torsdag 22 september 2011

Karriär - YES!

Så kan du förbättra karriären, utropar DN idag på förstasidan. 

Karriär? Den dag man ligger på dödsbädden och försöker se tillbaka på sitt liv, är det då karriären man tänker på? Eller ens den nya flådiga stålgrå bilen, det trendriktiga köksskåpen eller flödet av toppar eller trendiga märkesglasögon? Skulle inte tro det. 

Men kanske doften av rena lakan som hängde ute i vårsolen. Eller de där gångerna när man satt på trappan och väntade på barnen som skulle komma från skolan och man visste att doften av nybakade kanelbullar skulle få dom att skratta så där lyckligt som bara barn kan. Eller den där gången då man höll den lilla döende pojken i hand i det där flyktinglägret, den fantastiska känslan när man en varm sommarmorgon gick genom skogen och såg rådjurskidet resa sig för första gången, eller när man gick genom staden den där gången utan pengar på fickan men med förälskelsen i bröstet.

Karriär. Det blir lätt så att man vill leva sitt liv på det sätt som imponerar på andra. Man speglar sig i andras ögon istället för i sina egna. Människan triggas att klättra på stegar därför att andra kan komma ifatt. Kanske inte alls därför att man själv vill ha bättre utsikt. Utan därför att man är rädd.

Vi staplar glaskulor kring våra liv, för vi tror att glaskulor är värdefulla. Sakta men säkert sugs vi in i den konstlade status- och konsumtionsfällan där livet gröps ut och vi kastas ut som skräp den dag vi inte producerar eller har råd att köpa oss vänner längre. Trots att vi hade 1000 vänner på Facebook.

Lönerally för generaldirektörer, är en annan rubrik på DN:s första sida. Lönerna har stigit med 18 procent på fem år. och skatterna sjunkit. Generaldirektörerna har spräckt miljonvallen i snittlön. Vad gör dom med pengarna? Vad är dom rädda för? Vad annat än små människor kan bära så mycket rädsla att de måste ha över miljonen för att känna sig värdefulla?

En gång fick jag frågan av en journalist om ryktet var sant att jag skulle bli landshövding, och vad som i så fall stod på min dagordning. Jag sa att jag nog inte alls var aktuell som landshövding eftersom jag nog inte uppfattades som en sådan som skulle tala för något jag inte trodde på - och förresten skulle min första punkt på dagordningen vara att begära sänkt lön.

Jag tror inte man blir lyckligare av en lön som överskrider 40 000 i månaden, och jag tror inte man kan vara en ens något sånär god medborgare på planeten om man tjänar mer än 30 000 i månaden. Jag tror att det sistnämnda svaret utgjorde det absoluta hindret för mig att bli landshövding, om jag nu någonsin varit aktuell och om jag nu någonsin velat bli det. Hotet att förorda sänkta löner är nog större än något annat... Jag minns en miljöpartistisk läkare i Halland som hade modet att kräva sänkt lön när facket krävde höjd lön. Han hade sett världen och drog sina slutsatser. En gång motionerade jag till Miljöpartiets kongress om att partiet skulle plädera för införande av 100 procents skatt på årsinkomster över en halv miljon - men som kompensation skulle man själv få avgöra till vilket ändamål skatten skulle användas för att förbättra miljön eller utsatta medmänniskors situation.

Jag tror att trygga människor, i höga positioner och med höga löner, skulle göra såväl sig själva som Sverige och världen den bästa insatsen genom att säga nej till löneökningar, och till och med begära lönesänkningar. Med det kloka motiver att man mår bra ändå, att jobbet ju är stimulerande, att världen inte behöver den kopiösa konsumtionen och att man inte är en liten rädd pojke eller flicka som måste höja sin självkänsla genom ett överflöd av pengar.

Karriär i ytlighet kan man förstås göra. Man kan bli ekochic, plädera för sänkt krogmoms och grön tillväxt -  och tro att stenugnsbakat surdegsbröd räddar världen. Bor man på Söder är man dessutom helt trendriktig. Skulle jag bosätta mig i Stockholm igen skulle jag välja Östermalm i ren protest. Där är i alla fall ytan inte naivt ekochic. Utan ärligt vedervärdigt rått överklassig, så man vet var man har dom...:-).

21 kommentarer:

  1. Jesper Jäderkvisttors sep. 22, 09:58:00 fm

    Haha! Spiken på huvudet.

    SvaraRadera
  2. Bra skrivet som vanligt. Jag skulle vilja se en bok snart som kan inspirera människor, inte minst de allt fler och ekonomiskt starka "eco chica", men såkart även alla andra, med dina idéer om ett samhälle efter tillväxt- och karriärshets. Det är ju katastrofal brist på visioner i dagens debatt. Bloggen läses nog tyvärr mest av redan "frälsta", och som den kändis (förutom god tänkare) du trots allt är skulle en lagom provocerande och skickligt marknadsförd debattbok från dej kunna lyfta debatten nått snäpp, eller vad tror du?

