Att ljuga på scenen...

Politiker är ibland tvingade att ljuga. Den politiker som inte förnekar en förestående devalvering kan kosta sitt land mycket. Men lögnen äter sig också lätt in som en del i den politiska taktiken.

Göran Persson ljög om sina avsikter att bli statsminister. Gudrun Schyman ljög om sitt politiskt förflutna. Carl Bildt ljög när han sa att han företrädde Sveriges genom tiderna mest kompetenta regering. Alf Svensson ljög när han hävdade att han trodde att bara svenska folket fick veta vad kristdemokraterna tyckte skulle det bli ett framgångsrikt parti - det kan han ju aldrig ha trott.

Jag ljög om stämningen i miljöpartiet - jag påstod att den var bra när den var som värst. Mona Sahlin och Marit Paulsen ljög i ett brev till Sveriges kvinnor dagarna före folkomröstningen om EU. De hävdade att knarkkontrollen inte skulle försämras vid ett medlemskap i Unionen. Mona Sahlin erbjöds statsministerposten. Men fick gå för en lögn om Toblerone. Och Marit Paulsen fick välbetalda EU-jobb.

Det mesta i modern marknadsföring går ut på att bedra medmänniskor, lögnen i dess vidaste form är ett bra verktyg för detta. Bilbranchen genomförde en mångmiljonerskampanj som byggde på en lögn: nämligen att nittio procent av utsläppen försvinner om man skaffar en ny bil med katalysator. Konsumentombudsmannen skrev till kampanjledarna och berättade att det var lögn, men Bilbranchen brydde sig inte utan hänvisade (det är faktiskt sant!) till sin mänskliga rätt att ljuga i reklam...

Den lönsamma lögnen är en grundbult för marknadsekonomin på samma sätt som den politiska lögnen var en grundbult i de socialistiska staterna. Den största lögnaren får bäst betalt och uppskattas mest i många branscher. Bland de största lögnarna finns försäkringsbolagen som försöker ge sken av att de kan garantera en pension för den som redan i unga år avsätter en del för pensionssparande. Som om försäkringsbolag kunde garantera värdet på siffror som bokförs på ett konto. Som om försäkringsbolag hade någon som helst aning om hur samhället ser ut om fyrtio år!

- Jamenherregud, sa försäkringsgurun med den vackra smokingen när vi sågs under en sådan där middag där de inbjudna placeras vid borden i organiserad hackordning. Så kan du väl inte resonera! Med den kunskap vi har idag kan vi garantera en god pension. Men ändras nuläget så ändras vår bedömning...

Han har avgått nu och slipper ta något ansvar. Så fiffigt.

Journalister ljuger för att få ur intervjuoffret det man vill få ut. Lederskribenter ljuger för att kunna ge den bild man vill ge. Programledare ljuger för att locka debattörer till studion. Lögnen har alltid fascinerat människorna. Redan de gamla grekerna funderade över lögnen. Kretensaren Epimenides hävdade att alla människor från Kreta ljuger. Om påståendet vore sant, så ljuger han. Alltså måste påståendet vara falskt. Eubulides från Megara hävdade att han ljuger. Men det kan bara vara sant om det är falskt. Ännu en lögnparadox hittar vi när Platon säger att Sokrates har rätt och Sokrates hävdar att Platon ljuger.

Detta är ett utdrag från ett annat blogginlägg, som i sin tur är ett utdrag ur boken Svarta Oliver och Gröna drömmar.

Utdrag ur Gud Älskar Att Färdas I En Rosa Cadillac

Inledning Jesus bad mig skriva den här boken.

Det kan ju låta aningen förmätet att hävda något sådant. Men jag gör det i alla fall. Av den enkla anledning att det är alldeles sant.

Jag vet inte vilken erfarenhet du har av Jesus eller ens vilken religion du bekänner dig till. Om du nu bekänner dig alls. Själv bekänner jag mig till min egen religion och är fullständigt övertygad om att det är den rätta. Sedan må präster och pastorer från alla världens religioner säga vad de vill.

Att Jesus bad just mig att nedteckna min berättelse är inte så konstigt. Det är en bra berättelse, hämtad direkt från verkligheten. Det är klart att det finns en del suddiga luckor i minnet, och kanske förtränger jag en del. Min terapeut har varit mig behjälplig att försöka få fram också sånt.

Hur som helst: Jesus var ganska påstridig, han ville att jag skulle teckna ner mina minnen innan de omformats av tidens tand.

”Det är din plikt”, sa han.

”Du är utvald”, fortsatte han.

Vad svarar man på sådant? När grabben står där framför en och spänner blicken i en med sin förbaskade gloria och allting.

”Nå?”, nästan skrek han.

Man tar det till sig. Man sätter sig ner och formulerar. Man förstår att det ingår i ens ansvar att berätta hur det verkligen var.

Titeln kom jag på ganska sent. Från början hade jag tänkt mig något som Blandad frukt och Blå mockaskor eller något i den stilen. Inget för bästsäljarlistorna, tyckte Jesus. Han tyckte att den största sanningen borde framgå direkt av titeln. Att Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac.

Vad kan förresten vara bättre än att sanningen omfattar två så starka varumärken som Gud och Cadillac.

Tke Care of Buisness, Take Care of Love!

Promised Land, den 8 januari 2005

(Utdrag ur boken Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac, som finns att köpa här.) Inledning av kapitel 1

If your baby leaves you And you got a tale to tell Just take a walk down lonely street To Heartbreak Hotel. Mae Axton, Tommy Durden, Elvis Presley

Jag lämnade Heartbreak Hotel tidigt på morgonen. När jag steg ut på det som skulle föreställa trottoar slog stanken av fuktig rå bomull emot mig som om den legat på lur för att anfalla första bästa idiot som skulle spottas ut från något av de hotell som dominerade den här delen av hålan. Gatan kändes övergiven och de få bilar jag kunde skymta stod skugglika och tysta. En Chevrolet, en Ford och en lastbil av okänt märke. Jag stod med bagen mellan fötterna och gitarren på ryggen. Det dova mullret från ett bomullsrenseri trängde genom dimman. En tupp gol och en neger kom hasande mitt på gatan. Jag funderade över hur jag skulle hantera Dixie. På morgonen hade hon krävt det igen. Trots att vi hade hållit på hela natten. Jag skäms inte för att erkänna det: jag var trött och slak och ointresserad av sex.

Jag hörde rytmen av klampet från en häst som stretade på en vagn. Mitt hjärta slog i samma rytm. Stillsamt, lite sorgligt och dovt som en stilla blues.

Om Dixies morsa hade vetat vad hennes dotter krävt av en man så hade hon rodnat. Dixies morsa var en fin dam, sprungen ur den övre medelklassen, med Doris Day som idol. Kort sagt: Dixies morsa utstrålade inte sex. Det hade väl inte Dixie heller gjort den där gången vi träffades.

Vi hade hållit ihop sedan hon var knappt fjorton. Min farsa sa att jag fick vara försiktig.

”Du är en man, grabben. En man från arbetarklassen tar ansvar. Dixie är fortfarande ett barn, så var försiktig. God bless you, son.”

Jag var fem år äldre än Dixie. Hon var inte ens lovlig. Så farsan hade gjort sin förbannade plikt. Morsan hade inte sagt nå´t om saken, hon ville väl att jag skulle tro att hon utgick från att knulla var något man gjorde efter det att man gift sig. Det var ju den officiella vita normen i Södern, som man inte ens behövde prata om. Det var bara The Holy Rollers som fick ta för sig efter gudstjänsterna. Förutom negrerna förstås.

Senare förstod jag att morsan egentligen ansåg att jag borde leka rommen av mig – om man nu kan uttrycka det så om en man – innan det var dags för det äkta ståndet. Morsan hade förstått att mitt liv, som det höll på att utvecklas, skulle innebära så många frestelser att jag omöjligt skulle kunna motstå dem. Det gällde att så sin vildhavre innan det heliga äktenskapet skulle fullbordas. Morsan trodde på trohet i äktenskapet. Det gjorde kanske farsan också. Vad vet jag? Jag kände honom inte så väl. Jag hörde dem nästan aldrig höja rösten mot varandra. Morsan bestämde, farsan lät det ske. Ungefär så.

Det talades inte om sex till vardags. Faktiskt inte. Inte i relation till dess vikt i alla fall. Det är klart att grabbarna pratade, men jag hade aldrig varit med i något gäng och hade inga speciella kompisar att prata med. Fick farsans kompisar för mycket i sig på lördagarna kunde det hända att de förde lallande samtal om hur bra det vore att vara nigger så man kunnat knulla hur mycket man ville, med vilken liten kåt niggertös som helst.

Vi talar tidigt femtiotal. Vi talar djupa Södern. Vi talar Alabama, Tennessee, Mississippi och Texas. Vi talar cotton fields, corn patches och polk salad.

Utdrag ur kapitel 3

Jag föddes således i East Tupelo, i nordöstra hörnet av Mississippi, halvvägs mellan Memphis och Birmingham, i United States of America.

East Tupelo var ett vitt getto. Varken mer eller mindre.

Skjulet vi bodde i var av typ shotgun style. Den som så ville kunde skjuta rakt igenom huset med ett hyfsat hagelgevär utan att något stod i vägen.

