När Solweig Ternström stoppades att tala i riksdagens talarstol - se gårdagens blogg - så är vi tillbaka i den kris för parlamentet som Per Gahrton skrev om i sin bok Det behövs ett framtidsparti (1980).En rubrik i boken är: Riksdagen - en maktlös pratkvarn.
Den rubriken följdes av Partipiskan och blockpolitiken är ett taskspel med demokratin. Och så ger Per Gahrton exempel efter exempel på hur överflödiga riksdagens ledamöter är när besluten fattas på annat håll - av tjänstemän och partiledningar.
Hans till slutsats: Det krävs uppluckring av partisystemet och "genombrytning av blockpolitiken".
Hur skulle detta då gå till? Jo, skriver Per: "Jag tror att ett nytt parti med nya arbetsformer redan genom sin blotta existens skulle kunna påverka maktspelet till de folkvalda organens fördel. Dessutom skulle ett nytt parti naturligtvis ständigt påtala och påvisa demokratins brister i beslutsprocessen och försöka få till nödvändiga förändringar. Riksdagen är idag en demokratisk bluff...".
Och så drämmer han till med denna slutsats: "Regeringsmedverkan måste vara möjlig för partiets företrädare, men det bör vara förbjudet att på förhand ansluta hela partiet till ett majoritetsblock. Den avgörande makten skall ligga i riksdagen, besluten skall fattas på redovisade ideologiska och sakliga grunder - inte av taktiska eller partilojala skäl. "
Vi tycks nu, 2010, vara tillbaka i den partiledardiktatur som rådde under blockpolitikens tidigare glansdagar. Två cementerade block mot varandra, som båda kräver röstboskap i riksdagens bänkar.
Själv skrev jag debattartiklar om just partiledardiktatur under 80-talet - och fick uppmuntrande tillrop från professor Gunnar Adler-Karlsson, som var en av mina husgudar. Hans Lärobok för 80-talet hade gripit tag i mig ungefär samtidigt som Elin Wägners Väckarklocka och Staffan Burenstam Linders Den rastlösa välfärdsmänniskan.
Så småningom kom Per Gahrtons doktorsavhandling ut i bokform under titeln Riksdagen inifrån, som på ett vetenskapligt godkänt sätt avslöjade såväl partiledardiktatur som blockpolitikens följder.
Partilojalitet är något av det farligaste som finns, man avsvär sig sin egen uppfattning och sitt eget samvete - och reduceras till tjänstejon som legitimerar partiledardiktaturen medan man pratar vitt och brett om personval och personligt ansvar... Godmorgon!
Vad säger Per Gahrton idag?
SvaraRaderaFörsökte inte Ny Demokrati på sin tid att röra om i grytan, t.ex. att de verkliga besluten tas i utskotten. Men de blev snart inmotade i fållan.
SvaraRaderaBirger, även tidigare för mp, när vi på 90-talet var vågmästare i riksdagen, krävdes partilojalitet och hårda övertalningsmetoder inom riksdagsgruppen och mellan den och partistyrelsen. Annars förlorade partiet genast sin maktposition. Och utan den var vi inte mycket att räkna med, eller hur? Det var något av det jobbigaste, enligt min mening, detta att ge avkall på t.ex. en personligt deklarerad åsikt (med hemlänets stöd) i en speciell fråga för partiets maktambitioner och möjligheter att få inflytande. Men det är ju spelets regler i politiken, kampen mellan visioner, plakat och reell påverkan. För att alls förändra politiken blir små tillfälliga positionsvinster för partiet väldigt viktiga. Men givetvis också avgörande för en makthungrig "ledning". Sådan är politiken - försök ändra på det.
SvaraRaderaF.d. ledamot för mp
Trots att det i år är trettio år sedan jag lanserade idén om ett nytt, grönt framtidsparti och tjugoåtta år sedan partiet bildades, utbryter gång på gång debatt om Miljöpartiets ideologiska hemvist.