    SvaraRadera
  3. Jonte: Nejdå, bloggen läses inte bara av frälsta... Men det är ofta de som håller med - och några trogna åsiktsmotståndare - som kommenterar.

    På e-posten ramlar det inte ganska många synpunkter från alla möjliga som är upprörda, oroade eller bara allmänt nyfikna av fortsatt samtal. Det blir faktiskt fler och fler som kikar in på bloggen - vilket också leder till bokningar till sällskap som, tror jag, verkligen vill försöka förstå vad kritiken av tillväxt- och konsumtionssamhället innehåller.

    SvaraRadera
  4. Du har rätt i sak - så snart vår lön överstiger ett visst belopp, säg 40000 KR, så använder vi inte vår lön till något vettigt. Det är ju svårt att köpa mat för en miljon om året om man inte har enormt kräsna smaklökar.

    Dock tycker jag att man måste vara pragmatisk i den här frågan. Alla är inte som du, Birger. Alla är inte altruistiska reformister.

    Du måste (1) betänka att de som sitter på toppen av våra statliga verk har ett utomordentligt viktigt jobb. Därefter (2) måste du väga in att myckwr i livet handlar om alternativkostnader. Om den bäst lämpade personen har att välja mellan att tjäna två, tre, fyra eller tio miljoner inom näringsliv istället för att ta ett offentligt uppdrag förknippat med medialt förakt så är faktiskt risken (oavsett löneincitamentets vara eller icke vara) att många av de duktigaste personerna kommer att välja den enkla vägen.

    Sett till hur Sverige blöder med bland annat en ineffektiv sjukvård präglad av ett unket auktoritetstänk (under- och överläkare, sjuksköterskor, undersköterskor) är en generaldirektörslön inte värt mer än en i onödan inställd operation eller en stafettläkare som inte behövt ha "stafett" som prefix.

    Det viktiga är att vi har de bästa generaldirektörerna. Lön är gievtvis inte allt och kan självklart till och med leda till att olämpliga personer får ett förtroendeuppdrag som detta. Däremot måste lönerna ligga relativt högt, annars försvinner en del av underlaget och då minskar givetvis sannolikheten för att vi anställer den absolut mest kompetenta personen. Han kanske går till Svenskt Näringsliv istället.

    SvaraRadera
  5. Bra blogginlägg! Som det oftast är här.

    Som de allra flesta vet, men har svårt att leva efter, så är livet mycket mer än pengar, prylar och ytlig status.

    Passar på att lägga in lite smygreklam eftersom de här frågeställningarna rimmar väl med Gröna partiets maxtak för lön och arvoden för anställda och förtroendevalda. Nivån regleras i stadgarna till genomsnittslönen i samhället, vilket år 2009 var 28900 kr/mån brutto.

    Maktjakt: Det är ett klassiskt resonemang om skälen till skyhöga löner, men det går också att mäta kompetens på olika vis. Jag tycker att många av de kompetenta personerna i maktställning idag är synnerligen inkompetenta när det gäller verkligt viktiga perspektiv och frågor. Vad gör de med sin makt? Misshandlar världen och ser till att de flesta andra gör likadant.

    SvaraRadera
  6. Tack för texten idag.

    SvaraRadera
  7. Joakim: Kom just från ett studiebesök där jag träffat styrelseproffs, justitieråd och verkställande direktörer i börsnoterade bolag.

    Det jag kan säga är att man inte skall underskatta vikten av att ha en bra högsta ledare. Det andra jag kan säga är att vissa av de mest kompetenta, mycket på grund av samhällsstrukturen, väljer bort ett jobb de anser vara för "lågavlönat".

    SvaraRadera
  8. Bra skrivet som vanligt :) har själv alltid tyckt/diskuterat om att det är konstigt att ingen ser att en hög lön inom tex politikeryrket är motsägelsefullt. Det skulle ju heldre vara låga löner så att det

    bara är dom som brinner för sin sak som tar dom viktiga jobben med dom stora besluten.
    Nu är det ju så att så fort någon får ett högavlönat jobb så gör dom allt för att behålla det för lönens skull ( med lönen kommer status och livsstil), alltså tumma på anledningen till varför dom är där...
    Är väl därför som alla partier slåss om att vara i "mitten" tala å tänk som partiet annars får du gå. å ingen vågar säga någonting, och ideologin blir tunnare å tunnare för varje år.
    Allt det man ville kämpa för tvättas bort.