En av mina sysslor bestod av att, helst innan solen gått upp, fylla en tvättbalja med vatten och låta den stå i solen hela dagen så vi hade varmvatten till kvällen. På lördagarna sattes jag i tvättbaljan för att skrubbas ren och fin till söndagens gudstjänst.

Det som gällde i trakten var cotton fields, corn patches och polk salad. Jag har sagt det förr. Jag kommer att upprepa det. Därför att det är värt att upprepas.

Jag är barn av den amerikanska Södern. Och det är jag stolt över. Vilket säkert fisförnäma newyorkliberaler, med ena benet hos psykologen och det andra i pillerburken, fnyser åt medan de ångestfyllt grubblar över villkoren för människans existens.

Jag är alltså stolt över att vara barn av den amerikanska Södern. Man kan tycka att detta tillkännagivande visar att jag skulle vara en inskränkt person, att det skulle vara ett bevis på total avsaknad av stil och finess. Att jag skulle vara en insnöad knäppskalle. Ingenting kan vara mer fel. Visst finns det knäppskallar i Södern. Men vi kallar dem för knäppskallar till skillnad från på Manhattan där man kallar sina knäppskallar för intellektuella.

Jag har redan berättat att min tvillingbror inte blev gammal. Man sa att han var död när han kom ut ur den boning där vi tillbringat våra första knappa nio månader. Men det trodde jag aldrig på. Jag var övertygad om att han fortfarande levde då han kom ut, jag var övertygad om att jag skulle ha upplevt döden i morsans livmoder om min tvillingsjäl verkligen varit död redan där. Jag var redan som liten övertygad om att man känner sådant.

Hur som helst: jag kunde inte sörja över att det blev som det blev eftersom jag inte kunde föreställa mig hur det vore att växa upp med en tvillingbror. Men morsan sörjde. Ja, farsan också förstås. Men inte som morsan. En mor känner mer för en nyfödd än en far gör. Hon har burit den nyfödde i sin kropp i nio månader, närt det nya livet, sett sin kropp förändras, drabbats av skenande hormoner och mentalt fått det absoluta ansvaret att uppfostra en ny människa som plötsligt ligger vid hennes bröst och suger kraft ur henne.

Jag är säker på att banden mellan mor och barn alltid kommer att vara starkare än mellan far och barn. Jag är säker på att morsor skall vara hemma och fostra och ge sina barn den reservationslösa kärlek de behöver. Jag påstår att det är naturligt och att det vore onaturligt om inte den part som gett nio månader av sitt liv för att föda fram ett barn har större anledning att känna ansvar. Skulle något gå snett så är alla dessa månader, alla dessa dagar, alla dessa timmar offrade fullständigt i onödan. Kraft är slösad utan mening.

För en man krävs inte mycket kraft. Det räcker med att jucka på höfterna ett tag. I New York räcker det att bara jucka lite grand.

Vi talar familj. Vi talar tradition. Det är inget fel på det. Jag hade inte blivit den jag blev utan min familj. Ingen blir det man blir utan sin familj. Min bestod av mamma, pappa, barn. Och farmor, som blev en viktig del av familjen i en annars rätt försupen släkt. Familjen gav trygghet, det fanns alltid någon hemma som kunde trösta, som ställde fram en kopp varm choklad när jag kom hem och var kall. Det är så jag minns det. Det var fattigt på många sätt. Men inte på kärlek och brysigom. Det vill jag bestämt hävda. Jag önskar att fler fick ha det så. Det finns ett praktiskt värde i dessa traditioner.

Jag är barn av sydstaterna. Ingen kan ta det ifrån mig.

Nästan varje söndag gick vi i kyrkan. Det berättas att jag som tvååring kröp ur morsans famn, kravlade upp på scenen och försökte sjunga med i kören. Jag minns inte. Men det berättas mig. Fast kören kan inte ha varit så stor. Inte församlingen heller. Vad som än berättas i sagorna om mitt liv.

Det var väl en ganska tuff kyrka, om man säger så. Vi fick lära oss att goda ska belönas och onda skall straffas, att varje ord i Bibeln är sanningen och att bio var förbjudet. Vi körde med tungomålstalande och helbrägdagörelse. Det var, kort sagt, ett herrans liv.

Utdrag ur kap 7

Den 16 september 1954 är en av de häftigaste dagarna i mitt liv. Efter alla år jag suttit klistrad vid radion för att lyssna på Louisiana Hayride skulle det bli min tur att åka till Shreveport i Louisiana för att debutera. Farsans våta dröm om sin ättelägg var på väg att uppfyllas.

Hayride sändes från Shreveport Municipial Auditorium. Där fanns plats för nästan 4000 pers. På den här scenen hade många fått sitt genombrott. Hank Williams, Jim Reeves och Faron Young är bara tre av dem. De hade alla gjort succé framför jättekulissen som föreställde en loge, en silo och en åker.

Så ni förstår att det mest handlade om lantismusik.

Farsan, morsan och Dixie skulle sitta och lyssna över några Pepsi därhemma. Vi tog Scottys bil och drog västerut tillsammans med Sam Phillips som var ganska nervös. Ett bra gig här och det skulle öppna sig nya marknader för plattan. Vi var på väg att bli nå´t stort i Memphis, vi sålde bra lokalt. Men nu kunde vi bli nå´t över ett större område. Radiosändningarna nådde långt in i Texas, Arkansas och Alabama. Det vill säga nästan hela den kända världen.

Dagdrömmarna om att kunna leva på musik hade börjat ta fart. Scotty jobbade i sin brorsas tvättfirma, Bill jobbade på Firestones däckfabrik, själv körde jag lastbil. Inga höjdarjobb. Det vi nu skulle göra på Hayride var tillräckligt för att hålla dagdrömmarna vid liv.

Det var lite cigarettreklam – Cleaner, Fresher, Smother! Yes, a Lucky tastes better because it’s made of fine tobacco and it’s toasted to taste better. So pick up a carton of Lucky Strike! - och sedan skulle vi in på scenen. Speakern, iförd cowboykläder, hölster och hatt, annonserade:

”För bara några veckor sedan spelade en ung man från Memphis, Tennessee, in en sång på Sun Record och den har med raketfart tagit sig upp på listorna. Här är han, den unga grabben med the hillbilly blues beat! Välkommen till Hayride.”

Applåderna var försiktiga när vi stegade in. Man undrade väl vad det var för idiot som gick först. Jag hade skor av krokodilskinn, rosa strumpor, rosa skjorta och svart i övrigt. Vi körde de två låtarna från första plattan. Reaktionen blev allt annat än försiktig. Vi erbjöds på stående fot ett årskontrakt med Hayride! Vi skulle få spela varje lördag under ett år!

Själv fick jag inte skriva på eftersom jag inte var myndig. Så morsan och farsan följde med nästa lördag och godkände avtalet. Jag skulle få 18 dollar per show. Scotty och Bill skulle få 12 dollar var. Bensinen fick vi pröjsa själva.

”Arton dollar, grabben!” sa farsan och dunkade mig i ryggen efteråt ungefär som om vi hade gjort en kupp.

”Bara det inte blir för mycket för dig, med flickorna och allt”, sa morsan.

”Det är okej”, sa jag.

”Du måste vara försiktig”, sa hon. ”Du måste vara rädd om Dixie”.

"Jag klarar avbetalningar på en Martin D-28”, sa jag som drömde om en ny gura.

”Grabben blir stor”, sa Sam Phillips och tittade farsan i ögonen. ”Han behöver en professionell manager som har kontakter över flera stater.”

”Räcker det inte med Tennessee och Louisiana?” frågade morsan.

”Nej, vi måste ut bredare”, sa Sam. ”Som ett andra steg. Innan vi går vidare.”

”Vidare?” sa morsan och tittade skräckslagen på Sam. ”Vidare? Till Ohio?”

”Till Ohio, frun, och Pennsylvania…”.

”Pennsylvania”, sa jag, ”så långt från Dixieland…”.

Jag var osäker huruvida min stil skulle funka norr om Kentucky. Om musiken skulle funka. Den skilde ju sig en del från Doris Day och fina jazzen och sån´t. Charlie Parker hade dessutom spelat in en platta med stråkar som dom gillade norrut.

Om jag ska vara helt ärlig så hade jag svårt att greppa hur den del av världen som låg bortom bomullsfälten såg ut. Jag menar, vi har en egen historia, en egen kultur, nere i Södern. Så var det då. Så är det nu. Vi tror på Jesus och vi gillar dödsstraff och anser det vara självklart att vi alla skall ha rätt att bära vapen så vi kan försvara oss mot alla jävlar som går omkring med vapen. Vi litar inte på folk som kommer norrifrån av den enkla anledningen att de inte förstår Dixieland. Vi är intoleranta och småjävliga, och det är vi stolta för.

Men vi har hjärtan av guld och vi älskar den riktiga musiken.

Vår sydstatshistoria är inte den vackraste, trots att vi presterat den bästa musiken. Vi hade rasmotsättningar. På stora scener kunde vita band spela för vit publik tidigt på kvällen. Sedan utrymdes placen för att släppa in negrerna som fick köra sitt.