SvaraRaderaProjektet baserades på sex grundbultar:
1. Vi ville ifrågasätta om det bästa botemedlet mot miljö- och resurskrisen var obegränsad BNP-tillväxt av samma slag som orsakat problemen. Detta ledde till att vi fick våra hätskaste fiender bland socialdemokrater och folkpartister, som tillsammans etablerade linje 2 i kärnkraftsomröstningen 1980 med det ökända och lögnaktiga slagordet: ”Avveckla, men med förnuft.” Miljöpartiets påstådda avsaknad av förnuft blev det vanligaste argumentet mot oss under lång tid. I dag, i ljuset av klimatkrisen, tycks däremot allt fler inse att det är vi som står för det pålitligaste förnuftet.
2. Vi ville förhålla oss pragmatiskt till politikens metoder, men ideologiskt till målen. Om miljökrisen bekämpades genom förstatligande eller privatisering, planering eller marknadsmekanismer, var för oss en praktisk fråga. Därför är vi öppna för experiment i marginalen på offentliga system, till exempel möjlighet att starta friskolor för att genomföra alternativ pedagogik eller vårdinrättningar med alternativmedicinska metoder eller att låta de minsta företagen avskeda två anställda utan att följa turordningen. Men det har aldrig handlat om att av doktrinära skäl sälja ut hela skol- och vårdsektorn till kommersiella intressen, inte heller om att avskaffa lagfäst anställningstrygghet.
3. Vi vägrade acceptera den endimensionella höger-vänsterskalan. En gång i Miljöpartiets barndom mötte jag Olof Palme i en ”Kvällsöppet”-panel. ”Ni är ju bara småborgerliga utbrytare från Folkpartiet”, påstod han. ”Annat är det med tyska Die Grünen, det är ett rejält vänsterparti, dem skulle man kunna samarbeta med.”
4. Vi ville inte fastna i de gamla ideologierna. Själv har jag läst hyllmeter med socialistiska och liberala ideologer, vid sidan om alla de ekologiska tänkarna. Och visst finns det mycket i socialistisk jämlikhetssträvan, liberal frihetslängtan och till och med konservativt bevarandeansvar som passar väl i en grön politik. Men det räcker inte.
När jag i fjol inför den andra globala gröna kongressen i São Paulo analyserade ett femtiotal gröna partiprogram från hela världen, kunde jag vaska fram en prioritetsordning som inte skulle kunna finnas i någon annan politisk-ideologisk familj:
1. hållbar utveckling/kretsloppsekonomi, 2. könsjämställdhet/feminism 3. icke-våld, 4. ekologisk vishet, 5. social rättvisa, 6.deltagande/gräsrotsdemokrati, 7. internationellt samarbete, 8. global solidaritet, 9. livskvalitet, inte kvantitet, 10. mänskliga rättigheter/frihet, 11. biologisk mångfald, 12. kulturell mångfald, 13. rättvis handel, 14. självtillit. (Behövs det en grön ideologi, Cogito 2008).
Den dominerande verklighetsbilden i gröna program är att det råder en allvarlig ekologisk kris, inte minst en klimatkris.
Det är Pirat Partiet du letar efter!
SvaraRaderaRickard, vet inte om jag letar precis. Jag tyckte bara att det var intressant att påminna om Pers bok och de utgångspunkter som låg till grund för bildandet av Miljöpartiet.
SvaraRaderaF.d ledamot för mp: Yepp, det krävdes ibland partilojalitet - dock var jag och andra partister ofta olydiga och röstade mot "partilinjen". Vi var ganska noga med att påpeka att vi sa samma sak efter valet som före valet. Det blev nästan en standardfras när vi lyckats få med oss sossarna eller ställde "krav" som målades upp i medierna som om vi "bråkade".
