söndag 5 augusti 2012

Marilyn Monroe

Idag är det 50 år sedan Marilyn Monroe - eller som hon hette egentligen Norma Jean Mortensen - dog.

Vilket på denna blogg uppmärksammas genom ett litet avsnitt ur boken Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac.

Låt mig säga det tydligt och klart: Joe Di Maggio var en idiot. En av de största idioter som gått i ett par skor. Å andra sidan skulle jag gärna gått i hans skor så länge de gick vid sidan av Norma Jean Mortensen. Jag skulle aldrig ha åtit henne gå ifrån mig. Jag hade gjort allt för att behålla henne. Och inte som den där idioten Di Maggio. 

Tänk er själva. Norma Jean spelar den kvinnliga huvudrollen i Flickan ovanpå. Di Maggio blir svartsjuk för att hennes kjol i en scen blåser upp och visar hennes ben för hela världen. Den idioten blir alltmer upprörd över detta och efter fjorton dagars bråk slutar det med att han vill skilja sig. Skilja sig från Norma Jean!
                            
Norma Jean kommer alltid att vara Norma Jean för mig. För andra var hon Marilyn Monroe. Men det var bara den officiella sidan av henne. Norma Jean var den privata. Och det var den privata jag lärde känna den där natten i början på 1956. Vi hade avslutat sista spelningen i S:t Louis, Missouri, och jag var tröttare än vanligt. Det var nyårsdag och vi hade flugit från Shreveport på dagen. Vi kom upp till hotellet och jag satt en stund i baren med en spetsad Pepsi. Scotty hade gått upp till hotellrummet för att dela kvällen med sin fru som hängt med under nyårshelgen. Bill hade försvunnit med någon dam som han skrivit autograf åt. Så jag satt ensam i den lilla, trista, baren. Trött och ensam. 

Tänkte på hur det hade varit med Dixie, om vi suttit här, om jag varit trogen och snäll och sjungit som Pat Boone, eller, vilket vore ett bättre alternativ, varit elektriker. Det är då en blond kvinna sätter sig bredvid mig och beställer en gin och tonic. Det är Norma Jean. Hon ber mig massera hennes nacke och tackar med en kyss. Hon är nyskild från idioten och jag är på väg att bli 21 år och myndigförklarad. Hon berättar att hon skall spela in en ny film som heter Bus Stop.
                         
”Handlar den om bussegregationen”, frågar jag.                           
”Nej”, säger hon.
 ”Du har en vacker nacke”, säger jag.                           
”Vad gör du?”, frågar hon.                            
”Jag sjunger”, svarar jag.                           
”Vad sjunger du?”, frågar hon.                           
”Allt”, säger jag.                           
”Allt?”                          
 ”Ja, allt.”                           
”Vem låter du som?”                          
 ”Som ingen annan.”                          
 ”Sjunger du jazz?”                         
 ”Sure”, säger jag och tittar ut genom fönstret där gatan ligger död.                           
”Sjung nå´t för mig”, viskar hon                           

Så jag sjunger medan jag drunknar i hennes ögon:

”I´ll be as strong as a mountain,
or weak as a willow tree.
Any way you want me,
thats, how I will be.”

”Det var fint”, sa hon.
”Du är finare”, sa jag.
”Sjung lite till”, sa hon.

”I’ll be as tame as a baby,
or wild as the ragging sea.
Any way you want me,
that´s how I will be.”

”Baby, det var vackert”, säger hon.
”Baby, du är vackrare”, säger jag.
”Vi är vackra, du och jag” säger hon.
”Vi är ett vackert par”, säger jag.
”Baby, sjung mer”, gnyr hon.

Och jag sjunger, nästan viskande, medan blodet bultar i min kropp:

”I´ll be a fool or a wise man,
my darling, you hold the key.
Any way you want me,
that´s how I will be.
I´m what you make me,
you´ve only to take me,
oh, in your arms I will stay-hay-hay-hay.”