Det låg en avgrund mellan vit och svart musik. Det fanns till och med olika försäljningslistor. På den vita härjade Vera Lynn, Perry Como, Patti Page och Eddie Fisher. Ingen kan påstå att de var särskilt upphetsande. På de svarta hittade man Willie Mae Thornton som sjöng Hound Dog, Clyde McPhatter med Money Honey och Lloyd Price som hade en hit med Lawdy Miss Clawdy. Och Ray Charles! Det var musik!

Det var sjukt, de vita kidsen skulle behöva höra mer riktig musik, race records, rhythm and blues! Kanske gjorde jag en insats, inte så medvetet kanske, men ändå. Jag sjöng i alla fall djungelmusik. En massa vita ungdomar lyssnade plötsligt på djungelmusik.

Det var djungelmusik de vuxna vita idioterna kallade det jag gjorde. När dom inte kallade det för djävulsmusik. Dom var rädda för att deras kids skulle tänka på sex. Som om ungarna inte gjorde det ändå. Men dom var ännu räddare för att deras kids skulle börja gilla negrer. För att inte tala om risken för att deras små döttrar skulle drömma snuskiga drömmar om svettiga negersångare.

Det ena kan ju leda till det andra…

Det komiska är att det dom kallade djävulsmusik har tjocka rötter till den kristna väckelsen med negro spirituals och gospel. Väckelsen växte fram under 1800-talet och pastorerna började dundra om djävulen och hur den fan lockade de arma människosjälarna till synd och moralisk upplösning.

Ni måste ha klart för er hur det var innan väckelsen drog fram. När folket drog in till städerna, för att slita livet ur sina kroppar i fabrikerna, så förde det med sig Den Stora Rotlösheten. Och rotlöshet är frihet in absurdum. Folk låg med varandra huller om buller, i fyllan och villan, frivilligt och under tvång. Det var taskiga tider för kvinnor och barn.

Väckelsen växte i själva verket ur laglöshet, allmänt knullande, våldsamt drickande och eviga slagsmål.

Så när gudsmännen dundrade i kyrkorna så var det inte bara för Jesus skull, utan också för kvinnors och barns. Predikanter som red omkring i landet höll ofta de mest svavelosande predikningarna. Om predikanterna inte hade drivit folk till Jesus hade det gått åt helvete.

För att de arma satarna skulle få något hopp sjöng man om gyllene gator och allt annat fint man skulle få uppleva efter döden om man bara skötte sig hyggligt på jorden.

Härnere i Södern försökte man fördriva de bästa predikanterna, de svarta. En av de bästa hade varit en enögd, låghalt neger som dragit runt och fått folk att tala i tungor och svimma så det stod härliga till. Han hade fått hålla till utomhus, raslagarna förbjöd negrer att predika inomhus. Hans predikningar hade varit enkla och tydliga. Han hade kokat ner Gud och Den Helige Anden till blott och bart Jesus. Vita pastorer hade lyssnat i lönndom, lärt sig och fört vidare negerns predikokonst. Den enkla och raka och begripliga. Kristendomen kan ju vara lite marig, komplicerad, svår att begripa när teologerna krånglar till det så förbaskat.

Jag menar, hur många begriper egentligen det där med Treenigheten? Den straffande Fadern, den förlåtande Sonen och den totalt obegriplige Anden. Det där är för svårt för en normalbegåvad dixie. Biblen berättar om Gud som skrämmande, straffande och hämndlysten - tänk bara när han lockade Abraham att slakta sin egen son! Abraham skulle minsann älska Gud mer än han älskade sin son, därför måste han vara villig att stycka upp sonen till Guds ära! Snacka om svartsjuka!

Jag formulerade det där med svartsjuka i en låt så småningom: I´d rather see you dead, little girl, than to be with another man…

Om Gud var svår att begripa så var Den Heliga Anden ännu konstigare. Den där Anden är ju obegriplig till och med för en pillerknaprande newyorkliberal. Jag försökte förresten beskriva det obegripliga genom att i en av mina låtar sjunga ”Wop-bop-a-loom-a-boom-bam-boom, tutti frutti au rutti, tutti frutti au rutti, tutti frutti au rutti, tutti frutti au rutti, tutti frutti au rutti, wop-bop-a-loom-bop-a-boom-bam-boom”.

Jag vet inte om ni tillhör de esoteriska som förstått textens innebörd. Om inte, så fundera ett tag på det.

Lugn, jag bara skämtar.

Utdrag ur boken Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac, som finns att köpa här.) Utdrag ur kap 17

Nu var vi på väg åt andra hållet, från Memphis till Tupelo. Jag körde bilen den här gången, farsan satt i framsätet i den rosa Cadillacen, morsan där bak.

Det var på något sätt högtidligt att färdas genom fälten där de gröna bomullsbuskarna var klädda med vita, pösiga bomullsbollar och vildvuxet ludd. Det var besynnerligt vackert med de rostiga vattenpumparna, de sladdriga klädstrecken och de leriga gårdsplanerna med sina vinda verandor. Det var som om jag såg allt detta för första gången.

Jag hade stängt av bilradion och det enda som lät var vindbruset. Det kändes som att färdas genom en dröm. Det uppstod liksom ett vakuum, och bilder och känslor från min barndom fyllde mig.

Vi körde om ett gäng hillbillis som var på väg ner från bergen för att tjäna en hacka på att plocka bomull så att de resten av året skulle kunna sitta framför sina kojor och dricka hembränt. Dom kom i skraltiga lastbilar, stående, sittande och liggande på flaken.

Dom kom i flockar. Hela familjer med mamma, pappa, barn och mormödrar och farbröder. Det var kanske ingen vacker syn. Men den tillhörde bomullsbältet och var en del av livet i Södern.

Hillbillis fick en dollar och fyrtio cent per hundra skålpund bomull de lyckades få ihop. Hade dom tur, och om skörden var bra, kunde dom få ihop 500 skålpund per dag. Så dom visste från början graden av fattigdom. De inhyrda mexikanarna, med sina vita hattar, fick ofta lägre.

Negrerna fick lite si och så.

Bomullsplockningen pågick i ungefär tre månader och var ett skitjobb. Plockarna gick över fälten i tre omgångar. Man gjorde ungefär en km per timme. På en dag blev det tolv kilometer. På en vecka närmare åtta mil. På en livstid blir det jävligt långt.

Mr B.B.King hade varit bomullsplockare innan han kunde leva på sin blues och köpa sin första Cadillac. När jag träffat honom bakom scenen på den där radiostationen som firande så hade han berättat att han vandrat över bomullsfälten en sträcka lika lång som jorden runt.

Jag trodde honom. Mr B.B.King skall man tro på.

Det var hillbillis, mexikaner och negrer som vandrade.

De började i mitten av september, när den värsta sommarhettan lagt sig. Hade dom stackars satarna tur, eller otur beroende på hur man ser det, var dom färdiga före jul. De släpade på sina bomullssäckar, som var metern längre än dem själva. De kunde se fram mot en dag som skulle fyllas av för varm sol eller för blött regn eller för ond rygg. Oller för ond rygg.llsplantor. ser det,______________________________________________________________________________________

Ofta i kombination.

Utdrag ur kap 42

Det är alldeles stilla och tyst och jag sitter vid pianot i det i övrigt tomma och kala rummet i Burbank och försöker komma igenom Månskenssonaten av Beethoven. Jag fastnar gång på gång i en passage och kommer inte vidare förrän Billy Goldenberg, som skriver musik till tevespecialen och som skall leda orkestern, släntrar in och visar mig hur sjutton man ska komma över den där passagen.

Jag gillar att sitta så här vid pianot och spela för mig själv. Helst vill jag inte att någon lyssnar. Så det är lite genant att Billy hittar mig. En rockstjärna ska inte spela Månskenssonaten. En rockstjärna ska sjunga Roll Over Beethoven.

Men så enkelt är det inte. Bra musik är bra musik. Sedan får det vara Chuck Berry eller Beethoven.

Månskenssonaten är kanske den mest kända pianosonat som skrivits. Den inleds med dämpade, brutna ackord som låter som krusningar på en månbelyst stilla, långsamt flytande flod. Ur den gungande rytmen smyger den lite sorgligt försiktiga melodin stillsamt fram. Den gungande rytmen bär sedan hela stycket. Många har tänt på det där. Fler än man tror. När Ben Weisman skrev Monlight Swim som jag gjorde i filmen Blue Hawaii i början 60-talet så bygger den på samma grej.

Det är rytmen det hänger på. Alltid rytmen.

När Beethoven skrev den här låten så vände han upp och ner på det mesta. Han bröt stilen för wienerklassicism och snöade in på det som sedan skulle kallas romantiken.

Det är alltid de som bryter mönster som utvecklar musiken. Det gäller väl all konst. Det gäller förresten hela samhället. Och det är ofta, nästan alltid, typer som kommer från hårda förhållanden som gör det. Ludwig van Beethoven var inget underbarn som seglade fram med guldsked i truten. Tvärtom. Hans farsa var fattig, hård och alkoholiserad. Ludwig fick ofta stryk.