Vi hade en överenskommelse, som partiet orkade leva med i cirka 10 månader efter det att vi ingått samarbete med s och v - den gick ut på att vi inte skulle ta något enda steg emot vad vi sagt i valrörelsen, däremot skulle vi kunna stå stilla, men således inte medverka till att vi tog steg tillbaka i någon enda fråga. Men, sedan satte sig gruppen på ett sluttande plan, vilket minskade respekten hos s och försvårade vårt förhandlingsläge.
Jag minns en fråga där det blev ställt på sin spets, med partilojalitet. Det var frågan om att företagare med färre än 10 anställda skulle få skydda 2 av de anställda innan turordningsregeln föll ut. Vi kunde, eftersom borgarna stödde oss i denna fråga, få majoritet om vi höll ihop hela gruppen. Det var två som hade svårt för detta, varav det kvinnliga språkröret var en. Det blev hårt tryck på dem. Men, obeservera, vårt förslag var hämtat från vad vi gått till val på! Det var partiets uttalade politik. Hade man inte berättat att man inte ställde upp på den före nomineringarna hade man ingen moralisk rätt att sedan fälla förslaget.
Att slarva när man nomineras,och inte tala om vad man inte ställer upp på i partiets politik, har blivit allt vanligare. Kika t ex på nomineringslistorna till MP:s riksdagslista - nästan ingen har någon annan uppfattning än partiprogrammet!
Vad gäller Centern och kärnkraften är det ju så att man gick till val på en inställning, med löfte om att inte ta något annat beslut under mandatperioden. NU bryter man detta - och de som håller fast vid vad de sa före valet uppfattas som svikare. Trots att man talar om vikten av personval!
I Pers bok tas just detta upp, liksom in hans doktorsavhandling. Blockpolitiken medför att riksdagen avsäger sig makten till förmån för partiledningar. En regering måste kunna förlora en votering utan att man måste tala om regeringskris.
Hä, hä, hi, hi! Din formulering om Gahrtons doktorsavhandling var välfunnen: "vetenskapligt godkänd". Jag anar, trots allt, en viss ironi i orden. Avhandlingen innehåller mycket klokt, men som doktorsavhandling är den ett skämt. Han fick väl inte igenom den med enighet heller, en kompis (Joachim Israel) satt väl i "juryn" och gav utslagsröst.
SvaraRaderaDoktor Johan
"Avveckla -men med förnuft!"
SvaraRaderaDet var sossarnas listiga knep för att inte avveckla kärnkraften.
Kanske de även spekulerade i framtida generationer, som inte varit med om kärnkraftens historia och således inte vet, hur det känns att leva i skräck för radioaktiva moln.
Den nutida ungdomens kärnkraftsvänliga attityd
visar, att sossarnas eventuella spekulationer var riktiga.
Nu vill de väl helst säga: "Bygg ut, men med förnuft!"
Man hör ofta att det är bra att man bryter mot partilinjen. Att anarkism är bra. Att man går emot fattade beslut. Men jag anser att det är fel att gå emot partiets linje, när partiet på ett möte tagit ett beslut. Ett möte kan ju naturligtvis innehålla ett hårt argumenterande från olika ståndpunketer men man tar ju oftast ett beslut. Är man då emot beslutet får man väl meddela att man ändå kommer att rösta som man själv vill så kan kanske partiet tillåta det eller att man byts ut i det mötet. Partier är väl ändå till för att genom debatt enas i olika frågor inför beslut. Därför viktigt med en grundideologi i ett parti.
SvaraRaderaOfta tycker vi bra om ”oliktänkande” när det gynnar vår egen sak men inte tvärtom. I viktiga frågor får man väl vara tålmodig (finns det ordet längre) och jobba för att förändra sitt parti eller så kan man väl byta parti.
Anonym 11:54 skriver om "partilinjen". Men ofta är det ju så att de som obstruerar håller partilinjen! Att de som röstat på Centern skulle tro att man under denna mandatperiod, trots vallöfte om motsatsen, skulle kovända i kärnkraftsfrågan är väl osannolikt. Partilinjen måste väl uppfattas vara det man gått till val på när det gäller partispecifika frågor?
