Är Vänsterpartiet det enda kvarvarande hoppet för en icke-socialist som vill återupprätta värden?

En servett kan rivas i fyra bitar. Då räcker den till fyra gamlingar som inte orkar protestera. Och vinsten kan öka utifrån devisen många bäckar små... I Caremas värld blev det naturligt att leverera detta förslag på hur man skulle kunna öka vinsten. 

Det tragiska för oss som inte är socialister är att det enda parti som rakryggat och konsekvent tagit avstånd från den ideologiskt betingade utveckling som lett fram till Carema-attityden är Vänsterpartiet.

Jag är inte socialist, har aldrig varit socialist, och kommer med all sannolikhet aldrig att definiera mig som socialist. Jag vägrade springa med Maos lilla röda då det var mode, avskyr såväl kollektivism som vänsterns vurm för att prata om vad "folket" vill och inte vill. Jag har klart för mig att det var vänstern, inte högern, som på sextiotalet utgjorde de verkliga betonghäckarna medan det var de konservativa som värnade miljön. Min första miljödebatt i mitten på 80-talet med en vänsterpartist/kommunist var närmast en chock, hon hävdade att det gråa papper, som var vanligt i öststaterna, berodde på att dessa förde en god miljöpolitik. Mitt förakt för blinda flockspringande plakatkommunister befästes.

Jag tror på en fungerande marknad med schyssta spelregler. Jag är övertygad om att utveckling i ett materiellt redan rikt samhälle inte är liktydigt med ständig materiell- och ekonomisk tillväxt – utan istället kan vara mer fri tid, mer kultur, mer social samhörighet och mer personligt ansvar inte bara för sig själv utan för hela samhället. Ett samhälle med mer empati, mer ansvar, mer humanism, mer av kunskap när det gäller miljö och klimat. Ett samhälle där den reella goda marknaden försvaras mot både statens och kapitalets övergrepp.

Det är komiskt - och inte så lite tragiskt för mig som inte är socialist - att konstatera att de flesta av dessa goda värden, som borde återfinnas både i grön och god borgerlig ideologi, nu enbart tycks stå att finna i Vänsterpartiet om man skrapar bort fraser och ser till praktisk politik. Socialdemokratin agerar vindflöjel och var det parti som öppnade upp den dörr där den borgerliga regeringen kunnat slinka in utan större debatt.

Varje pusselbit som de senaste decennierna lagts i det pussel som utgör vårt samhälle kan se rationell och klok ut, men när alla dessa väl motiverade pusselbitar läggs till ett helt pussel visar det sig att en förskräcklig bild växer fram. En bild av ett avhumaniserat – och till viss del också avdemokratiserat - samhälle där allt mer underställs en enda sak: kortsiktig vinst i form av fler siffror på konton. 

När vi har fått ett samhälle där man på fullt allvar kunnat funderar över hur mycket mer vinst ägarna kan få genom att dela servetter till gamla människor i fyra delar är vi alla illa ute. Det är inte längre fråga om detaljer, utan en fråga om värdeförskjutning som inte är acceptabel i ett materiellt rikt land som vårt. Gamlingars vanvård som generar vinster är facit av en politiskt framarbetad samhällsförändring.

Det handlar inte ”bara” om att ägare av riskkapitalbolag skor sig, det handlar om synen på hur vi skall behandla varandra. Den syn som smugit sig in är en följd av ideologiskt fattade beslut. Det är som om den ”moderna ideologin”, som bäst definieras som ekonomismen, utgår från att alla som agerar på marknaden är goda människor som vill sina medmänniskor väl. Som om Adam Smiths idé om den osynliga handen - om alla gör vad som är bäst för dem så blir det bäst för alla - skulle gälla trots att inte ens Adam Smith själv trodde på den.

Vi behöver en ekonomi som om människor betyder något, som om planeten betyder något, som om vi faktiskt är värdiga att kallas homo sapiens – den visa människan. Så skrev jag i valrörelsen 1994. Det gäller än.