Han pryglades fram till pianot. Precis som Jussi Bjorlings röst mer än två hundra år senare skulle pryglas fram. Farsorna hade samma idé: ungarna skulle bli så bra att de kunde dra in stålar till familjen.

Dock slapp båda att få de ädlare delarna avskurna i farsornas jakt på stålar och bättre liv.

Mitt första möte med Ludwig var förresten när jag krigade för att hålla kommunisterna stången. Tyskland var ju uppdelat på den tiden. I Östtyskland surrade kommunisterna om att jag och rockmusiken var det vapen som de onda kapitalistsvinen satt in för att undergräva moral och god kultur. Eftersom man utsett Ludwig till östtysk nationalhjälte så blev han symbol för kampen mot degenerering och rock´n´roll.

Det här bör man tänka på när man lyssnar till Chuck Berrys låt Roll Over Beethoven.

Men Ludwig van Beethoven har betytt mer än så. När LP-skivans uppfinnare valde formatet två gånger drygt 20 minuter så var det för att hans älsklingsverk, Beethovens violinkonsert, skulle få plats på en enda platta. Och när Sony utvecklade CD:n så ville man att Beethovens nia skulle få plats. Den är ungefär 75 minuter lång.

Jag har tänkt mycket på det där. Och jag har tackat alla makter som finns för att CD:n uppfanns efter det att jag lämnat Hollywood. Då räckte det att få ihop töntiga filmlåtar lagom för en LP, knappt 30 minuter. Tanken att behöva fylla en CD, med minst den dubbla tiden, får mig att rysa av obehag.

Hur som helst så satt jag där vid pianot den där söndagen i slutet av juni 1968 och samlade mig inför inspelningen av låten som skulle avsluta specialen. Jag hade fått texten några timmar tidigare, memorerat den, lyssnat på melodin och känt hur den växt i mitt bröst. Det var en fantastisk låt och jag lovade mig själv att aldrig mer spela in låtar som jag inte kunde stå för.

There must be lights burning brighter somewhere, got to be birds flying higher in a sky more blue. If I can dream of a better land, where all my brothers walk hand in hand, tell me why, oh why, oh why can't my dream come true.

”Tiger, det är dags”, säger Charlie som kommit in och lagt handen på min vänstra axel.

”OK”, säger jag.

Utdrag ur kap 50

Vägen till Civic Arena i Pittsburgh är inte vacker. Den är för jävlig. Husen är fallfärdiga, fabrikerna nedlagda och utanför bilfönstret huttrar människorna i kyla och blåst och ser ur som om de vore sura uppstötningar från den stora depressionen.

Vi är på väg för att saliggöra tiotusen fans. Det är nyårsafton och klockan klämtar snart. Jag är på väg att dö, jag har sett döden framför mig, men ingen jävel tycks begripa. Jag hälls ner i overallen och knuffas fram mot scenen för att sjunga alla låtarna med alla dessa förbannade ord, som fladdrar runt i en enda oreda, staplade på varandra.

Jag är rockstjärna.

Hjärtat bultar. Ibland tycks reflexen att andas ha övergett mig och jag måste tänka på hur man ska göra för att suga in syre i lungorna.

Detta är mitt liv. Detta blir min död.

En gång i tiden, det var inte så många år sedan, åt jag salttabletter just före föreställningarna för att svettas ordentligt på scenen. Dom gillade det. Det var sexigt.

Nu svettas jag bara jag tar mig från logen till scenen.

”Andas djupt från mellangärdet”, skriker någon.

”Slappna av, Tiger”, skriker någon annan.

Jag ser min kropp skymta innanför overallen. Herregud, är detta min kropp! Vem har gett mig den?

Morsan lämnade Jorden när hon fyllt fyrtiofyra.

Jag är övertygad om att hon blev äldre än jag kommer att bli. Det är inte många dagar kvar. Farsan är också på väg att ta slut. Darrig, hjärtinfarkt. Nå´n kusin dog i överdos häromdagen. Blues suede shoes, baby!

Wolfgang blev trettiosex. Franz blev trettioett. Jag har överlevt dem, jag lever på övertid. Vilka är slutsatserna av talserien 41, 36, 31? Totalt 108. Nio gånger lärjungarna. Men jag glömde ju James Dean. Han blev tjugofyra. Talserien blir 41, 36, 31, 24. Totalt 132. Elva gånger antalet lärjungar. Ta bort elva Judas och vi får 121. Lägg till Jesus ålder så når vi talet 154. Dubbla med morsan och James Dean så är vi uppe i 219. Lägg därtill buddhismens åttafaldiga väg och att det bara finns en Gud slutar det på 228. Så många dagar till kommer jag att leva. Eller om det är sekunder.

Det rinner svett i pannan.

”Gud kommer inte att låta dig dö”, viskar någon och jag känner händer på min panna.

”Gud tar död på oss alla”, sa jag. ”Det är hans förbannade plikt.”

Dr Doctor petar i mig några tabletter. Vraket skall upplivas. För att sedan sövas ner. För att sedan åter upplivas. That´s the way it is.

Tiotusen därute. Tiotusen!

Det är fortfarande lika konstigt att tänka sig att människor tar sig tid att komma, att titta, att lyssna, att älska mig. Det är ju bara jag. Herregud, jag älskar dom!

Ut, din sonofabitch, och gör din plikt.

Var är jag?

Pittsburgh? Varför då?

Also sprach, Zarathustra.

Ut. Ljuset överfaller mig. Var bättre än du någonsin varit. Bevisa det omöjliga. Applåderna vet inga gränser och fyller min kropp, som är nedhälld i den förbannade overallen, med ny kraft.

See, see, rider. See, what you have done.

Utdrag ur boken Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac, som finns att köpa här.)

RECENSIONER

Kunskaperna har Schlaug definitivt, även på 10 000-kronorsnivå. Expressen

Birger Schlaugs roman är som starkast och mest övertygande så länge Elvis är ung. När blodet kokar och rock'n'roll ännu är nytt och framtiden fortfarande sjunger sånger som ännu inte blivit blasé. Helsingborgs Dagblad

Den sista mörka tiden när Elvis är fånge i sin egen myt och fast i sitt pillerberoende har total trovärdighet. Expressen

Boken är rolig, fräck, vanvördig och bitvis lysande. Gotlands Tidningar

Elvis relationer till BB King och andra svarta artister känns alltigenom äkta. Hans envisa arbete i skivstudion likaså. Expressen

Jag kan inte annat än fascineras av Schlaugs berättarförmåga, språk, konceptet med historiska fakta och trovärdigheten åt Elvis. Jag sträckläste boken. Katrineholms Kuriren

Det bästa med boken är tidsatmosfären och miljöbeskrivningarna. Det ångar om Södern på 50-talet när Elvis och hans musiker svischar förbi bomullsfälten på de långa krävande resorna till olika spelningar. En ny tids gryning, inte bara för rock´n´roll. Medborgarrättsrörelsen är på gång. Expressen

… entusiasmerande skildringar av dofterna och känslan på söderns bomullsvidder och gistna verandor. Göteborgs-Posten

En glödande och passionerad kärleksförklaring… Helsingborgs Dagblad

Schlaug tar ut svängarna. Utvikningar till Einstein, Paganini, Mozart, Goethe, Kant, Schubert och Schopenhauer är halsbrytande men funkar för det mesta. Expressen

Schlaug är oerhört påläst och har lyckats sätta in den vite rebellen i en miljö och ett politiskt sammanhang som känns helt rätt. Gotlands Tidningar

Som om Elvis själv skulle ha suttit vid tangenterna nästan 30 år efter sin alltför tidiga död. Jag kan inte annat än fascineras av idén. Falu Kuriren Ändå har såvitt jag vet ingen gett sig på att skildra Elvis liv genom hans egna ögon, öron och tankar. Inte förrän nu när Birger Schlaug stiger in i Elvis huvud och berättar hela hans historia. Expressen.

Lysande beskrivning av hur en ny tid växer fram. När Elvis besöker den tunga svarta klubben är det en historisk smocka åt Söderns vita etablissemang. boksidan.net

Den är ovanligt och befriande opretentiös i anslaget. Den är skriven med en lite svängig stil - den liksom släntrar fram, avslappnad och avspänd - och ska därmed föra tankarna till tiden och den jargong som då rådde. HD

Språket är korthugget och effektivt. Expressen

Så otroligt bra! Vilket språk! Så fascinerande! Vilket överraskning! Betyg: 5 stjärnor! Bokus Kungsbacka, läsarpanel

Vi kommer rockkungen så nära att det bränns. Jag är så överraskad och utlovar högtidsstunder för den som tar till sig den här boken. boksidan.net

Det är skimrande musikhistorik... Boken är bra och fullastat med fina rockhistoriska referenser som är roliga att läsa. Språket är ironisk och full av empatisk kärlek till den svarta musikens världshistoriska betydelse. Med det kan man säga till nynazister, fascister och andra rasister, fuck you!

Det är briljant roman som alla borde läsa för att förstå essensen som Birger Schlaug verkligen lyckas förstå, vad rockens verkliga själ är. Vi bugar oss vördigt för det som står i boken. Heder åt Birger Schlaug. Webbtidningen Blaskan

ProVoka säljer signerade och dedikerade ex av Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac här! Men den den finns förstås också på ett bibliotek nära dig.