Jag önskar i den stunden att jag varit en levande James Dean som räddat Norma Jean från ett öde värre än döden med den där Joe DeMaggio, som förlorat the chicken run på liv och död. Jag hör musiken tona upp medan vi går till min rosa Cadillac. Sufletten är nedfällt och jag säger: ”Hoppa in, baby”. Norma Jean stiger in i bilen medan jag startar motorn. Vi kör rakt in i soluppgången för att älska som människor aldrig älskat förr.

Men jag steg aldrig in i någon Cadillac med Norma Jean. Jag var en lika stor idiot som Joe DeMaggio. Så på morgonen flög jag ner till Memphis för en femdagarsturné i Mississippi och Arkansas med Johnny Cash och Carl Perkins.  Jag annonserades som The Folk Music Fireball och som den som sjunger ”country music and Negro blues”. Det räckte för att Ku Klux Klan skulle elda utanför en av arenorna.

Boken kan beställas så här.



18 kommentarer:

  1. Tänker inte påstå att det är en "bra" bok för jag förstår den inte. Tänker inte påstå att det är en "dålig" bok för det finns för mig flera små guldkorn i den som väcker ett igenkännande. Alltså så måste ju boken vara "bra"...!?

    "En bok en författare". Nu är inte jag någon författare, men jag tar mig själv friheten att fråga. Varför har du skrivit just den här boken Birger?

    Inledningen får mig att börja fundera, spekulera, tro just precis det som jag försöker låta bli...:)

    Lisbeth

    SvaraRadera
  2. Ojdå, Lisbeth, det låter komplicerat. Varför skriver man långa manus som kanske blir böcker? Förmodligen för att man tycker det är kul att skriva, kanske för att man vill bort från något annat, kanske för att man har något att berätta som man tycker inte blivit berättat.

    Så var det i alla fall för mig när jag skrev Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac. Som sedan blev grund för en föreställning med prat och musik.

    Jag var oändligt rött på det politiska språket efter alla år i riksdagen. Funderade på vad som var den totala motsatsen till riksdagen. Det är onekligen rockmusik. Språket får bli ett helt annat, och det var skönt att skriva på det sättet efter åren som partipolitiker. Jag var inte bara trött på det politiska språket utan även på rollen som politiker, med allt vad människors föreställningar om den rollen är. Ville ta mig ur rollen. Men, och det är nog det mest avgörande: jag är uppväxt när rockmusiken kom, min bror kom hem med en vinylplatta i ett konvolut där det stod Tutti Frutti och ut strömmade musik jag aldrig hört - och världen förändrades för en liten knodd som var sju år och mest lyssnat på Kalle Stropp och sjungit med i Valpen där i fönstret. Min barndoms hjälte blev Elvis, och eftersom jag är samhällsintresserad så ville jag skriva om hans påverkan på det amerikanska samhället under en tid när rasismen frodades. Han var en rebell - som köptes upp av Hollywood och av Las Vegas. Berättelsen om en fattig grabb som blev fattigare ju rikare han blev - som Fred Lane så träffande uttryckt det - och inte minst viktigt något som många som gillar Elvis glömt bort: hans rötter i bluesen - något som den kommersiella rörelsen kring honom ville stryka bort. Ytterligare skäl var att mina barn inte skulle tro att Elvis, min barndoms hjälte, var en vit fetto som larvade sig i Vegas... Och ett skäl till: Idén att lägga in filosofer och gamla tänkare i berättelsen gjorde det omöjligt att låta bli, för så gör man givetvis inte i en bok om rockmusikens barndom om man vill följa alla mallar som finns.

    Att det sedan blev en bok av manuset - jag har ganska många manus liggande hemma som inte blir färdiga - beror nog på att jag inte var ute och föreläste det år jag skrev boken utan kunde bara skrev manus och artiklar. Men egentligen är skrivandet mål i sig, så därför lägger jag inte ner så mycket energi på att slutredigera till bokform.

