Rätten till sitt liv - kan det vara rätten till sin död?

Mycket sevärd film om dödshjälp.

Så är det dags igen. Det blir så med mer eller mindre jämna mellanrum. Debatt om rätten till vår död. Nu är det Torbjörn Tännsjö (igen) och Wayne Summer, professor emeritus i filosofi vid universitet i Toronto, som skriver på DN Debatt. 

Det år en svår debatt. Den blir enklare om man som skribenterna tar ett enskilt fall som utgångspunkt. Ett fall där rätten att få avsluta sitt liv känns som en djupt värdig och humanistisk reform. Det är nästan alltid sådana fall som startar nya debattvågor.

Men frågan har en större dimension. Den bör rimligen sättas in i ett större samhällssammanhang. Det tycker jag att skribenterna, som är professorer i filosofi, borde göra istället för att använda ganska enkel retorik.

Jag skulle ha mycket lätt att ta ställning för dödshjälp, utan någon som helst tvekan, om vi levde i ett gott samhälle där människan inte bedömdes efter sin lönsamhet. Men steg för steg har vårt samhälle invaderats av ekonomismens värdegrund. Och det försvårar frågan.

Fundera en stund över vad det är för världsbild och syn på livet som gör att Svensk Näringsliv anser det som bortkastade investeringar att läsa historia om det inte leder till produktivt jobb, att regeringen anser att den som inte har ett heltidsjobb lever i "utanförskap" med allt vad det medför av skuldbeläggning och reducering av livsvärdet, att facket talar allt mer intensivt om att människans uppdrag är att producera och konsumera. Fundera över vilken syn på människan som råder då man auktionerar bort gamla vårdbehövande människor till det bolag som lägger lägsta anbud. Hur hanterar marknaden en människa som kostar mer än vad statsbidraget är, som dag efter dag, år efter år, tär på den vinst ägarna kräver?

I ett sådant samhällsklimat finns anledning att fundera över hur hårt pressade människor kan bli att skriva under sin egen dödsdom av ekonomiska skäl. Marknadsvärdet av en döende är inte stort. Det visste de gamla i äldre tiders Fattigsverige. Berättelser om ättestupor är överdrivet, men inte utan grund.

"Låt oss själva bestämma om vi ska få hjälp att dö" är rubriken på debattartikeln i DN. Det låter bra. Men den fria viljan är ett överdrivet begrepp. Den är styrd av våra normer, vår kultur och vilka erfarenheter vi samlat på oss. Är normen sådan att människovärdet sätts allt mer i kronor, i lönsamhet, i siffror på konton blir också trycket att av egen" fri vilja" avsluta sitt liv större än det skulle varit i ett rikt humanistiskt samhälle. Det är naivt att tro att trycket på den enskilde skulle utebli. Och hur värderar man värdet i att någon av egen fri övertygelse får hjälp att avsluta sitt liv mot att någon annan drivs att avsluta sitt liv med assistans?

En arbetsgrupp inom Statens medicinketiska råd föreslog för några år sedan att läkare bör ha rätten att skriva ut en dödlig dos läkemedel till en obotligt och svårt sjuk patient, så att patienten själv kan avsluta sitt liv. Det blev debatt då också. Och jag hade utan att tveka sagt ja - om vi kunnat lita på samhället. Nu är ett ja mer tveksamt. Trots att jag sett lyckan i ögonen på en person som trodde att jag hjälpt honom att få avsluta sitt liv. Det gällde min far.


Min far dog med ett förundrat och lyckligt leende i sina ögon. Han lyfte sina händer, log och somnade in. Han hade tackat mig, med en min av hemligt samförstånd för att jag hjälpt honom bort från plågorna. 

- Jag är dig evigt tacksam, sa han när sprutans nål gled in genom huden. Jag är dig evigt tacksam.

Vi var ensamma i hans rum. Det luktade urin och gammelman. Klockan i rummet bredvid slog två kyrkklockstunga slag. Den tunga byrån med intarsia stod vid sängen, en låda var utdragen och fungerade som sängbord. Där fanns medicinburkar, ett glas, några tidningar och en låg burk med svarta oliver. Gatubelysningen fladdrade mot väggen och jag såg min skugga bakom hans strama, grågula ansikte med stora ögon och insjunkna kinder. Var det min far?

Min far var stor och rund och bjöd på olikfärgade kompepiller från en liten burk när vi strosade omkring på tomten på våren det där året då han hade lite tid över. Det var visst bara en gång, vad jag minns. Fan ta dig, pappa! Du var rädd för ömhet och kärlek och närhet och gav och tog aldrig några förtroenden. Men du kom hem med hundra mums-mums i en jättekartong. Du gömde din rädsla för närhet i påsar med godis som du hällde upp på köksbordet när du kom hem sent på lördagseftermiddagarna. På morgnarna såg jag dig nästa aldrig, du åkte iväg till arbetet vid femtiden och hade väl just aldrig semester. Jag tror du flydde från något. Rädsla för närhet. Jag minns inte att du kramade mig någon gång - men som gammal höll du krampaktigt i mina händer med dina frusna händer och hade tårar i dina ögon. Jag såg dig aldrig krama mamma heller.