SvaraRaderaNär blev det "partilinje" att partiledaren ändrade uppfattning och mitt i resan väljer nytt mål?
Av allt dåligt alliansen gjort, så är det absolut sämsta, enligt mig, att de alls bildade denna "allians". Det är det som har tvingat fram en blockpolitik igen. De rödgröna hade ju knappast något annat val än att också bilda en "allians".
SvaraRaderaSen blir jag så otroligt trött på media, som ofta utmålar det som något negativt att de rödgröna inte har enats om en åsikt på ett visst område. Jag tycker det är BRA att de visar att det faktiskt finns skillnader mellan de tre partierna. Finns inte det så har vi ju i praktiken bara två partier att välja mellan.
Och hen som toppar "min" riksdagslista har i alla fall varit öppen om att h*n inte håller med om vissa punkter i partiprogrammet. Vi ville ha henom överst ändå. Sen vet vi ju såklart inte om hen kommer att svänga i någon fråga i framtiden. Men lite måste man ju tro på sina medmänniskor och partikamrater i alla fall. :-)
11:54 har alldeles rätt i att många hyllar "demokratin" men bara så länge besluten går den väg de själva tycker om. I detta fall är nog de allra flesta människor lika
SvaraRaderaUtsagan från 12:13 hamnar mitt i prick.
SvaraRaderaDe som ses som olydiga är de, vilka korrekt håller på just partilinjen.
Solweig Ternström har nu gett denna "korrekta olydnad" ett ansikte.
Gröna tankar
Det här problemet kommer alltid att finnas, varför bildandet av nya partier inte utgör någon lösning. Även under min aktiva tid i miljöpartiet (15 år) förekom detta, inte minst på lokal nivå. Jag skulle vilja hävda att särskilt i miljöpartiet förekom detta. Det finns inget annat parti, möjligen med undantag för folkpartiet, som genom åren haft en sådan genomströmning som miljöpartiet, både avseende väljare och aktiva. Hur ska detta tolkas? I dag finns inte många kvar från den generation som bildade partiet, men så ser det också ut som det gör (Man har frångått hela sin ideologi och nästan hela sin politik och nu gillas man t.o.m. av sossarna).
SvaraRaderaIdag protesterar Jimmie Åkesson mot SVT för dess vägran att låta SD delta i kvällens partiledardebatt.
SvaraRaderaSVT anser att bara riksdagspartier ska tillåtas närvara.
Men varför tilläts då Ny Demokrati och KD att delta på den tiden, trots att dessa inte fanns med i riksdagen, (d)undrar han på SD:s hemsida.
Oavsett vad man tycker om SD, så nog kan man kosta på sig en viss förståelse för JÅ:s protest mot SVT.
Ja, tillåter man kommunister kan man även tillåta fascister.
SvaraRaderaOch vem pratar om medborjarlön i mp i dag?
SvaraRaderaHär en tysk sida:
http://www.archiv-grundeinkommen.de/
Det gör ingen, som väl är. Den debatten är död.
SvaraRadera8:56, ingen blir inmotad i fållan. Dit går man pga. egen lydnad. Det fungerar faktiskt också att vara olydig mot piskor och morötter och istället vara lydig mot sitt samvete och demokratins grundbultar.
SvaraRaderaMakt tas aldrig, den ges alltid av dem som lyder makten.
Ternström, Garthon och andra sanna demokrater bryter makt där den är odemokratisk och ger därmed makten tillbaka till människor som valt dem.
11:54, precis man får väl vara tålmodig och göra saker i demokratisk ordning, precis som du säger. Problemet här är ju att Olofsson m.fl. lät bli att göra just detta.
SvaraRaderaHar de ändå rätt att bestämma vad "partilinjen" är? Jag säger bara reclaim partlinjen i så fall!