Också en väg

Min farfars far var tråddragare. Han hette Louis, kom från fransk-tyska gränsen och var en erkänt skicklig yrkesman. Han fick erbjudande om arbete på Gunnebo Bruk och flyttade till Sverige. Han fick barn, jag minns Karl som kunde bygga klockor, Elsie som kunde baka äppelkaka med vin och min farfar Edward som gjorde barn med allehanda kvinnor förutom att han sög i sig råa ägg, hängde äggskalen på krokar över sängen och hade en kraftfull basröst.

Min far föddes i synd. Hans mor fick inte föda i Sverige utan fick vara så god att hålla sig undan, ty släkten ville inte skämmas. Undan fick hon hålla sig i Tyskland, där min far fick stanna kvar - undanhållen från omvärlden på det att ingen måtte skämmas. Till slut blev det för mycket för farfar, som gärna gjorde barn men som inte hade något emot att ta hand om en del heller. Han tog hem sin son och skaffade en hushållerska, som snart blev med barn. Denna gång blev det ett anständigt bröllop med godkänt avlad efterkomma. Hur stor den biologiska släkten är vet jag inte, häromåret dök det upp en till som resultat av farfars frustande manlighet.

Min fars del av släkten var väl inte riktigt lika fin som den genom farfars äktenskap legitimerade delen. Det var dugligt folk som blev överläkare och docenter. Far övertog farfars lilla firma i termometerbranchen istället. Han slet som småföretagare ofta gör, långt mer än facket skulle godkänna för anställda. Tidiga morgnar, sena kvällar och var dessutom så utplånande snäll när det gällde att ta hand om vinddrivna existenser. Många anställdes för det begränsade jobb som skulle göras, eftermiddagsfika med fralla med både ost och medvurst på, semlor till alla och glass när det var varmt. Varenda termometer som lämnade firman kontrollerade min far egenhändigt - de lades ut i kontrollrum på kvällarna och kontrollerades oftast innan de anställda dök upp på morgnarna. Far blev alltmer utkonkurrerad av de som inte hade en tanke på att varenda termometer skulle kontrolleras. Han fick låna en del pengar av sina vänliga och äktenskapslegitimerade bröder och lyckades betala tillbaka den stadiga skulden först efter oljekrisen då folk var som galna efter termometrar som kunde bekräfta rumstemperaturen - fastighetsägarna ville bevisa att det minsann inte var så kallt när folk gnällde medan hyresgästerna ville bevisa motsatsen. När skulden var betald tändes, för första och enda gången, stearinljusen i den magnifika ljuskronan i vardagsrummet.

Min mor kontrollerade febertermometrar genom att lägga ner knippen, med gummisnoddar om, i tempererat vatten, kontrollera att de visade exakt rätt och att de var lätta att slå ner för hand. Tiotusentals febertermometrar slog hon ner genom åren, sittande vid matbordet i vardagsrummet. Där låg det också burkar med kvicksilver som jag gärna lekte med. Mamma var egentligen utbildad sjuksköterska, hon längtade ofta tillbaka till sjukvården men som god hustru åt småföretagare var det inte att tänka på. Hon var född i Växjö.

Mina minnen av morfar är starka; en gammal man, lätt döv, rak rygg och en blick som var den hederligaste jag mött. Vi hälsade på honom i Växjö ibland. Mormor minns jag inte. Men i våningen över, i Ekalyckan där de bodde, fanns en tant som bjöd på hembakade polkagriskarameller.

Mina första år bodde jag i Norrby, söder om Stockholm. När min bror var liten hade familjen flyttat ut från Stockholm till det gula huset vid Drevviken. Kanske var det inte så lätt att ha ett tyskklingande namn de där åren. Jag avskydde skolan redan från första klass, även om fröken var både trevlig och snygg och man fick komma hem till henne och stöpa stearinljus. Man kunde drömma om att man låg med henne också, fast man inte riktigt förstod hur det där egentligen gick till.

Den gamla, gula skolbyggnaden i trä ligger kvar, mindre än ett stenkast från Haninge Centrum. Jag blev förälskad i Birgitta, men min familj flyttade till Stockholm när jag gick i trean och jag hamnade i en skola på Hälsingegatan där skolgården låg på taket och där Roger balanserade på staketet en gång. Det första som hände den första dagen i den nya skolan var att jag råkade vinna en tävling i matematik. Det var inte så populärt. Det var en så god grund som någon för mobbing - komma hit och vara märkvärdig... Jag fick en kompis som heter Peter, vi kastade potatis på folk när vi inte hade något vettigare för oss. Vi hade syslöjd hos en elak fröken, i övrigt var klassföreståndaren religiös, vilket var en konstig upplevelse. En vacker dag började en grabb från Polen i klassen. Det var spännande och nytt och hans föräldrar lovade mig en David Crocketmössa från den lilla skinnaffären som de hade - det blev ingen mössa, vilket jag uppskattade eftersom deras löfte byggde på tanken att jag var snäll som var kompis med deras son som ju bara var polack. Men vi var kompisar utan David Crocketmössa, så småningom flyttade han. När det var dags för sjuan hamnade jag i Norra Latin och avskyn för skolan växte till gigantiska former. Betygen blev väl hyggliga, men det var inte skolans förtjänst. Jag hatade en del av lärarna. De var avskyvärda, misslyckade individer som hamnat på helt fel plats i tillvaron. Sådan var min åsikt i alla fall. Jag blev förälskad i Elisabeth, som liksom jag gillade Elvis, men hon var så ouppnåbar att det aldrig kändes rimligt att försöka ens. Träffade en äldre kvinna - ja, drygt trettio i alla fall - som lärde mig en del om kärlekens mysterier. Men det var vansinnigt hemligt för hennes man var stor, full och våldsam. Så småningom blev jag befriad genom studenten, vägrade sätta på studentmössa men såg med förvåning på hur de äldre studenterna, med Carlberg i spetsen, lyckades göra det till något märkvärdigt att man lyckats ockupera sitt eget kårhus.

Efter skolan blev det lumpen - ett totalt misslyckande, i traditionell mening, som slutade med omplacering till kryptobiträde där jag slapp marschera, putsa vapen, göra honnör och skjuta på pappfigurer föreställande ryssar och kineser. Träffade Lena när jag sorterade post som extraknäck på kvällarna, vi gick på restaurang Bam Bam, diskuterade Baskien och Vietnam, älskade i hennes kalla lägenhet på Sigtunagatan, som ägdes av någon som stod som lägenhetsinnehavare i telefonkatalogen, och flyttade så småningom till Sollentuna Centrum. Malmvägen 4 A. Högst upp i hörnlägenheten. Nytt, rent, anonymt och sterilt. Läste på universitet, fyllde av en slump i en ansökan om administrativ utbildning inom statsförvaltningen och kom, efter intervjuer och märkliga psykologiserande inträdesprov, in som en av 30 bland nästan tusen sökande. Hur skulle man kunna tacka nej till det? Höll ut byråkratspåret ett halvår, flyttade ut på landet med gröna drömmar, odlade, levde fattigt och lyckligt, fick barn och året hade blivit 1974.

Lena och jag hade haft några bra år, vi hade brutit upp från Stockholm och gett oss ut i äventyret. Vi hade brutit mönster. Vi hade varit en del av gröna vågen, grävt upp land, odlat, svurit åt knäpparlarver som käkade upp potatisen innan vi hann få upp den, planerat buskar och träd och sågat ner ett fågelbärsträd utan att veta det krävdes två för att det skulle bli bär. Vi hade plockat lingon och sålt, gjort blåbärssylt, marmelad och stuvat in grönsaker i jordkällaren. Vi hade burit vatten från brunnen, frusit på utedasset när vinterkylan slog till, vänt på varje krona och varit lyckliga ända tills vi plötsligt märker att lyckan runnit ut och vi bestämmer oss för att skiljas men ändå leva ihop så länge vår dotter är liten. Det var några fina år, saknade utan bitterhet, på väg mot nya erfarenheter, nya relationer och nya vänskaper som skulle väva livets innehåll.

Så småningom skrev Per Gahrton en debattartikel i Dagens Nyheter om att det behövdes ett nytt politiskt parti, Lena sökte sig till ett länsmöte där bildandet av det nya partiet skulle förberedas, hon blev vald att representera Sörmland, med en annan Lena som ersättare. Ersättaren fick åka p.g.a. olika orsaker. Jag åkte också. För att se vad det var frågan om. Ersättaren och jag träffades på parkeringsplatsen där vi steg ur varsin bil och plötsligt förstod att det hänt något i samma ögonblick. Vi älskade, vi flyttade ihop, fick barn en kall och klar vinterdag och fick barn igen - vi korrekturläste miljöpartiets ekonomiprogram på förlossningsavdelningen. På den vägen är det. Jag hamnade i politiken och har, till och från, varit språkrör för miljöpartiet sedan 1985. Avgår Johansson och Svensson så är jag den av partiledarna som varit med längst. En märklig känsla för en som inte känner sig som politiker och som nog aldrig kommer att göra det.