Kisstunga blöjor och iturivna servetter är inte värdigt ett utvecklat samhälle, men det är följden av en syn på medmänniskan som är oacceptabel. Den ”moderna” ideologins tro att jakt på vinst nästan alltid leder till det bästa av samhällen är absurd - och leder till alltmer absurda konsekvenser i en globaliserad och anonymiserad värld. Adam Smith insåg problemet när han markerade att marknaden bara skulle kunna fungera under två förutsättningar: att dess aktörer inte ville skämmas inför Gud eller inför sin granne. I en tid när Gud är i stort sett avvecklad och ägarna av globaliserade vårdbolag, skolbolag och andra bolag slipper se dem som man tjänar sina pengar på har vi fått se hur det skamlösa samhället växt fram. 

Varför är det bara Vänsterpartiet som konsekvent vågat sätta ner "omoderna" fötter i protest mot denna utveckling? Det borde rimligen också socialliberala, gröna och konservativa ha gjort.

Jag tänker inte ha Vänsterpartiets högst tvivelaktiga historia som mall för hur jag skall bedöma deras politik idag. Jag tänker inte ens bry mig om deras eviga ältande av begreppet "socialism". Jag kan med detta som utgångspunkt konstatera att det kan finnas skäl för såväl gröna som socialdemokratiska och borgerliga väljare att i dagsläget - hur konstigt det än känns - stötta Vänsterpartiet i ren protest mot vad som skett, vad som sker och vad som riskerar att ske om det får fortsätta. Eftersom kapitalismen visat sig vara alltför kreativ för sin eget bästa finns faktiska skäl även för dess seriösa försvarare att skapa mottryck mot det som sker. Få är betjänta av att blunda för det som närmast kan liknas med banditkapitalism. Att blunda för det som spårar ur i kapitalismen är nästan lika förödande som när Vänsterpartiet blundade inför, eller till och med applåderade åt, det som hände i kommunistdiktaturerna.

Glappet mellan högtidliga haranger och verklighetens vardag måste helt enkelt minskas, skriver moderata Borås Tidnings politiska redaktör Katarina Larsson under rubriken Vågar vi bli gamla? Det är således inte enbart ett vänsterprojekt att reagera. Det är ett mänskligt projekt. Katarina Larsson menar att vanvården är mer komplicerat än att vården bedrivs privat. Att det i ett längre perspektiv även handlar det om hur samhället i en bredare bemärkelse ser på åldrandet. Så är det definitivt.

Hon skriver vidare:  "Men efter en höst där skandalerna avlöst varandra och vi lärt mer om variga liggsår än om trygghet, mer om kisstunga blöjor än om värdighet, mer om skriande ensamhet än om gemenskap, är det uppenbart att det finns ett ansenligt avstånd mellan det regeringen beskriver och det som faktiskt sker." 

Man kan hitta en värdegrund som förenar konservativa, socialliberaler, socialister och gröna och som står i bjärt kontrast till den "moderna" trendiga ideologins reduktion av reella värden. Politiska partier har inte förstått det. Centern och folkpartiet kanske allra minst, socialdemokraterna irrar från dag till annan utan kompasskurs, kristdemokraterna sviker kanske mest av alla och gröna har satt kursen åt helt fel håll.  Det är så in i h-e tragiskt. 

Jonas Sjöstedt har ett uppdrag som många - oavsett traditionell politisk hemvist - borde hoppas att han lyckas med. Vända den utveckling som de andra har skapat av ideologiska, lealösa eller maktpolitiska skäl. Vänstern har förvisso inte lösningen på allt, och har förvisso åsikter i en del frågor som jag inte kan dela. Men man bär på en attityd och en insikt som saknas i övriga partier.

Uppdraget för Jonas Sjöstedt är - när han väl blivit vald - större än retoriskt tal om socialism, större än viktig feminism, större än partipolitisk strategi. Det handlar om att återupprätta de värden som de övriga  genom sitt flockbeteende i praktisk politik övergett.