Den stora avrättningen

Hiroshima. Sjätte augusti 1945. Solen gick upp 5.24 den här morgonen. Det såg ut att bli en solig dag.

Och människorna i staden hade klarat sig ganska bra under kriget. Staden, Hiroshima, var en av de städer som ännu inte bombats.Så de tiotusentals barn som gick upp den här morgonen hade haft tur. Visserligen hade man matbrist, men nog kunde de flesta få lite frukost, till och med lite natto då och då.

Skolorna fanns kvar. Sjukhusen likaså. Även om man där hade trångt, man hade fått ta emot många skadade från andra städer...  Av de 66 största städerna i Japan hade bara 7 klarat sig från bombanfall. Hiroshima, med sina över 300.000 innevånare, var en av dem som klarat sig. Nagasaki en annan. Men nu var det dags.

Solen gick upp 5.24 den här dagen.

Några dagar innan hade president Harry Truman tagit beslutet att fälla bomben. Den fanns ju fix och färdig. Man hade arbetat med den i åratal, stora ekonomiska resurser hade satts in. Och nu fanns den där. Så snopet om den inte kom till användning. Något som gäller all teknik. Man måste ju visa världen. 

Så man beslöt att Hiroshima skulle få äran att bli den första stad att uppleva frukterna av så många geniers kreativa och gedigna arbete. 

Ännu klockan 8.10 förberedde sig många av stadens invånare för att gå till skolan eller jobbet. Fem minuter senare släppte det amerikanska bombplanet – 580 meter upp i luften – sin last mitt över hjärtat av Hiroshima. Nästan hela staden ödelades och inom några få historiska ögonblick hade 140 000 män, kvinnor och barn avrättats.

Inte bara dött. Utan avrättats. 

Vi måste lära oss att använda rätt ord för krigets verkningar. Det är bara om vi använder rätt ord vi kan komma tillrätta med missförhållanden.

För att förmänskliga hela operationen hade USA namngett sina bomber med en liten kul klackspark: den här bomben hade fått namnet Lilla Pojken. 

För att piloterna som släppte bomben skulle orka med, hade man, som i alla krig, fått kyrkans välsignelse.

Man hade också fått veta att japanerna var av en lägre stående ras. En ond ras.

Hur skulle piloterna annars stå ut med vetskapen att man fäller en bomb som skall utrota tiotusentals barn? Som skall steka tiotusentals kvinnor? Som skall föröda en hel stad med alla dess människor med sina skratt, sina förälskelser, sina tårar och sina sorger. 

Nog är det lättare med kyrkans välsignelse, med tron att man har Gud på sin sida. Nog är det lättare om man blivit itutad att de man skall avrätta är av en annan sort, en lägre stående sort som är… just ond. Nog är det lättare när rasism ligger i botten. För så var det. Det var inte bara nazisterna som levde i det rasistiska mörkret, det gjorde även dess bekämpare för att stå ut med tanken att avrätta över hundra tusen individer.

Jag vare sig vill eller kan dra jämförelser mellan gaskamrar och sprängda atombomber, det är naturligtvis artskillnad  – men besluten som möjliggör dessa ohyggliga vanvett bottnar i något som borde vara främmande för den art på jorden som kallar sig Homo Sapiens sapiens, Den Visa Människan, eller den Förståndiga människan.

Mycket lite har vi lärt. För ett drygt tiotal år sedan var vi många som trodde att kärnvapenhotet var övervunnet. Vi trodde inte att det skulle bli fred, men vi trodde att just kärnvapenhotet tillhörde en annan tid, det kalla krigets tid.

Men vi, som trodde detta, bedrog oss. Allt fler länder har skaffat kärnvapen, idag finns över 23 000 kärnvapen i världen, varav flera tusen står redo att avfyras med kort varsel. Och världens militärutgifter minskar inte, tvärtom. De senaste tio åren har de ökat med nästan 50 procent. 

Det är hög tid för oss att avveckla vålds- och krigssamhället och istället ta steg in i utvecklingssamhället. Vi måste också ta till oss att det största problemet inte är att vi för krig än idag, utan att det största problemet är att vi är på krigsfot även i fredstid. Vi borde ha modet att säga nej till militära lösningar. Vi borde ta begreppet Den visa människan på allvar.

Här i västra Europa, inom EU, har USA placerat ut kärnvapen i Nederländerna, Belgien, Tyskland och Italien - en del av dessa kärnvapen har tolv gånger större sprängstyrka än den bomb som fälldes över Hiroshima. Sverige är med i EU, en politisk union, med militära ambitioner och med kärnvapen på sin mark. Sverige bör utnyttja möjligheten att ställa det enda rimliga kravet: EU – en kärnvapenfri zon.

Genom att tyst acceptera att den union vi tillhör accepterar kärnvapen intar också Sverige ett förhållningssätt som i grunden bygger på icke-civilisationens fundament: hot att utplåna hundratusentals människor, inom loppet av några sekunder. Varför är regering och opposition så tysta? 

Och låt mig så avsluta med några rader av Elin Wägner, från boken Väckarklocka som hon skrev mitt under andra världskriget. Det är några rader som handlar om vårt tänkande, vårt sett att se på världen. Hur vi blir fångade i tankarnas och föreställningarnas bur - och hur vi plötsligt tror att krig är fred, att ont är gott och att mer och fortare är detsamma som bättre.

En fågel skyddar sin bur.
Det är det enda den kan göra
om den tillhör en gammal burfågelsläkt
och inte vet av någon annan uppehållsort.

Den öppna dörren
är då inte utgång till friheten
utan ingång för katten.

Fågeln har rätt i att det betyder
katastrof om katten

kommer in i buren,
men om den fria fågelns möjlighet,

att klara sig utanför
vet den ingenting.