Jag har lärt mig en del under åren. Bland annat att den ”fina världen” inte är så vacker bakom kulisserna. Där finns också ensamhet, rädsla, tvivel och desperat jakt efter bekräftelse. Där finns välklistrade miner och avundsjuka blickar mitt bland tröstätandet av småvarmt, något exotiskt och svarta oliver. Men mest av allt har jag lärt att det största som finns är något helt annat, något som vida överskrider kungamiddagar, premiärer och gratisdrickande. Det är något så ursprungligt som att vakna en varm sommarmorgon, öppna fönstret, älska utan förbehåll och känna den absoluta tilliten till en annan människa. Och Bindefeld är inte ens inblandad.

Doft av äpplen

Månen hänger där den ska. Luften är ljum. Kajaken klyver vattenytan. Stilla. Tyst. Vingslagen från en uggla bryter tystnaden och det känns som om luftdraget från dess vingar, för ett ögonblick, lägger en kall trasa fuktig över mitt ansikte. Det faller en rysning från nacken och nedåt. En lång våg smyger fram över den annars dovt spegelblanka vattenytan. Den långa vägen till någon sorts inre harmoni bryts, och måsten och krav försöker kravla ombord.

Jag har paddlat i timmar, flytt från det som påstås vara min verklighet för att finna det som är min verklighet. Det är nödvändigt, en form av meditation, för att fortfarande kunna titta på det man håller på med från ett utanförperspektiv och för att kunna skala av det som synes vara för att se det som det är. Solen har fallit från sin molnfria himlen, lagt sig på vattenytan och sjunkit bakom synranden med ett rödskimrande avsked. De långa skuggorna har knaprat i sig allt mer och till slut har de slukat ljuset.

Mörker, ljus, ensamhet och gemenskap. Kylan drar in. Drar på en tröja till. Den svarta siluetten bryts sönder av enstaka ljus från fönster långt därborta. Stjärnorna kryper inpå som om himlen välver sig allt närmare vattenspegeln. Jag känner doft av äpplen som om medelåldern vill påkalla sin höstdoft. Jag vill inte bli gammal. Tiden lapar i sig den utmätta tiden och det är bråttom att älska, bråttom att ge och bråttom att få, bråttom att vara närvarande, bråttom att hitta det som måste vara mer än det som är. Tankarna och bilderna flyr in i längtans hav. Jag omsluts för ett ögonblick av hennes nakna armar, ser hennes ögon långt därute i mörkret och kan känna hennes lätta skratt mot min hud. Hon finns någonstans därute, kanske tittar hon på samma stjärnor, kanske möts våra blickar långt däruppe, dessa naiva tankar skriker ut sin längtan och för dem runt i mitt inre kosmos och dränker allt annat. Det är en verklighet som tränger djupare än någon annan, så enkelt och primitivt, behovet att älska och att älskas, få ge och ta, känna tillit och respekt.

Därute under stjärnorna, i tystnaden, i de monotona rörelserna öppnas alla sinnen, och sorgen, smärtan, glädjen och livslusten befrias från dimmor och töcken, de ligger där nakna och kan betraktas som om de vore objekt på en utställning av ett landskap. Den största och mest skrämmande klumpen som ligger där är rädslan för att bli sviken. Den växer för varje gång det sker. Den vackraste och mest skimrande kristallen som ligger där är tilliten. Hacken i den kristallen får den inte bara att skimra mindre än den borde, de gör så förbannat ont. Det är ett sårbart landskap som föga lämpar sig för den politiska världen. Jag kan tänka mig att de flesta människors landskap är ungefär likadant. Kanske de flesta av oss inte alls passar för den politiska världen, vilket rimligen borde innebär att den politiska världen måste förändras om vi vill ha en politik för människor istället för människor för politik.

Jag paddlar och timmarna rusar fram som vattnet kring fören, timmarnas malande rörelser väcker vågor av känslor som sveper genom medvetandet. Dofter, färger, ljud som lagrats i det inre återuppväcks.

Långt borta är den andra verkligheten, den yttre verkligheten där maskerna, som döljer tvekan, tvivel och längtan, byggs upp. De där maskerna som så lätt växer in i huden och förvandlar oss till något sämre än vi egentligen är. Vi putsar på de där förbannade maskerna, hivar upp dem till segel och gör dem till roder för våra liv. Maskerna reducerar oss, gör att vi ägnar oss mer åt inbördes kamp än åt inbördes hjälp, mer åt att glädjas åt andras fall än åt andras framgång, mer åt att sätta oss själva i centrum än de mål vi påstår oss arbeta för. Vi intar våra roller och glömmer att den enda riktiga rollen vi har är rollen som människa på den här lilla planeten i det stora kosmos. Vi försvarar det vi vet är fel, i byråkratins eller företagets eller organisationens tjänst förvandlas vi till rollspelande pajasar vars uppgift blir att leverera argument, svar och åsikter som vi har betalt för att leverera. Den som vägrar är olydig. I rollen förväntas vi försvara vapensmuggling, bedrägerier, manipulation, den politiska lögnen, vad som helst. För den goda sakens skull, för jobbens skull, för vinsternas skull, för hederns skull - ja, inte den egna hedern utan för den heder som kan kopplas till Bofors, Nordbanken, BT Kemi, SSU i Uppsala eller nationen Sverige. Kanske blir vi så uppvarvade av våra roller att vi jagar själen ur våra kroppar.

Himlen är nästan afrikanskt svart när man ser den långt bort från städer och ljus. Det är som den vill dra bort mina tankar från morgondagen. Vart tar alla känslor vägen? Var tar alla minnen vägen? I Harry Martinssons universum överlever alla minnen, överförs till det kosmiska minnet. Kanske är det så i vårt verkliga universum också? Varför skulle det inte vara så? Tar rädslor också vägen någonstans - överförs de till den stora kosmiska rädslan? Tar kärlek vägen någonstans - överförs den till den kosmiska kärleken? Kanske är det det som är Gud? Vem vet? Biologen B.S.Haldane var kanske nära när han sa att universum inte bara är underligare än vi föreställer oss, det är underligare än vi kan föreställa oss. Kanske är människans inre också underligare än vi kan föreställa oss.

Jag växte upp i en värld som var ganska liten, ganska trång men välmenande. Det var ont om visade känslor. Småföretagare som ständigt arbetade för att få det att gå ihop. Skolan tog ifrån mig mer än den gav, åren gick, fyllda av förtvivlad sorg, sjudande livslust och bara ingenting, jagande bekräftelse och flyende från varje steg som kan såra, hittande ett liv i svepet av gröna-vågen och finner mig plötsligt paddlande under en mörk hösthimmel på en stor dov vattenspegel medan krav och måsten försöker klänga ombord. På den långa vägen till det som kan kallas medelålder, och vars äppeldoft skrämmer mig, har jag hittat någon sorts förklaring i evolutionen och vågat släppa taget i det rationella och förnuftiga, seglat iväg och funnit rum att fylla utanför det materiella och det synliga. Men rummen blev så stora att de gång på gång ekade nästan tomma. Stunder då rummen var varma och ljusa hade så litet att göra med den där vandringen genom dagar som färgas av overklighet, av liv som inte var mitt eget och kanske ingen annans heller.

Att paddla under stjärnorna ger perspektiv på tillvaron, krymper det uppblåsta och förstärker det verkliga, det viktiga, det som betyder något den dag man måste ta farväl. Jag paddlar under stjärnorna timme efter timme, mil efter mil, för att nå runt och återkomma till utgångspunkten, och ser på mig själv som en främmande figur i den där verkligheten som jag påstås vara en del av. Solen börjar försiktigt flyta upp igen, skuggspelet börjar, jag når fram till stranden där bilen är parkerad, bär upp kajaken och känner mig åter fångad av den där overkliga verkligheten man kan ta del av i teve. Fåglarna har kommit igång igen och i en glänta i skogen, på andra sidan sjön, ser jag, som i ett exakt inställt teleobjektiv, hur hon många mil därifrån vaknar, öppnar fönstret och tittar ut på samma sol som bländar mig när jag kisar in i den där gläntan. Vattnet ligger fortfarande stilla, men jag anar början av små krusningar. Och den söta doften av höstens äpplen målar en rispa i hjärtat och påminner än en gång om att det till slut blir för sent att ta tillvara på det som är viktigare än något annat.

(Utdrag ur boken Svarta oliver och gröna drömmar, som finns att köpa här.)

Genvägar

Lördagen den 17 november 1990 vaknade jag med olust krypande i kroppen. Jag hade inte gjort det jag skulle göra och det måste göras nu. För första gången på länge kändes det tungt att och obekvämt att lägga ved i spisen, inte ens spraket kändes trevligt när det väl brann. Kaffet var blaskigt. Och dagen måste fyllas med sådant jag inte tycker om.

Ögnade igenom Dagens Nyheters ledarsida med de vanliga mer eller mindre snusförnuftiga kommentarerna till de aldrig sinande opinionsmätningarna om väljarsympatier. Folkpartiets framgång skulle, enligt en betraktelse, hänga på ”med vilken kraft partiledaren driver de tunga ekonomiska frågorna...”. Som om man glömt att det som fick folkpartiet att lyfta en gång var en effekt, inte en politik.

