2013 - de politiska förhoppningarnas år...

Vad som är mitten avgörs numera av högerpartiet...

Det nya året är framkrystat och det ser ut ungefär som det gamla, om än med färre rynkor än så länge. Vi kan se fram emot en långdragen process kallad Melodifestivalen samt att Mats Knutsson fortsätter att vara politiskt orakel. Det verkar hotfullt.

Ett annat hotfullt fenomen är partikongresser. Sju partier, alla utom Vänstern, skall ägna sig åt detta under året. En del kallar det kongresser, andra kallar det stämmor eller landsdagar. Det är i princip samma sak och är alla skäl för Mats Knutsson att få traktamente.

Centerpartiet har två stämmor i år. På den första skall man förkasta förslaget till nytt partiprogram. Man vill nämligen behålla väljare snarare än reserverade stambord vid Stureplan. På den andra, som avhålls i höst när löven faller, lär Annie Lööf falla och ersättas med någon som tror på Centerns grundläggande värderingar. Vem vet vem man kan hitta, kanske någon som heter Lennart. Eller skall Kerstin Lundgren träda fram som halmstråt som räddar Centern?

Annie Lööf har insett faran och tagit sig hem från Thailand, ser jag i bladet. För att ta kommandot. Hon bör nog också radera allt hon kan när det gäller tidigare uttalanden om hur mycket hon gillar Stureplanscentern.

Men det är också upp till alla centerpartister att förklara om de är läskunniga eller inte. Eller om de är så gaggiga att de inte minns. Lööf har nämligen vädrat åtskilliga av de åsikter - platt skatt, månggifte etc - alldeles själv, långt innan idéprogrammet skrevs. Man valde - under stående ovationer - en som gillar Margaret Thatcher och Ayn Rand.

Miljöpartiet har också kongress i avsikt att förkasta föreslaget partiprogram och för att återinföra kravet på friår, hårdare skrivning om sänkt arbetstid och nedteckna tydlig tillväxtkritik. Språkrören kommer att säga att det är jättebra, för de har, under föräldraledigheten, snappat upp att det finns en rörelse i tiden som man inte upptäckt i riksdagsbunkern där hela högen av chefstjänstemän numer styr. (Man har inrättat en massa chefstjänster för att skapa karriärvägar inom partiet och motivera högre lönenivåer - fast de flesta chefer har man hämtat utifrån för säkerhets skull.)

Socialdemokraterna samlas två dagar efter 1:a april för att ta ställning till om man är en rörelse som väljer politik eller om man ska ha en politik som följer sin ledares rörelser. Gör man det sistnämnda blir man av med Greider och vinner över Reinfeldt. Inte i bemärkelsen ”vinna i nästa val”, utan i betydelsen ”Tjena, Fredrik ska vi bilda regering tillsammans, nu när vi ändå tycker nästan samma sak i det mesta?”.

Moderaterna träffas även de för att kontrollera att pärlhalsbanden på medlemmarna av avtagna samt ta ställning till huruvida man skall se Stefan Löfven som motståndare eller medarbetare.

Kristdemokraterna har sina dagar då man skall fundera på huruvida det är gångbart att följa Alf Svenssons råd att partiet mer skall poängtera Tio guds bud och därmed på vilket sätt man skall lagstifta om att män icke skall kasta lystna blickar på andra mäns ägodelar såsom åsnor, oxar och hustrur. I nu nämnd ordning.

Sverigedemokraterna har så kallade landsdagar. Det ryktas att man struntar i kongresshallar och istället lägger mötet på en byggarbetsplats för att känna sig hemma.

Folkpartiet skall också träffas, diskussion huruvida man skall samla medlemsskaran på övergivet regemente eller i partiledarens kök pågår. Vid det sistnämnda skulle man kunna erbjuda Mats Knutsson övernattningsmöjligheter i vardagsrummet.