Och nu slipar medierna sina knivar...

Jonas Sjöstedt blev naturligtvis vald. Han har en attityd i den politiska debatten som gör att varenda parti förmodligen önskar att man hade någon av liknande sort i sin partiledning. 

Jämför Sjöstedts attityd - samtalande, ödmjuk och allvarlig - med Lööfs ständigt påklistrade leende, Björklunds halvvulgärt högljudda retorik, Reinfeldts besserwisserattityd, Juholts oförmåga att uppträda som någon man skulle kunna tänka sig som statsman, Hägglunds maniska vilja att säga något kul och Gustav Fridolins, som det tycks, övergripande strävan att behaga den grupp som för tillfället lyssnar. Det är banne mig inte lätt att vara partiledare!

Nu slipar förstås medierna knivarna. Och, givetvis, försöker man hitta något som skadar Sjöstedts trovärdighet. Man har hittat ett uttalande om att han inte tycker att det är så kul att bo på Östermalm i Stockholm, och påtalar att Sjöstedt minsann har råd med att flytta till någon lämplig förort istället för att gnälla över att bo där frun har sin bostad. Men tänk om nu familjen i övrigt gillar att bo på Östermalm? Ska Jonas Sjöstedt bestämma över boendet bara därför att han är man? Eller för att han är politiker? Hur tänker man egentligen? Anser man att alla i en familj skall vara politiskt klonade? Själv skulle jag faktiskt inte ha så mycket emot att - om jag bodde i Stockholm - bo på Östermalm eftersom det är nära till Stadion, Gärdet, Djurgården och skärgårdsbåtarna...

I lokaltidningen (Katrineholms Kuriren) meddelas på ledarplats - under rubriken Verklighetsfrämmande vänster - att Vänsterpartiet är verklighetsfrämmande...  Skälet är att tidningen anser att merparten av svenska folket gillar valfriheten i skola, vård och omsorg. Att de gillar marknadsekonomi och fri handel. Det är ett djärvt påstående tidningen gör efter att skandalerna radats upp som ett pärlband inom just vård, skola och omsorg den senaste tiden... Kanske är det så att just i den fråga som  den liberala ledarskribenten anser att Vänstern är "verklighetsfrämmande" i är den mest verklighetsförankrade i svensk politik just nu.

Just det där med verklighetsfrämmande har jag hört själv också, i massor med debatter. På 80-talet var det "verklighetsfrämmande" att kräva att klor skulle bort från blekningen av papper, att kräva ekologiska mejeriprodukter - det var till och med "orealistiskt" att kräva oblekta kaffefilter som inte var kritvita... På 90-talet var fick jag av ledarskribenter hör att det var "orealistiskt" att kräva grön skatteväxling och att det var lika orealistiskt att kräva utfasning av fossila bränslen.

Nu hävdas från ledarreaktioner att Vänstern krav på sänkta arbetstid är orealistisk. Det blir ju inte sannare därför att MP plötsligt luftar att det är orealistiskt... Som om 40-timmars lagstadgad normalarbetstid vore en naturlag. Som om inte rationaliseringar, effektiviseringar, automatiseringar, robotisering och datoriseringar rimligen borde leda till att vi både kan och bör minska arbetstiden... Snart får vi väl höra det klassiska uttalandet från borgerligt håll: Sänkt arbetstid till 30 timmar i veckan är planekonomi. Medan 40 timmar således är marknadsekonomi. Undrar vad 48 timmar var...

På SvD:s ledarsida hävdas att Sjöstedt kommer att omges i partistyrelsen av de som föredrar "Lars Ohlys kommunistoida hållning". Vad är det för uttryck? Vad i den politik som V fört under Ohly har varit kommunistisk? Även av ledarskribenter bör man kräva ett visst mått av hederlighet. För inte är det väl så att man är kommunist bara för att man ifrågasätter skattesänkningar i hundramiljardersklassen och att vården inte skall drivas av vinstsyftande bolag? I så fall var ju även tidigare borgerliga regeringar kommunistiska...

Jenny Madestam skriver i en debattartikel i SvD att Sjöstedt kan bli "livsfarlig för S och MP". Så är det förstås, inte  minst eftersom S är ett sargat parti där hederskulturens hämndbegär tycks vara norm med knivskärning och MP tycks fladdra hur mycket som helst. Typiskt var att innan V-kongressen började gjordes panikartade utspel från dessa två partier om att man kritiserade vinst inom vården. Trovärdighet: noll.