Så såg jag rubriken till Eva Mobergs krönika: ”Ansvar - i helvete!” Jag läste. Dagen var räddad. Som så ofta när den påbörjats med en krönika av Eva Moberg. Numer hittar man henne inte i Dagens Nyheter, människor med en världsbild som tycks hotande för gamla föreställningar är väl inte så välkomna i tidningen som kallar sig oberoende liberal, men borde kalla sig beroende ekonomistisk. Nåväl, Moberg skrev: ”För en tid sedan såg jag Gensvar, en soppteaterföreställning om genteknik. Det var mycket roligt och välspelat. Men när de hisnande farorna hade gestaltats, så förklarade det tillkallade oraklet, Forskaren, att vi nu alla delar ansvar för vad som händer med den här tekniken. Och skådespelarna tycktes fromt instämma. Publiken skulle ta sitt ansvar, det var budskapet. I helvete!”

Precis! I helvete heller! Hur ska människor kunna ta ansvar när de inte är tillfrågade? I själva verket är gentekniken en fråga som undanhålls människor på ett systematiserat medvetet sätt. Trots att det är den ojämförligt största frågan människan ställt inför någonsin. I riksdagen har det legat krav, år efter år, från miljöparitet på att ekonomiska medel skall ställas till förfogande för att stimulera en stor, bred och djup informationskampanj om genteknik, uppbyggd på samma sätt som när det gällt stöd till studiecirklar, skolor, högskolor, fackföreningar och organisationer för att stimulera debatten kring kärnkraften och EU. Men man vågar inte! Man är rädd för att människor skall lägga sig i, tycka, tänka, fundera och kanske fråga sig vad som håller på att ske. Kreti och pleti skall hållas utanför. Människor skall ställas inför fullbordat faktum. Och sedan, om de reagerar på vad de ser, skall de få höra att det är för sent att reagera och att det borde man gjort förut. Du ska hållas utanför. Men ansvar ska du ta. I helvete heller!

Vad är det då som händer? Varför denna upprördhet? Låt oss se:

Numera kan vi älska utan att göra barn, göra barn utan att bära dem, bära utan att föda, föda utan att fostra, fostra utan att föda - vi kan dessutom snart bestämma över egenskaperna hos barnet vi ska göra, bära, föda och fostra.

Numera är det ingen omöjlighet att fattiga unga kvinnor i u-länder lockas att bli gravida mot betalning för att sedan abortera sina foster för att de ska överföras till ett reservcellslager - en marknad för vävnad är på väg att uppstå som följd av ny teknik, marknadstänkande och smärtsam fattigdom.

Numera kan man på det Fria Universitetets Sjukhus i Bryssel betrakta frysta embryon. Embryots föräldrar kan nämligen betala för att få sin lilla telning nerfryst för att sedan, om andan faller på, tina upp den lille. Den kan ju vara bra att ha. I ett tvillingpar kan den ena bli mor till sin egen syster, eller få en son som är bror till den egna mormoderns mor.

Så monteras barriärerna ner, utan debatt. Men vi skall alla ta ansvaret. Snart kommer barn tillverkade genom provrörsbefruktning att delas i bitar varav den ena, efter uppodling till en cellmassa, hamnar i frysen som en reservdelstvilling medan den andra läggs in i en livmoder för att bli framfött. Det är ekonomiskt rationellt. Och säkert kul för ett antal forskare som är helt upptagna av stt uppdrag. Hade jag varit forskare hade jag varit livsfarlig!

Det är inte längre skenande fantasi att människoembryo kan utvecklas i livmodern på ett djur. Och hittar man ett bra embryo med fina anlag - varför då inte mångfaldiga detta? Några gränser finns inte. Nobelpristagaren Joshua Lederberg talar klartext: ”Om en överlägsen individ är identifierad, varför inte kopiera den direkt hellre än att riskera störningar genom naturlig hybridisering, inkluderande den sexuella. Lämna sexuell fortplantning till experimentella ändamål... När man försäkrat sig om en lämplig typ se till att behålla den med klonial förökning”.

Visst är det fint och rationellt - vi kan klona fram lyckliga människor som är snygga och trevliga och anpassliga. Godmorgon, du nya sköna värld.

Vi ställs som individer inför nya valsituationer - och ny uttalad eller outtalad press från ”samhället”. Vem vill inte föda vackra, snäll, friska, intelligenta och välanpassade barn framför fula, elaka, sjuka, dumma och bråkiga barn? Är det inte rationellt och lönsamt för staten att i en hårt pressad ekonomisk situation acceptera - och i smyg uppmuntra - en kvalitetskontroll av embryon för säkerhets skull? På så sätt kan man välja bort embryon med mindre goda egenskaper.

James Watson, nobelpristagare och genforskare, menar att den nya tekniken måste användas fullt ut för både individernas och samhällets bästa. ”Om ett barn inte levnadsförklaras förrän tre dagar efter förlossningen kunde alla föräldrar beredas tillfälle att ta ställning, medan bara ett fåtal har möjlighet under det nuvarande systemet. Läkarna kunde låta barnet dö om föräldrarna så ville och därmed spara en massa elände och lidande. Jag anser att ett sådant synsätt är det enda förnuftiga och barmhärtiga.” Watson menar att bl a gener för homosexualitet skall vara skäl för utmönstring.

Nu går ”utvecklingen” fort. Och det vitrockade prästerskapet som klipper och klistrar i våra gener slipper ju insyn och debatt. Vem vågar förresten ifrågasätta? Varje enskildhet kan ju motiveras med något gott. Vi kommer kanske att förstå de genetiska faktorer som ligger bakom cancer, Alzheimer, schizofreni och en lång rad andra sjukdomar som begränsar livet för miljontals enskilda människor. Vi kan klippa, klistra, manipulera, ta bort, lägga till och hävda att vi gör det för att minska lidandet. Vi gör det av godhet. Men vem tar ansvar för helheten? Vilka tvingas leva med den nya helheten? Vet man vad man gör när man bryter evolutionens miljardårslånga sammanhang inom loppet av sekundkort ögonblick? Lider man inte av hybris när man leker Gud, utan att någonsin trott på någon gud? Finns det ingenting som kan betraktas som heligt? Har det hybrisdrabbade släktet Homo Sapiens verkligen rätt att göra det man gör trots att man vet så lite som man gör, i en tid när ekonomismens evangelium lär att etik och moral och eftertanke underställs kraven på förräntning?

Det har hänt mycket sedan Mendel korsade höga och låga artväxter. I början av 1960-talet lyckades man dechiffrera den genetiska koden - allt liv från bakterie till människa kodas i princip av fyra bokstäver formerade i baspar, länkade efter varandra i långa kedjor. I slutet av 60-talet lyckades forskarna framställa den första konstgjorda genen. Under 70-talet utvecklades hybrid-DNA-tekniken. När Walter Gilberts 1987 argumenterade för att hela människans arvsmassa borde kartläggas lär han inte ha trott att det skulle vara förverkligat inom en generation. Men så ser det ut att bli. Med den takt som gällde för bara några år sedan skulle en forskare behöva arbeta i över 30.000 år för att fastställa ordningsföljden på den mänskliga arvsmassans 3 miljarder baspar. 1996 hade man kunnat analysera några tiotal miljoner. Med ny teknik går det att massanalysera DNA till en kostnad på mindre än 20 öre per baspar i en takt som går på högvarv. Redan kring sekelskiftet har kartläggningen av människans arvsmasssa genomförts. Det sker i det multinationella projektet HUGO (Human Genomic Projekt). Syftet är att skriva Livets Bok - arkiverad i jättelika databanker. Förväntningarna är enorma, en eufori har spritt sig bland det vitrockade prästerskapet. Och visst är det spännande, det är som att leka med mekanot när man var liten. Man glömmer omvärlden och hittar nya fantastiska sätt att kombinera och bygga.

När människogener ”planteras in” i gris ger det bättre kött på ett prisvärt sätt; etiska spärrar luckras upp, normer förändras. Inte som följd av en medveten folklig debatt, utan som följd av teknikens landvinningar. Människogen inplanterad i gris kan ur ett genperspektiv tyckas vara något tämligen marginellt - det som på molekylnivå skiljer grisen från människan är nämligen bara mängden och sammansättningen av generna. Men ur ett evolutionsperspektiv, ett socialt perspektiv, ett etiskt perspektiv kan det rimligen ifrågasättas. Människor ställs inför nya situationer som de aldrig varit med att skapa, som de aldrig varit delaktiga i, som de aldrig kunnat påverka. Och vad gör det politiska etablissemanget? Tittar på. Men mest tittar man på något annat; marginalskatter och så.

Aldrig har så många politiker stoppat så mycket av sitt medvetande i sanden som när det gäller gentekniken. Orsaken kan vara så enkel som att frågan är så gigantiskt komplicerad, att det är så lätt att framstå som bakåtsträvare, att det är svårt att ta debatten med de som rent vetenskapligt ägnar sitt liv åt gentekniken, att det alltid finns några goda och känslomättade argument i de enskilda fallen, att det är så vårt att fatta innebörden av den totala samhällsförändring och det totala brott mot evolutionen som är på väg att ske. Genrevolutionen är nästan omöjlig att styra, förmodligen är det så att genteknikens landvinningar i sig kommer att styra samhället mer än någon diktator någonsin styrt ett samhälle.

