom till kongressen förstod jag plötsligt att den som ställde upp nu absolut förväntades vara kvar till valet 1988.
Per Gahrton gjorde det inte gott för nerverna när han hävdade att 1988 års val var den sista chansen vi hade.

Tre förlustval efter varandra och det skulle vara kört. Ingen orkar hålla på ideellt hur länge som helst. Och nya förmågor stiger inte ombord när skeppet redan sjunker. Nytt kvinnligt rör skulle väljas eftersom Ragnhild Pohanka skulle avgå.

Som kvinnlig språkrör valdes Eva Goës, lärare från Härnösand. Eva Goës var den verkliga barfotapolitikern, aktivisten, den spontana urkraften... Det skulle snart visa sig att vi var oerhört - nästan plågsamt - olika som personer. Men oavsett envisa rykten om motsatsen var vi aldrig osams eller ovänner. Vi var olika. Inte ovänner. Utan olika. Jag ville ha allt under kontroll, Eva var spontan.

Jag var ohyggligt nervös inför - och på - våra gemensamma presskonferenser för att vi inte skulle dra åt samma håll, att vi skulle missuppfatta vart den andra var på väg. Att vara två likställda företrädare på en gemensam presskonferens kräver att man spontant och intuitivt förstår varandra.

Det som var naturligt för Eva på torgmöten - börja sjunga eller låta något av sina barn vara med i cirkusen - kändes totalt onaturligt för mig. Efter gemensamma framträdanden, t ex Almedalen, behövde jag gå undan ett tag, söka stillhet och tystnad - medan Eva sökte sig till efterfestens centrum med höga skratt.

Eva Goës valdes till språkrör efter Ragnhild Pohanka.
Vi var extremt olika, men faktiskt aldrig ovänner.

Eva hade varit med i partiet sedan 1982. Hon hade redan i första valet 1982 ställt upp på Västernorrlands landstingslista. "Efter övertalning fick de till slut sätta mig långt ner på listan - för sjuk hade jag ju varit... Sex förlossningar, varav fyra med komplikationer, och egna erfarenheter både från sjukhussägen och som vårdare, stärkte mig i mitt beslut", berättar Eva i antologin Maskrosbarn.

Redan 1983, ett år före mig, hade Eva blivit invald som ersättare i det politiska utskottet - samtidigt som bland andra Åsa Domeij och Inger Schörling. Eva blev1984, samtidigt som jag, ordinarie i utskottet. Vi satt således båda i det utskott som politiskt var ansvarigt för valfiaskot 1985.

Eva berättar: "På riks var det förstämning efter valet. Det gick till och med sämre än 1982. Botten var nådd...". Eva, med sex förlossningar, och jag med skägg var nu huvudansvariga för att vi nu skulle kravla oss upp.

Som språkrör ringde vi varandra nästan varje morgon för att checka av. Vi kom nästan alltid fram till samma ståndpunkt, och kunde för det mesta enas om strategi. Men ofta kom vi dithän på helt olika sätt.

För Eva var Tjernobyl den stora braständaren. Jag har aldrig någonsin träffat någon som varit så engagerad, så ohyggligt aktiv, som Eva under denna tid. Men det kostade på för henne. Moderata Ungdomsförbundet smällde upp affischer med nidteckningar på henne. Hon avbildades som en gås. Vilket var värre än att de skrev att hon ville "föra tillbaka Sverige till grottstadiet". Samma argumentation mötte mig när jag debatterarde med LRF och pläderade för ekologiskt jordbruk och hävdade att det inom tio år kommer att säljas KRAV-märkt mjölk överallt... I debatter med massaindustrin var det samma tonläge när vi krävde klorfritt papper.

För att lyckas med "det omöjliga projektet" och komma upp från det bottenläge vi hade efter
valet 1985 drev vi en offensiv och ganska aggressiv politik för att synas och höras. Det var
viktigt att visa att partiet inte bara ägnade sig åt miljöpolitik.

Inför kongressen 1987 uppstår en fruktansvärd situation för Eva. Hon var kontroversiell i partiet. Antingen älskade man henne eller också var man mycket skeptisk. Hon uppfattades som engagerad och aktiv, men också som den som lät känslor och spontanitet leda till en del ogenomtänkta uttalanden och otydlig argumentation.

Valberedningen visste också att jag hade oerhört svårt för samarbetet med Eva, jag tövade om jag skulle ställa upp ett år till om Eva skulle vara det kvinnliga språkröret. Vi var för olika. Valberedningen ställdes inför följande: Vi måste välja mellan antingen Eva eller Birger inför valrörelsen 1988.

Åsa Domeij var ung agronom när hon blev invald i Miljöpartiets politiska
utskott ett år före mig (1983) - jag satt då i Förtroenderådet.

Valberedningen visste att jag ville att Åsa Domeij skulle bli rör. Jag uppfattade henne som en politisk bomb. Och vi förstod varandra, över en öl eller raggmunk kunde vi spåna fram hur mycket politik som helst. Och snabbt gick det. Så fort hon började argumentera eller svara på frågor så förstod jag vart hon var på väg. Hon var lätt, och trygg, för en sådan som mig att samarbeta med.

Och vi var lika, ingen av oss gillade att vara i centrum på fester eller gå på mingel. Hon var på många sätt Eva Goës motsats.

Valberedningen hade tillfrågat Åsa om de fick nominera henne till språkrör, men hon hade sagt nej i äkta Garbo-anda. Valberedningen satt i en knipa. Så nu föreslog man en tredje person till språkrör. Som aldrig hade en chans att bli vald. Det skulle bli SSS-kongressen: Kongressen med den Stora SpråkrörsStriden...Fortsättning följer.

Eva G0ës, som är född 1947, är fortfarande aktiv i Miljöpartiet, inte minst som ordförande i Green Forum. "Vi hjälper systerpartiet att organisera sig och starta gröna partier runt om i världen", berättar Eva som också avslöjar att hon då och då skickar sms till partiets ledning för att tala om vad hon tycker. "Ibland står jag och skriker inombords för att vi inte kommit längre".

Här bloggar Eva.