Blir man inte lurad om man tror att man kan driva egna frågor i riksdagen? Vill partierna verkligen ha personval och starka personer i sina grupper? Eller fungerar de som röstdragare för att sedan dö sotdöden i sina riksdagsgrupper?
Om detta skrev jag igår på SVT Opinion, där frågan om kändisar i politiken diskuteras, liksom det gjordes i Debatt igår kväll. Då avslöjade skådespelaren mm Solveig Ternström hur livet i riksdagen kan vara... Hon stiger av.
Hela min artikel finns här. Huruvida jag har rätt eller inte kan ju diskuteras. Nedan kan du läsa delar av min artikel:
Men personval då? Det innebär ju att man blir personligt vald och därmed bör ges större utrymme att framföra personliga uppfattningar och driva egna frågor. Partierna älskar ju personval. Säger dom. Men när de personvalda väl är på plats, och fullgjort sitt uppdrag att dra röster till partiet, bör de hålla tand för tunga i sådant som ligger utanför partiets politiska linje.
Och det kommer man att göra, hur stursk man än varit tidigare. Ända tills man stiger av. Trycket är nämligen enormt för att man skall hålla ihop i partiet, i regeringspartierna och nu snart också i den rödgröna alliansen.
Personvalet är inte till för att få starka personer till riksdagen, personvalet är till för att partierna skall kunna låtsas gilla starka personer, att de skall kunna få några affischnamn. Kändisar lånar sitt ansikte, sitt kändisskap och får i betalning en hygglig lön och en plats i ett utskott där de inte kan ställa till det. Mauricio Rojas (FP), Anne-Marie Pålsson (M) och Solveig Ternström (C) är tre exempel på de intressanta och kunniga personer, kända från andra sammanhang, som drunknat.
Fundera på hur det ser ut! Om det i ett parti framkommer att man har olika meningar i en fråga, vad händer? Jo, varenda politisk journalist – som tidigare gnällt över anonyma och färglösa politiker – kommer att hävda att det är bråk i partiet. Man har konflikt. Det kan höja trovärdigheten om det sker en gång, det kan vara charmigt om det sker två gånger, men sker det en tredje gång är det snarast katastrof. Krönikörer, kommentatorer och rolighetsfolk kommer att göra sig lustiga över partiet. Trycket från partiledningen, och från kollegorna i riksdagsgruppen, kommer att bli total, kravet på lojalitet nöts in till benmärgen och den som mår illa av denna behandling kommer gråtande att springa ut i korridorerna eller sluta sigi sitt rum.
Sedan några är det än värre. Vi har blockpolitik. Då kommer den stackare som hänvisar till personval tas i upptuktelse av självaste statsministern eller oppositionsledaren. Vi måste hålla ihop, vi tar debatterna i gruppen, sedan håller vi ihop. Fredrick Federley, den obstinate, är den som mest av alla håller ihop idag.
Och nu kommer det riktigt tråkiga: det måste vara så! Annars fungerar inte systemet. När partierna förhandlar med varandra så utgår man från att man har med sig hela sin riksdagsgrupp, allt annat vore omöjligt att hantera. Skall man börja förhandlar med alla 349 ledamöterna? Förhandlingar mellan regeringspartier sker i synnerligen små grupper, de reella avgörande besluten tas i partiledaröverläggningar, sedan får riksdagsgrupperna hålla till godo.
Kändisar, med meriter rån andra fält än politiken, blir inte långvariga i riksdagen. Jag tror att det är mycket lättare att gå den andra vägen. Satsa rejält med tid på politiskt fotarbete, få förtroende och sedan bli riksdagsledamot. Och därefter kan man, om man har anlag och är kompetent, bli kändis… På goda meriter. Gustav Fridolin är väl det mest lysande exemplet på detta.
Microsoft Explorer gillar inte alltid min blogg, vill du se hela så fungerar t ex Firefox, som har öppen källkod. Här hämtar du gratis.
