Lycka kan vara att inte vara centerpartist

I förrgår fastnade jag med bilen i snön, på väg till tågstationen. Bilen körde liksom upp på snön och låg på den utan att hjulen kom åt marken. Intressant. Och där stod jag i blåsten, skottade snö, frös som en hund och var hur lycklig som helst!

Tänkte på hur fantastiskt det är att vara 61 bast och inte ha ont i kroppen, inte behöva riskera en missil i skallen eller ett tomt kylskåp därhemma och hur fantastiskt det är med hård blåst och kall snö och vetskapen att SJ med all säkerhet är så försenade så jag ändå hinner fram till stationen.

Och idag återkommer samma lyckkänsla. Jag är inte centerpartist under Maud Olofssons tak. Att slippa delta på Centerns kommundagar, utan idag få tillbringa några morgontimmar med att skotta bort snön från taken ÄR lycka. Och att med tillförsikt hoppas att tåget är lite försenat idag också. Annars går det nog illa. Heja SJ!

Maud Olofsson har med fast hand fört Centern in i det borgerliga blocket, skriver Göran Eriksson idag. Det är förvisso sant, men den som lade de första betongblocken att vandra till höger på var faktiskt Lennart Daléus. Han hade en sorts inneboende - djupt förståelig - misstro mot socialdemokraterna och tyngdes inte av Olof Johanssons äkta känsla för låginkomsttagares situation. Under Johanssons tid - jag satt i riksdagen då - var det tre partier som hade någon vision om att minska klyftorna i samhället: MP, V och C. Sedan kom Lennart. Och därefter fullbordade Olofsson Centerns vandring till positionen som det parti som ligger mest till höger i svensk politik. Aftonbladet undrar hur länge Olofsson kommer att bita sig kvar - det lär nog dröja, som ofta inom Centern biter sig partiledarna kvar några år för länge, så att de mer eller mindre måste kastas ut.

I DN påpekas, helt riktigt, att det var Torbjörn Fälldin som tog Centern bort från den extrema intressepolitiken. Innan Fälldin blev partiledare var Centern ett "tämligen krasst intresseparti för bönder och bensinmacksföreståndare". Man konstaterar också att Stureplanscentern inte blivit någon succé. Jag vågar hävda att Stureplanscentern som begrepp skadat Centern mer än något annat. Den idogt twittrande Fredrick Federley, som tycks tillhöra den skara som anser det vara av vikt att meddela världen när man petar sig i naveln, borde nog besöka fler lantkök i det som möjligen ännu är en del av Centerns själ.

Men inget av detta elände kan ta bort glädjen av att stå och skotta fram en bil i ljuvligt pinande, friska vindar.