    Du skriver om "En bok, en författare": Det är kul att göra de programmen, för det första spelas de inte live (ingen redigering) och för det andra är det en utmaning - till skillnad från vanliga pratprogram - eftersom det inte finns minsta lilla garanti för att författaren är pratglad, personlig eller minsta lilla nåbar. Det är härligt stressande timmarna innan man ska försöka hålla igång 28 minuters prat utan avbrott...

    SvaraRadera
  3. Lisbeth, läs den boken!

    Där är även så mycket annat tankegods än bara "rock å sånt", att du verkligen inte kommer att ångra att du läste den.

    Gt

    SvaraRadera
  4. Tack Birger för ditt svar!

    "och ett skäl till: Idén att lägga in filosofer och gamla tänkare i berättelsen gjorde det omöjligt att låta bli, för så gör man givetvis inte i en bok om rockmusikens barndom om man vill följa alla mallar som finns."

    Nej så gör man inte... fy skäms :)

    Gillar inledningen "Jesus bad mig skriva den här boken".

    Om Jesus/Gud existerar. Så "Älskar Gud att färdas i en Rosa Cadillac?" !?

    "Sedan må präster och pastorer från världens alla religioner säga vad de vill" ...

    Ja humor verkar då saknas inom religionen. Varför skulle "Gud" sakna humor? Andra mänskliga drag som t.ex. grymhet, småsinthet uppvisar Gud enligt t.ex. Bibeln. Men humor?

    Lisbeth

    SvaraRadera
  5. Mycket förvirring här... :-)

    Gt - hon HAR ju läst den.

    Lisbeth - en sakupplysning: det är inte författarna som ställer frågorna i En bok, en författare. :-)

    SvaraRadera
  6. Gt Läser den just nu. Har påbörjat den, släppt den och påbörjat den igen...En klok? person sa den bok som inte är värd att läsa hundra gånger är inte värd att läsas alls...
    Tänker dock inte läsa den hundra gånger :)

    Lisbeth

    SvaraRadera
  7. Anonym Nej, men Birger är författare. Heller hur? Det är inte jag ställer frågor ändå.

    Lisbeth

    SvaraRadera
  8. Anonym "Suck" Bra inlägg!
    Varför inte grymt? Det säger grisen!

    SvaraRadera
  9. En äv de bästa böckerna som skrivits på svenska om rockens historia.
    Ricky

    SvaraRadera
  10. Mm, den innehåller drösvis med perspektiv. Och jag är djupt impad av dess research.

    SvaraRadera
  11. Den där boke överraskade mig verkligen. Mycket, mycket inträngande, djup, rolig och välskriven!
    Micke

    SvaraRadera
  12. wow, texten är lika välskriven som Elvis bästa sånger.
    Vet inte varför jag blir överraskad men det är positivt!

    SvaraRadera
  13. Om Dimaggio hade accepterat hennes kändisskap och gett henne eller låtit adopterat barn hoppas och tror jag att det hade räddat henne från missbruk och för tidig bortgång. Det var nog barn hon mest ville ha av allt.

    Ha det bra!

    SvaraRadera
  14. I'd like to thank you for the efforts you've
    put in writing this website. I'm hoping to check out the same high-grade content by you later on as well. In truth, your creative writing abilities has motivated me to get my own blog now ;)

    Stop by my blog Read �

    SvaraRadera
  15. Pretty section of content. I just stumbled
    upon your website and in accession capital to assert that I acquire in fact enjoyed account your
    blog posts. Anyway I will be subscribing to your augment and even I achievement you access consistently rapidly.


    My web site - click through the following page

    SvaraRadera
  16. Hi, I do think this is a great blog. I stumbledupon it ;) I'm going to come back once again since i have saved as a favorite it. Money and freedom is the best way to change, may you be rich and continue to guide others.

    my weblog :: business to start up
    my web page: http://eros-tube.com/index.php?do=/profile-2436/info/

    SvaraRadera
  17. Magnificent web site. Plenty of useful information here.

    I am sending it to a few friends ans also sharing in
    delicious. And naturally, thanks to your effort!

    Feel free to visit my web site more Inspiring ideas

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.