Är "Anonym" ett nytillskott i familjen ryggradslösa djur?
SvaraRaderaUpp till kamp för en substantiell arbetstidsförkortning och medborgarlön!
Birger Schalug skriver:
SvaraRaderatiteln Riksdagen inifrån, som på ett vetenskapligt godkänt sätt avslöjade såväl partiledardiktatur som blockpolitikens följder
Nåja det var kanske en lite förenkling, för det blev ett himla halabalo om hans avhandling, både i politikerlägren och i forskarvärlden, och det var ganska många i båda lägren som hävdade att den aldrig borde ha godkänts. Så skedde dock, men som svar på detta stiftades en ny lag om hur betygsnämnderna skulle se ut vid disputationerna, för att minska risken för att fler avhandlingar som Garthons skulle godkännas. Lex Garthon kallades lagen.
Kerstin,
SvaraRaderaavhandlingen var godkänd, alltså är det ingen förenkling.
Däremot är det en förenkling (minst sagt) att kalla vetenskapliga diskussioner för halabalo.
Forskare
14:57. Kanske vi ska akta på orden, och använda dem där de behövs.
SvaraRaderaOm vi missbrukar orden, så kan de tappa sin laddning. Att antyda den trevlige Ohly vara kommunist, är bara att ge kommunismen good will.
Den inte mindre vältalige Åkesson ska inte heller antydas vara fascist, för det skulle i anseende bara gynna denna vidriga filosofi.
Forskare:
SvaraRaderaJodå, man kan visst kalla det "halabalo :-). Det betyder detsamma som "en väldig diskussion". Och diskussionen kom sig av att man tyckte att Garthon inte kunde vara en objektiv forskare när han forskade om en miljö som han själv var delaktig i.
Själv tyckte jag det var en fånig diskussion (kanske därav mitt ordval "halabalo"). Varför skulle man inte kunna skriva avhandling om något man känner väl till, och det fanns i alla fall på den tiden något som kallades "aktionsforskning", vilket innebar att forskarna var delaktig i den process de forskare om.
Det hela handlar om vad som är vetenskap och icke-vetenskap, och om att gränserna inte är så lätta att dra.
Statstelevisionen har nu gottgjort sin tystnad efter "Ternström-skrällen" i kärnkraftsfrågan.
SvaraRaderaDet skedde igår i partiledardebatten i SVT2, där C-ledaren pressades om sitt påstående, att hon skulle ha haft hela riksdagsgruppen bakom sig.
Men, som en hal ål dribblade hon bort hela frågan. Minns någon exakt hur hon svarade?
Ibland är det tydligare än annars hur en majoritet i nån sorts masspsykos kan kasta av sig allt eget ansvar och moral och hasta i väg mot förvridna ideal.
SvaraRaderaBara det faktum att de som står upp för partilinjen, står för de löften de gett sina väljare och - hör och häpna - lyssnar på sin inre röst och behåller vett och sans när diktaturmetoder införs - kallar sig "de olydiga", visar på hur långt det gått. De här blockidioiterna har internaliserats så långt att de partitrogna och väljarlojala också själva ser sig som bråkstakar. Det är för sorgligt.
Men all kärlek och respekt till dessa "olydiga".
http://olydiga.blogspot.com/
I dagsläget ligger Bin Ladin längre fram med sin analys än företrädare för svensk regering och opposition...
SvaraRaderaHur hamnade vi här?
http://www.effektmagasin.se/bin-ladin-ansluter-sig-till-klimatkampen
7:49 - den första omgången av agenda från i går hittar jag ingenstans. Är det någon annan som lyckas hitta en länk eller kan återge HUR hon kunde slingra sig ur frågan och hur de ska gå till val på ett brutet vallöfte?
SvaraRaderaDet är ju lixom inte vilken fråga som helst - vilket de gärna vill få oss att tro...
JJ