Blir man inte lurad om man tror att man kan driva egna frågor i riksdagen? Vill partierna verkligen ha personval och starka personer i sina grupper? Eller fungerar de som röstdragare för att sedan dö sotdöden i sina riksdagsgrupper?
Varför fokusera på personer i stället för faktiska frågeställningar?
SvaraRaderaSkrev något om detta på min blogg alldeles efter valet....
http://blogs.su.se/rojac/Allm%C3%A4nt%20tankegods/rojac-__OIsOVD
Kanske är det med det nya millenniet dags att revidera den demokratiska processen vid våra riksdagsval. Sedan länge har vi den konceptuella modellen av två varandra motstående giganter som har att med alla medel bekämpa varann. Ibland kan det ta groteska former då väljare lockas med sötsaker utanför krogen etc, då det gäller att knipa de sista rösterna inför valbataljen.
Hur man än väljer så verkar det ju alltid bli en "rysare" och blocken får ca 50 % av rösterna var.
I årets val segrade högerpartierna, kanske för att de flesta kände att fastighetsskatten inte var rättvis. Detta får ju till följd att högerpartierna får mandat att driva andra frågor, där det inte är säkert att de har majoritet. Ett exempel är trängselavgifterna där den nya partipolitiska majoriteten har en motsatt uppfattning mot vad folkviljan uttryckte på valdagen. Kanske kommer vi nu att bli medlem i Nato, öppna upp för ännu mer utbyggnad av kärnkraft, och sälja ut ännu mer av gemensam egendom, med allt vad detta innebär.
En smidigare demokratisk process i det tredje årtusendet borde vara att med hjälp av ny informationsteknologi, bryta upp den gamla blockpolitiken, som för många känns främmande och i stället lokalisera frågestställningar och samla majoriteter för dessa, i stället för att använda det gamla kabeltv-tänket:
-Näe. -Du kan inte bara abonnera på BBC NEWS utan du måste köpa hela baspaketet och samtidigt få med en massa skräpkanaler på köpet.
Bra talat, Rolf!
SvaraRaderaDet är inte så att problemet med bloggen beror på de sista tilläggen du gjorde med "senaste kommentaren" och "de senaste inläggen".
SvaraRaderaDet tog ju bara några dagar efter det sedan kraschade det ju, och har inte återhämtat sig på min dator i alla fall...
I det politiska spelet är 1) att man går till val på ett program där den enskilde att klargöra individuella inriktningar för att skapa sig en egen profil, 2) Det sluts överenskommelser efter valet mellan partierna som kollektivt omfattar åtaganden även för den enskilt inkryssade ledamoten.
SvaraRaderaDet är otroligt att Solveig Tärnström stått ut såpass länge i riksdagen, men det kan vara så att hon fullföljt sina egna åtaganden även om hon ogillat den överenskommelse som innefattar alliansen.
Det ska bli intressant att se hur hårt bunden Miljöpartiet kommer att vara när det rödgröna regeringsalternativet kommer till kritan. Jag upplever att nytillströmningen av anhängare stannat upp nu när alla vet att partiet kompromissat bort hela partiprogrammet redan nu. Inte minst att starta en gemensam rödgrön blogg som är det första som möter alla som går in på mp.se . Sanna mina ord!
Först lämnar du en rad goda skäl till varför systemet är omänskligt. Sedan avslutar du med att ”det måste vara så, annars fungerar inte systemet”…
SvaraRaderaAlla människor, både politiker och väljare, vet att det inte existerar två människor som tycker likadant i alla frågor. Därför är partipolitik egentligen en omöjlighet.
När jag var medlem och politiskt aktiv i miljöpartiet, förvånades jag över vilken spännvidd som finns i det partiet när det gäller politiska åsikter. Vaddå ”grönt” parti? I miljöpartiet finns ju människor från yttersta högern till yttersta vänstern, i ett och samma parti! Vilka diskussioner vi hade på nätterna!
Sedan träffade jag socialdemokrater, moderater, o.s.v. som hävdade att det är precis likadant i deras partier; människor från höger till vänster i samma parti.