Nu låg han där i sin säng, liten, tunn och hjälplös. Han hade tittat på mig i ett samförstånd jag aldrig tidigare sett i hans ögon. Han hade tackat mig för hjälpen.

- Jag är dig evigt tacksam. Jag är dig evigt tacksam.

Han slöt ögonen, snarkade lite och de magra gammelgrå händerna låg knutna över bröstet som gjorde de sig i ordning för att dö på ett riktigt sätt. Så lyfte han stilla den högra armen, fortfarande med ögonen stängda. Så öppnade han sina stora ögon, tittade förvånat mot evigheten där jag bara såg taket. Så log han, blev femtio år yngre, som den gången han bjöd på kulörta sockerpiller ur en liten ask den vår han hade tid. Så lyfta han sin vänstra arm och lät den, likt en dirigent som dirigerar romansen ur Carl-Erik Larssons pastoralsvit, mjukt röra sig som om den ville uppmärksamma mig på det oändligt vackra som fanns där framför hans ögon.

Han sökte mig med blicken, jag satt i fönstret på den djupa fönsterbrädan, min skugga var fäst på väggen bakom sängen där han låg. Hans ögon tackade mig än en gång. Men framför allt berättade de om den frid han kände och allt han förstod i detta ögonblick. Så slöt han ögonen, lät armarna mjukt och stilla sjunka ner mot bröstet.

Hans liv var borta. Kroppen låg där åter liten och gammelgrå. Odören av urin kändes åter koncentrerad i rummet. Jag öppnade fönstret, det sa han till mig att göra. Det ska inte lukta, sa han. Vädra ut.

Så blev det stilla i rummet. Livet lämnade rummet. Kylan från natten vandrade in. Hans kropp låg där. Jag kände inte sorg. Jag kände tacksamhet över att få vara med om några sekunder av gemenskap och samförstånd.

- Hej då, du var väl inte den bästa av fäder. Inte den sämsta heller. Tack för att jag fick vara med om den här stunden. Tråkigt att det blev den enda stund i våra liv när vi kände samhörighet och vågade visa kärlek. Hej då, pappa.

Det var så jag sa. Jag minns orden i detalj. Jag kan fortfarande se glädjen och tacksamheten i hans ögon när han fick sprutan. Som tack suddade han ut varje uns av den rädsla jag haft för döendet. Jodå, jag känner till det där om att det kan bli syrebrist i hjärnan som kan ge en förlösande lyckokänsla hos den som dör men den förtar inte upplevelsen.

Jag tror att rädslan för döendet växte fram den dag, när jag som liten, hörde honom berätta att han en gång varit på väg att drunkna vid en brygga. Ett färglagt fotografi på just den bryggan fanns inramat i hallen, till höger om ytterdörren. Jag blev alltid påmind om döendet.

Pappa hade haft ålderdiabetes under många år. Så småningom hade sår vuxit fram på fötterna. De hade invaderat allt mer frisk hud, han fick svårt att gå och blev så småningom liggande, omskött av min mamma under många och långa och oroliga år. I det längsta försökte han ta sig till toaletten själv, ramlade gång på gång, slog sig, blev liggande i timmar, huttrande. Hundratalet biträden, undersköterskor och sjuksköterskor passerade revy som vore hemmet ett vandrarhem. Som vore det möjligt att behandla de illaluktande och allt köttigare såren på fötterna och benen utan vare sig personligt ansvar eller personlig uppsikt. Den välmenande sjukvården och den alltid så vänliga personalen förvandlade hans sista år till ett förnedrande helvete.

- Jag är dig evigt tacksam, sa han. Jag är dig evigt tacksam. Kanske var det därför han gav mig en skymt av döden som den milda och vackra befriaren. Mitt förhållande till döden hade präglats av rädsla och ångest men hade samtidigt gett mig ork att leva när jag velat dö. Insikten av att kunna ta sitt liv när som helst gjorde det uthärdligt att leva några timmar till när ångesten och känslan av meningslöshet och oändlig otillräcklighet kom krypande innanför huden under de långa och mörka skolåren.

Jag känner skuld. Han fick en spruta. Han tackade för att lidandet och förnedringen äntligen skulle ta slut. Jag berättade för honom att jag ringt. Han ville dö, sa han. Det måste vara färdigt snart, sa han. Jag har ringt, sa jag. Dom kommer och ger dig en spruta. Tack, då får jag dö, sa han.

Dom kom, han fick sin spruta. Hans ögon blev klara den sekund nålen gjorde hål i huden för att vätskan skulle kunna sprida sig i hans kropp. Hans blick mötte min och i blicken fanns ett oändligt tack. Tack för befrielsen. Tack för konspirationen.

Så var det. Hans tacksamhet var stor. Så stor att han med ett förundrat leende, trots att han under ett helt liv förfäktat motsatsen, ville visa att döden kanske inte var det absoluta slut han under sin livstid förfäktat. Och att döendet gick att leva med. Kanske hade han aldrig erkänt om han vetat att sprutan innehöll morfin i syfte att mildra smärtorna en stund innan lidandet och förnedringen skulle ha fortsatt nästa morgon.

Han gav mig något stort. Av misstag.