    Tror själv inte att politik kan förändra samhället i den form som den existerar idag.

    Trist men så ser det ut. /Danne

    SvaraRadera
  9. Har också alltid undrat samma sak som Danne: Det är ju knappast de mest lämpade politikerna som inte skulle vara politiker längre om lönen var begränsad till säg 28900kr/mån. Tvärtom: Vill vi ha ledare som sätter den egna plånboken främst?! Inte jag i alla fall. En lägre lön skulle verka för ökad idealism och ökat förtroende för politikers incitament, och därmed ökat förtroende för politiken och demokratin i stort.

    SvaraRadera
  10. Umm ska vi ha politiker överhuvudtaget så skulle en lägre lön vara att föredra, skulle minska korruption å mutor rätt rejält i sverige också om politiker drevs av mål å visioner.

    Men frågan borde i första hand inte vara hur man fixar till shysta politiker... frågan borde vara: kan vi tänka rätt från början.

    Ja menar varför lacka en rostig plåt snygg när man kan galva eller ännu bättre, köra på rostfritt från början. /Danne

    SvaraRadera
  11. Håller inte med där. Även om mitt hjärta sitter till vänster och jag anser att pengar tar fram det värsta i människor så tror jag inte att låga löner är en lösning mot korruption. Tror det är ganska indifferent vad man tjänar, om jag skall vara ärlig.

    Vad ni måste inse är att egoism och visioner inte utesluter varandra. Egoism och girighet är heller inte synonyma.

    Visst kan vi låtsas som om att människan inte överhuvudtaget ser till sitt eget bästa, men vad får vi ut av det? En kollektivistisk utopi? Snarare ett hycklande samhälle där individer slits mellan den moraliska dogmen att handla i andras intressen och sin egen vilja att hjälpa sig själva.

    SvaraRadera
  12. +1

    Men det är inte roligt att behöva vända på slantarna heller, var går den nedre gränsen för inkomst? När man inte kan njuta av allt det som är värdefullt på riktigt, för allt man tänker på är att få ekonomin att gå ihop.

    SvaraRadera
  13. Jag har sagt nej till en löneökning en gång. Då fungerade inte "systemet", vilket gjorde att jag fick ett rejält lönelyft nästa år :)

    Karriär är annars ett bra namn på en skräckfilm...

    SvaraRadera
  14. Bra.
    Hur många av oss går från ord till handling ?
    Mycket vill ha mer 1-3:
    http://ericsecher.blogspot.com/2011/06/mycket-vill-ha-mer-3.html
    Eric

    SvaraRadera
  15. Det borde vara självklart och enkelt att få välja att ta ut en löneförhöjning i minskad arbetstid!

    SvaraRadera
  16. PS: Inspirerande text om glädjen av det som är gratis!
    När man tänker efter inser man snabbt att det bästa i livet är gratis!

    Reklam som uppmuntrar till sunt leverne (sånt som inte kostar) borde vara billigare och reklam som uppmuntrar till konsumtion som påverkar miljön negativt borde kosta dubbelt.

    SvaraRadera
  17. Tack Birger!
    Du skriver det man har tänkt, men inte kunnat utrycka i ord. Sluta ALDRIG!

    SvaraRadera
  18. Gillar det lars lindgren säger om att ta ut löneförhöjning i minskad arbetstid... men hur går det till i praktiken? skita i kronorna för att få rätt till extra semesterdagar per år?

    Tror föresten jag känner en snubbe som lyckades fixa fler semesterdagar på en löneförhandling, när ja tänker efter, :)


    Schlaug kan du inte skriva nått om yrkesgrupper som fått fler semesterdagar senaste åren, måste ju finnas endel som har gjort som ovan sagt, finns det någon facklig organisation som kämpar för ökad semestertid?

    skulle va kul om man hitta en stor orättvisa i antalet semesterdagar mellan yrken tex

    det skulle ju kunna starta ett folkligt missnöje = öppen debatt i gammelmedia om arbetstidsförkortning... en tanke bara, även om inte ordet arbetstidsförkortning kommer att komma i tryck på papper :) /Danne

    SvaraRadera
  19. Om vi inte konsumerar så fasligt behöver vi inte låna och lånar vi inte räcker lönen. Minska utgifterna så är du rik på din lön.

    Jag valde att bygga och bo i mitt eget hus på hjul och har nu fasligt massa pengar över av min landstingslön som sjuksköterska.

    Litet boende ger minskade energi behov och mindre pengar till vattenfall, mindre tid till städning, minskad konsumtion och fokus på annat i livet, familj och vänner och kreativitet.

    SvaraRadera
  20. Dock tycker jag att man måste vara pragmatisk i den här frågan. Alla är inte som du, Birger. Alla är inte altruistiska reformister.

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.