Tänk om riksdagsledamöterna i varje politisk fråga tilläts rösta efter eget huvud! I stället för de förutbestämda gränserna mellan partierna, skulle vi få gränser som varierade från fråga till fråga och där ledamöterna i stället för att styras av partierna styrde sig själva.
Detta synsätt stämmer också väl överens med hur väljarna ser på politiken. Hur många väljare har jag inte träffat som sagt att man skulle vilja ”plocka” bitar från varje parti och sätta samman dem till ett nytt parti.
För nog är det så, handen på hjärtat och med bortplockade skygglappar, att vi kan se bra delar och dåliga delar i samtliga partier.
Det är nu personvalet kommer in. Skippa partierna och genomför ett allmänt och konsekvent personval till de politiska församlingarna! Rösta in människor som erkänner att de är BÅDE röda, blå och gröna, och i varierande grad beroende på politisk fråga.
Då tvingas partigängarna flytta på sig. Då är det slut på den falska sammanhållning och åtföljande mobbning som karaktäriserar det nuvarande systemet. Då räknas personerna – deras redovisade åsikter – och inte partierna.
Det nuvarande systemet måste bort, och det kommer att försvinna, det är jag övertygad om. Ingen vill arbeta politiskt under dagens villkor.
Så sätt i gång och arbeta för personvalet!
På pricken, SE!
SvaraRaderaSjälv sympatiserar jag till ungefär 40 % med socialdemokraterna, 40 % med moderaterna och 20 % med miljöpartiet.
Vilket PARTI ska jag rösta på?????
Naiva kommentarer, välkomna in i riksdagen och se hur det fungerar. Tiotusen attsatser på en mandatperiod, du kan sätta dig in i hundra är du duktig, om du också skall kunna vara ute och möta människor i verkligheten. Därmed måste du acceptera riksdagsgruppens uppfattning - eller regeringens uppfattning om du tillhör majoriteten.
SvaraRaderaDet finns en consensussjuka i svensk parlamentarism som drivits för långt idag. Men partier behövs även i framtiden. Däremot behöver det inte vara katastrof om partikamrater voterar efter eget huvud i för dem viktiga hjärtefrågor. Om vi ser i backspegeln så var riksdagen på många sätt vitalare kring förra sekelskiftet med dess lösare partibildningar och många starka profiler. OK, alla medborgare hade då inte rösträtt, och grundlagen och samhället har förändrats, men i princip var det en väldigt levande demokrati. Det man fr.a. riskerar är tätare regeringsskiften. Men vitalare blir det.
SvaraRaderaDen som granskar voteringslistor lär bli föevånad. Herr Schlaug var under många år den i riksdagen som oftast röstade mot sin egen partigrupp. Även då han var språkrör!
SvaraRaderaNicke Nyfiken
Birger röstade FÖR det gröna tänkandet. Om de övriga i partigruppen röstade för något annat tänkande, så ska inte BS lastas för detta.
SvaraRaderaFöljde tipset att byta till Firefox. Resultat: Alla fält på Birgers blogg är nu fyllda med innehåll. Så långt är allt väl.
SvaraRaderaMen samtidigt försvann skärpan i texterna, även här i kommentarspalten. Tecknen är ej längre svarta, utan grå eller "gryniga".
Någon mer som märkt av detta?
SE har helt rätt. Brukar rått uttryckt rösta med dom jag tycker minst illa om.
SvaraRaderaBirger,
SvaraRaderaJag har en idé som jag tror skulle stärka riksdagens roll radikalt och försvaga partiernas "tysta statskupp", där partiorganisationerna fjärrstyr parlamentarikerna, helt utan stöd i grundlagen.
Man skulle helt enkelt minska från 349 till 99 ledamoter, och skicka hela partistödet inte till partiorganisationerna utan till parlamentarikerna, som då alla skulle kunna ha ett litet kontor med ett halvdussin anställda unga lovande förmågor (och äldre experter) som kunde hjälpa dem att driva sin egen politik.
Vad tror du om den idéen?