Men Jenny Madestam är statsvetare och något av politisk nörd, och det sätter sina spår. Politik är betydligt mer komplex än nördarna och tyckarna vanligen hävdar. Sjöstedt kan mycket väl ta röster även från borgerliga partier. Väljarkåren är ombytlig, man tänder på några få frågor, reagerar på trender och funderar över vilken partiledare som känns trovärdig. Dessutom ligger det i tiden att högervågen snart avtar, den har pågått länge och vi kan vänta oss en annan trend i takt med att problemen kommer att staplas på varandra de närmaste åren. Vänstern kan räkna med åtskilliga proteströster. Det finns åtskilliga, det är min övertygelse, som kan tänka sig uttala stöd för Vänsterpartiet - inte tack vara Vänsterpartiet, utan trots Vänsterpartiet, i ren frustration över att de andra har gått för långt, är för lealösa eller saknar trovärdig frontfigur.

I DN menar man att det är en "hård vänsterlinje" som förs av V i Europapolitiken. Som om tvivel på EU skulle vara en fråga om höger och vänster. Man citerar - och övertolkar förmodligen - Sjöstedt som i DN skrivit att lösningen på eurokrisen är att "den gemensamma valutan avvecklas". DN beskriver de oerhörda följderna av en avveckling, utan att beskriva de oerhörda följderna av att euron fortsätter att väva in allt fler människor i Europa i en väv av arbetslöshet och växande ekonomiska/sociala klyftor som riskerar leda till att främlingsfientliga populistiska partier kan skörda framgångar. Personligen är jag ganska övertygad om att länder kommer att lämna euron de närmaste åren i ren panik - det minst usla vore att euron finns kvar i länder där systemet fungerar. Problemet med euron har varit att den sjösatts alltför fort i alltför många länder. En naturlig och mer långsiktig framväxt av euroområdet i takt med att ländernas system och strukturer växt samman hade varit att föredra. Enskilda valutor i varje land är inte ett självändamål, lika lite som enskilda stater i sig är ett självändamål. Men allt kräver tid, politiker som har som mål att få underteckna avtal och bli historiska är ett allvarligt problem eftersom man har för bråttom. Synd att de inte har så bråttom i klimatfrågan istället... Men då hotas förstås tillväxten...


Vad är då vänsterns problem, vad stör mest? Förutom att det känns mossigt och småpyrt när man inleder sina kongressanföranden med "kamrater" så har man i utrikespolitiken en makalös förmåga att retoriskt plädera för att det ondas fiender alltid är goda. Det tycks mig vara Lars Ohlys största brist. Han är inte ensam, bristen är ganska vanlig i svensk mediadebatt. Sålunda är Falun gong något fint bara för att dess utövare blir förtryckta av kommunistpartiet... och det fria Tibet utmålas som ett paradis innan kineserna ockuperade landet... och blåögda svenskar som anhålls för mord någonstans är i princip alltid drabbade av orättvisa domstolar... Tänk vad lätt det är att leva med en svart-vit världsbild.

Och sedan har vi då det där med socialism som kan betyda nästan vad som helst. Själv anser jag att fördelningspolitiken bör vara mer radikal än vad Vänsterpartiet anser, men inte är jag socialist för det. Jag anser att vinstdrivande anonymiserade bolag inte skall driva vård och skola - men inte är jag socialist för det. Jag anser att det är rationellt med vissa statligt ägda företag - t ex när det gäller järnväg, elnät, mobilmaster, elförsörjning och postutdelning. Bra för konkurrensen är det med statliga alternativ inom bankväsendet och penningförmedlandet. Mer statligt ägande borde det vara inom läkemedelsindustrin. Och varför det skall vara så bra att kränga så många piller som möjligt, med sanslösa reklaminsatser,  har jag svårt att förstå. Men socialist? Nej, för i så fall var ju snart sagt varenda moderat socialist för några tiotal år sedan...

Här funderar jag på om inte V kan vara bästa alternativet för konservativa, gröna och socialliberaler som vill återföra värden i politiken.