För att förstå betydelsen och omfånget av de sociala frågeställningar, problem och hot som uppstår som en följd av den allt snabbare utvecklingen på genteknikens område finns skäl att utgå från tidigare historiska skeenden. Den mest relevanta - men också mest skrämmande - utgångspunkten är tidigare rashygieniska resonemang.

Begreppet rashygien förknippas vanligen med nazitysklands drömmar om den ”rena ariska rasen” men redan 1925 bildades i Tyskland Gesellschaft für Rasenhygiene. Universitetsinstitutioner inrättades och de flesta medicinska fakulteter undervisade i rashygien redan före det att nazisterna tog makten 1933. Förebild var de amerikanska lagar som antagits redan på tjugotalet. Målet var att sortera ut vad man uppfattade som dåliga egenskaper genom sterilisering. Även i Sverige förordade många rashygien - det var inte onda människor, det var allmängods också inom socialdemokratin där Gunnar och Alva Myrdal gick i täten. Men tekniken fanns inte. Nu finns den.

Fältet ligger nu öppet för rashygien på ett sätt som man tidigare bara kunnat drömma om. Idén att få fram den förment rena och effektiva människan kan nu förverkligas. Den ofta förekommande invändningen om att de som fört världen framåt - inte minst då det gäller kultur - aldrig skulle ha fötts om rashygien och ekonomisk effektivitet fått råda är värd att ta på allvar. Eller är det så att någon sorts högre och mer objektiv vetenskap sitter inne med sanningen och att vi därmed inte behöver oroa oss?

Auktoritära politiska system kan naturligtvis utnyttja den nya tekniken i allehanda syften. Men även det vi uppfattar som demokratiska system kan utnyttja tekniken för olika syften - i en tid när det ekonomiska systemet alltmer reducerar människan till att vara en ekonomisk varelse, vars främsta värde ligger i produktion och konsumtion, kan naturligtvis genetisk utrensning ske i stor skala i ett rent rashygieniskt syfte. Redan har landsting beställt beräkningar på hur mycket pengar som finns att tjäna om man med genteknikens hjälp kan sortera bort foster med gener som kan medföra att sjukdomar bryter ut som kan kosta sjukvård. Mycket tyder på att genteknikens sociala följder kan bli självgående, att politiker och människor inte längre vare sig kan styra eller förhindra en utveckling som riskerar leda till en omänsklig värld där enskilda människor ställs inför valmöjligheter som många kännande människor inte orkar leva med. Att välja vilka som skall födas, vilka arv som skall föras vidare är exempel på situationer som redan nu är tunga. Gensamhället kan innebära att de som klarar det genetiska nålsögat, som riskerar att bli allt smalare, får leva. Det var inte godheten hos människor som satte stopp för rashygienens genomförande under nazitiden - det var teknikbrist.

Kunskap är neutral, den är vare sig god eller ond, brukar det hävdas. Denna tes är emellertid tämligen ointressant. De frågor vi måste ställa oss är: Hur kommer kunskapen att styra samhället? Hur kommer kunskapen att användas? Vilken världsbild bygger kunskaperna på? Vad händer om kunskapen missbrukas? Varför skulle den inte missbrukas?

Information om enskilda människors genuppsättning används redan idag på ett sätt som kränker individens integritet. Företag, försäkringsbolag och banker söker sedan länge information om enskilda människors gener. Det är en tidsfråga innan detta når också Sverige - politiker, som saknar mod att våga, brukar ju skylla på ”internationalismen”, ”marknadens krav” som vore det något sorts ödesbestämd väg vi måste gå. Bakom hörnet väntar genetisk klassning och därmed att ett nytt klassamhälle. Ett minimikrav, om vi vill behålla ett uns av värdighet, är att förbjuda all sökning, efterfrågan eller användning av information om enskilda människors genomuppsättning.

Det är emellertid inte bara det sociala och kulturella samhället som ställs inför helt nya frågeställningar och helt nya förhållanden. Hade det ”bara” varit människan och det mänskliga samhället som riskerade sin egen framtid hade det varit en sak. Men påverkan är ju så mycket större än så. Hela det ekologiska systemet, som växt fram genom evolutionen, kan slås sönder inom loppet av några få historiska ögonblick, utan att vare sig marknadens aktörer eller makthavande politiker ens vill släppa in människor i en levande debatt. Är vi på väg från en biosfär till en teknosfär? Till en värld där mjölk produceras i tankar, växtsubstans odlas i förökningskamrar och köttliknande strukturer produceras med hjälp av immobiliseringsteknik? Och vore det i så fall inte värt en debatt innan vi är där?

Livet har alltid hittat nya former, anpassning till nya livsförutsättningar sker och nya arter uppkommer. Allt som en del av evolutionen. Med gentekniken har människan fått ett instrument att själv leka Gud. Visserligen har människan, ända sedan Mendel korsade ärter med varandra, förstått att påverka utvecklingen. Men med hjälp av genteknik kan människan bryta naturliga korsningsbarriärer, driva fram nya arter och i rasande takt slå sönder det som evolutionen tagit årmiljarder att forma. Med genteknik kan informationsbärande gener i överföras från en organism till vilken annan organism som helst. Gener från människor eller getter kan överföras till möss, grisar, får, apor eller ekar. Det finns nästan obegränsade möjligheter att ympa genetiskt betingade egenskaper på vilket sätt man önskar. Inom en snar framtid kan vi beställa livsformer. Och klona djur, lär redan vara ett faktum - något som gör det som hände Jurassic Park till en något möjligt och rent av troligt. Det gäller bara att hitta en cell med intakt DNA. De långsamt framväxande förändringarna genom årmiljoner kan manipuleras på några få historiska ögonblick.

Detta innebär att gentekniken måste ses ur ett vidare och djupare perspektiv än vad som idag är vanligt. När kortsiktiga ekonomiska intressen får styra gentekniken och dess olika användningsområden underställs evolutionens mångmiljonåriga utveckling kortsiktiga förräntningskrav. En inplanterad gen i ett sädesslag kan innebära att sädesslaget tål en specialsydd kemikalie eller t.o.m. att sädesslaget direkt producerar ett insekts- eller svampgift. Riskerna är uppenbara: genen kan ta sig över till ett ogräs som därmed kan bli resistent. Eftersom t.ex. ärtväxter sammanlever med bakterier som kan omvandla luftens kväve till sådana föreningar som växterna behöver är det naturligtvis intressant att manipulera dessa bakterier så att de kan sammanleva också med stråsäd eller andra grödor som inte kan ta till sig luftkväve. Därmed skulle behovet av konstkväve minska. Även här är riskerna uppenbara: de manipulerade bakterierna kan slå sig ihop med en vild växt som därmed skulle ges egenskaper som hotar den ekologiska balansen.

Till skillnad från kemikalierevolutionen innebär genrevolutionen att levande ”produkter” sprids i naturen, vilket innebär att det blir mycket svårare att säga vad som blir följden - de kan föröka sig, förflytta sig och låta gener överföras till andra arter. Därför kan de ge enorma skador som är omöjliga att förutsäga och omöjliga att reparera. Trycket på att få plantera ut genmanipulerade växter är stort eftersom insatt kapital måste förräntas. Bolag står i kö för att släppa ut tusentals manipulerade virus och organismer som man vet mycket litet om - och i Sveriges riksdag står en Weibull (m) och pratar för sitt familjeföretags rätt att agera som vore det frågan om en hembygdsförenings rätt att måla om hembygdsmuseet. Det måste bli ovillkorligt förbud att frisläppa genmodifierade djur, växter och andra organismer. Vi vet ju för guds skull inte vad vi håller på med! Människan använder en pytteliten del av sin hjärna men uppträder som om hon satt inne med Den Stora Sanningen. Det är både löjeväckande och skrämmande.

Det handlar naturligtvis inte om teknikfientlighet då man kritiserar den gentekniska utvecklingen. Det handlar snarare om att inse att människan inte är mogen att hantera det redskap som hon skaffat sig. När Albert Schweitzer fick Nobels fredspris 1952 försökte han få människor att inse faran i att skaffa sig övermänsklig makt utan att ha nått upp till ett övermänskligt förnuft. Han sa: ”I samma grad som hennes makt växer, blir människan alltmer utarmad. Vi måste gripas i våra samveten av att vi blir alltmer omänskliga, ju mer vi förvandlas till övermänniskor”.

Kan något egentligen vara heligt? Jag tror det. För mig är evolutionen, eller om nu någon hellre vill kalla det skapelsen, helig. Jag har alltid haft svårt för historiens svartrockade prästerskap. Jag har än svårare för det vitrockade. Såväl de svartrockade som de vitrockade tror sig vara förmer. C. F. Wright, generaldirektör vid FAO, hävdade vid ett beryktat gentekniksymposium i London för några år sedan: ”Vi och politikerna måste komma underfund med hur vi ska få folket med oss. Det är naturligtvis i första hand en fråga om uppfostran.”

I helvete heller!

(Utdrag ur boken Svarta oliver och gröna drömmar, som finns att köpa här.)