/Starvid
14:15 har rätt, väldigt mycket rätt!
SvaraRaderaStarvid: Tyvärr kan vi inte hålla reda på vad 99 personer har för värderings- och åsiktspaket. Jag tror inte heller 99 fristående personer kan hantera det battteri av frågor som ett parlament måste behandla. Det skulle omedelbart leda till att de 99 bildade grupper - det vill säga partier - för att hantera beslutsfattandet. Jag ser inte partier som en särskilt bra lösning, men jag hittar ingen mindre dålig för att det skall fungera. Särskilt när alla beslut måste hållas inom ekonomiska ramar. Enskilda individer, som sitter fyra eller åtta år i riksdagen, behöver inte ta något ansvar för vare sig helhet eller långsiktighet, vilket är snäppet värre än partier - som kan vara väl så ansvarslösa och kortsiktiga, men som ändå riskerar att få ta hand om det man ställt till med om både tio och tjugo år fram i tiden.
SvaraRaderaDäremot tror jag att riksdagen bör minska till högst 249 ledamöter, det vill säga hundra färre än idag. Varje ledamot bör få större möjlighet än idag att anställa egen personal - ungefär som du påpekar, om än inte så många som du menar.
En fördel med partier är att man kan bli medlem och försöka påverka, kongresser kan ta beslut, fler blir involverade. Sedan är det en annan verklighet som gäller: partiledningarna skiter i partiprogram och kongresser i ganska stor omfattning kan man tycka. Att medelmmar och nästkommande kongress accepterar det må tyckas märkligt, men kan ju bero på att det är "fel" personer som befolkar partierna, att vi som valt att stå utanför är för lata...
Birger,
SvaraRaderaDu missförstod mig en aning. Jag har alls inget emot partier, det jag retar mig på är att partierna styr sina parlamentariker med järnhand, se bara på FRA-debatten. Dessutom gör det stora antalet parlamentariker att det dräller med mer eller mindre värdelösa backbenchers som fungerar som lydig, villig och välbetald röstboskap för partiledningarna. Istället för att våra parlamentariker är rädda för och ansvariga inför sina väljare är de rädda för och ansvariga inför sina partiledningar.
En fördel med att gå så långt som att minska till 99 ledamoter är att de då skulle kunna profilera sig på särskilda frågor ("ledamoten som är mest inläst på skolor, eller vapenexport, eller pensioner, eller...") eller på regionala frågor ("hon som ser till att Umeås/Västerås/Gotlands intressen tas till tillvara"). Lägg detta, en stark ideologisk/sakfråge- och eller lokal/regional profil vilket ger synlighet/berömdhet i riksmedia eller hemma i valkretsen samman med att parlamentarikern har en egen liten stab och en egen budget så hamnar vi i en situation där den enskilde parlamentarikern har riktig makt, nog med makt för att sätta sig upp mot partistyrelserna och visa lojalitet mot sina väljare, när de så kräver det. Arbete i riksdagsstaberna blir också en fin plantskola för framtida parlamentariker och politiska tjänstemän, något som saknas i dessa broilerdagar.
Tror jag i alla fall.
Det skulle också bli högre kvalitet på parlamentarikerna än de vi har i dag, eftersom de dels skulle vara färre, och dels för att konkurrensen om platserna skulle bli mycket hårdare. Många mycket duktiga och engagerade människor undviker i dag att söka sig till riksdagen eftersom de inte får någon makt och inte kokat kaffe i ungdomsförbundet sen de var 13.
/Starvid
Staten bör naturligtvis successivt och så snart som möjligt omvandlas till en nattväktarstat, så att det är susidiaritetsprincipen som gäller så långt som det bara är möjligt.
SvaraRaderaI gengäld kan det då bildas frivilliga, medlemsbaserade och helt självständiga "välfärdsregioner", med vård, skola och omsorg och i övrigt bestämmer varje hushåll de tillval som de själva vill betala för att de bedrivs enligt medlemsbeslut.
Ja, något måste göras. Starvids tankar är inte alls fy skam!
SvaraRadera