Kazuo Ishiguro. Nej, inte kände jag någon läslust eller nyfikenhet
– än mindre känslan av ”äntligen” – när han presenterades som Nobelpristagare i
litteratur. De japanska författare jag läst har, i mina ögon, varit plågsamt
meningslöst att läsa.
Det gäller inte minst Haruku Murakami. Min första tanke när
jag hörde om Ishiguro tilldelats priset var att det nog skulle förhindra att Murakamai skulle
få det inom överskådlig tid. Gott så!
Jag har bland annat tröskat igenom hans trilogi 1Q84 och undrat varför i herrans namn
den skrivits, tänkte att meningen och syftet och njutningen kommer väl snart.
Den kom inte i första boken, inte i andra och när jag kom till sista kapitlet i
den tredje var jag övertygad om att det skulle välla upp. Ingenting hade hänt
före sista meningen. Det hände inte där heller. Totalt meningslöst.
Den där trilogin påminns jag varje månad om när det är fullmåne. Månar - två stycken - spelar huvudroll i sviten.
Nog med förtal…
Hade aldrig läst något av Ishiguro när det meddelades att han tilldelats Nobelpriset. Såg intervjuer med honom
och han verkade artigt städad och väldigt ointressant och det var med visst
motstånd jag införskaffade några av hans böcker. Började med Den otröstade. Och nog kände jag igen
den där stilen som jag inte förstått mig på när det gäller japanskt
författarskap. Tänkte; man behöver tydligen inte leva sitt liv i Japan för att skriva som han gör...
Men. Det här var något annat. Meningslösheten har en mening
och sidorna ville bläddras fram. Välskrivet. Sida upp och sida ner. Som att gå
i en flummig labyrint och inte veta vad som döljs bakom nästa krök i en
långsamt berättande mardrömsliknande tomhet där tomheten är pärlor trädda på
radband man, innan det bara blir för mycket, vill ska bestå av minst lika många
pärlor att ta sig an som i det fullständiga katolska radbandet med sina 165
pärlor – vilket jag förstås som icke-troende aldrig gjort…
Och minsann det är 490 fullmatade sidor, med långa textsjok
man ska ta sig igenom, en drömlik vandring av meningslöshet i form av sorg,
våld, död hund, ensamhet, plötsligt erbjuden potatismos och dimmiga gator. En Mr Ryder vars tillvaro, eller
rent av tillstånd, flödar fram i en obegriplig färd mot ingenting. Eller om det
är allting. Och, tro det eller inte, sidorna vill bli bläddrade och berättelsen
flyter fram och meningslösheten blir meningsfull för en bra författare är en
bra författare. Ända tills det blir för mycket. Och man börjar ifrågasätta om
man själv eller Svenska Akademien är förvirrad. Och om författaren lever i ett
rus av dålig cannabis.
Men innan dess. Innan det blir för mycket. Några kyliga
dagar, där det som skulle utföras blev liggande, ägnades åt romanen som flöt
fram genom timmarna som om den varit lika inoljad som Mr Ryder. Maten blev
mindre vällagad och reparationen av en källardörr blev vilande…
Så kom jag till sista kapitlet, sista raden, och jag undrade
som jag alltid gjort när jag läst mer regelrätt japanska böcker: här kommer väl
den briljanta förklaringen till hela denna meningslösa berättelse.
Det gjorde
det inte den här gången heller. Men till skillnad från Murakamis böcker så går
jag omkring och funderar på den här rackaren som fått mig att känna viss lust i
olusten att bläddra fram de långa sjoken av en flummig berättelse som tycks mig
lika förvirrande som livet självt. Och det var väl det som var meningen.
Ni som läst den, eller som skall läsa den, vill jag påminna
om vikten av en Nummer nio och om det plötsligt märkliga i att en skäggig
person plötsligt står vid ens sida och erbjuder en ångande tallrik med
potatismos. Fattar ni det inte har ni inte läst boken. Eller också har ni läst
den - och enligt recensionen i The Times, tagit del av ”ett mästerverk
tillägnat människans innersta väsen”. Vilket får mig att tänka på den där
Strindbergska klyschan: Det är synd om människorna.
Huruvida Kazuo Ishiguro driver med läsaren eller inte är oklart.
Vill du slippa den funderingen så rekommenderar jag hans filmatiserade
mästerverk Återstoden av dagen.
