Karriär - YES!

Så kan du förbättra karriären, utropar DN idag på förstasidan. 

Karriär? Den dag man ligger på dödsbädden och försöker se tillbaka på sitt liv, är det då karriären man tänker på? Eller ens den nya flådiga stålgrå bilen, det trendriktiga köksskåpen eller flödet av toppar eller trendiga märkesglasögon? Skulle inte tro det. 

Men kanske doften av rena lakan som hängde ute i vårsolen. Eller de där gångerna när man satt på trappan och väntade på barnen som skulle komma från skolan och man visste att doften av nybakade kanelbullar skulle få dom att skratta så där lyckligt som bara barn kan. Eller den där gången då man höll den lilla döende pojken i hand i det där flyktinglägret, den fantastiska känslan när man en varm sommarmorgon gick genom skogen och såg rådjurskidet resa sig för första gången, eller när man gick genom staden den där gången utan pengar på fickan men med förälskelsen i bröstet.

Karriär. Det blir lätt så att man vill leva sitt liv på det sätt som imponerar på andra. Man speglar sig i andras ögon istället för i sina egna. Människan triggas att klättra på stegar därför att andra kan komma ifatt. Kanske inte alls därför att man själv vill ha bättre utsikt. Utan därför att man är rädd.

Vi staplar glaskulor kring våra liv, för vi tror att glaskulor är värdefulla. Sakta men säkert sugs vi in i den konstlade status- och konsumtionsfällan där livet gröps ut och vi kastas ut som skräp den dag vi inte producerar eller har råd att köpa oss vänner längre. Trots att vi hade 1000 vänner på Facebook.

Lönerally för generaldirektörer, är en annan rubrik på DN:s första sida. Lönerna har stigit med 18 procent på fem år. och skatterna sjunkit. Generaldirektörerna har spräckt miljonvallen i snittlön. Vad gör dom med pengarna? Vad är dom rädda för? Vad annat än små människor kan bära så mycket rädsla att de måste ha över miljonen för att känna sig värdefulla?

En gång fick jag frågan av en journalist om ryktet var sant att jag skulle bli landshövding, och vad som i så fall stod på min dagordning. Jag sa att jag nog inte alls var aktuell som landshövding eftersom jag nog inte uppfattades som en sådan som skulle tala för något jag inte trodde på - och förresten skulle min första punkt på dagordningen vara att begära sänkt lön.

Jag tror inte man blir lyckligare av en lön som överskrider 40 000 i månaden, och jag tror inte man kan vara en ens något sånär god medborgare på planeten om man tjänar mer än 30 000 i månaden. Jag tror att det sistnämnda svaret utgjorde det absoluta hindret för mig att bli landshövding, om jag nu någonsin varit aktuell och om jag nu någonsin velat bli det. Hotet att förorda sänkta löner är nog större än något annat... Jag minns en miljöpartistisk läkare i Halland som hade modet att kräva sänkt lön när facket krävde höjd lön. Han hade sett världen och drog sina slutsatser. En gång motionerade jag till Miljöpartiets kongress om att partiet skulle plädera för införande av 100 procents skatt på årsinkomster över en halv miljon - men som kompensation skulle man själv få avgöra till vilket ändamål skatten skulle användas för att förbättra miljön eller utsatta medmänniskors situation.

Jag tror att trygga människor, i höga positioner och med höga löner, skulle göra såväl sig själva som Sverige och världen den bästa insatsen genom att säga nej till löneökningar, och till och med begära lönesänkningar. Med det kloka motiver att man mår bra ändå, att jobbet ju är stimulerande, att världen inte behöver den kopiösa konsumtionen och att man inte är en liten rädd pojke eller flicka som måste höja sin självkänsla genom ett överflöd av pengar.

Karriär i ytlighet kan man förstås göra. Man kan bli ekochic, plädera för sänkt krogmoms och grön tillväxt -  och tro att stenugnsbakat surdegsbröd räddar världen. Bor man på Söder är man dessutom helt trendriktig. Skulle jag bosätta mig i Stockholm igen skulle jag välja Östermalm i ren protest. Där är i alla fall ytan inte naivt ekochic. Utan ärligt vedervärdigt rått överklassig, så man vet var man har dom...:-).