Rösträtt

Sitter på fina hotellet och käkar frukost. Stan är fylld av läkare, varenda hotellrum är bokat för det är läkarkongress. Ska man bli sjuk ska man bli det när och nu. Fast å andra sidan kanske det är dumt med tanke på hur det luktade i hissen igår kväll. En del av dem är nog darriga idag. 

Männen dominerar, tycks det. Trots att det var ganska länge sedan också kvinnor fick bli läkare i vårt land. Och trots att manliga läkare oroat sig för läkarnas lönebildning när flerkvinnor kommer in på scenen. 

Rösträtt fick kvinnor i Sverige för 90 år sedan. Fast det innebar ju inte att vi fick demokrati i dess verkliga mening. Demokrati är ju mer än rösträtt. Har man full demokrati om man är ihälld i en roll? Mansroll eller kvinnoroll eller vad det nu kan vara. Ingela Wall visar hur det kan vara.

Hur som helst, Sverige fick kvinnlig rösträtt som sista land i Norden. Och efter mycket konvulsioner hos de politiska partierna. Såväl socialdemokrater som liberaler hade länge motverkat kvinnlig rösträtt. Man ansåg inte att tiden var mogen. Här ett utdrag ur min senate krönika i KK:

På Socialdemokraternas kongress 1905 avslogs kravet på kvinnlig rösträtt med 96 mot 66. Hjalmar Branting talade emot. Ungsocialisternas Hinke Bergegren talade för. Den senare blev så förbannad att han i tidningen Brand satte upp namnet på alla som röstat nej och samtidigt skrev: Kvinnorna och ungdomen måste skapa en framtids kampallians mot det kulturförkvävande gubbväldet!

Hinke Bergegren blev så småningom utesluten ur partiet. Men innan dess hade läsarna av Brand till sin förvåning sett att en av de kvinnor som åkt land och rike runt i egenskap av just socialdemokrat hade vikt ner sig på kongressen och röstat nej. Det var Kata Dahlström. Besvikelsen var stor.

Även liberalerna darrade på manschetten. När statsminister Karl Staaf 1905 fick motta en petition med 130 underskrifter av välkända kulturpersonligheter – bland annat Selma Lagerlöf – så svarade han med att männens rösträtt var den mogna frågan. Skulle man nu dra med sig kvinnorna också så skulle det fördröja männens rösträttsreform. Så liberalerna prioriterade kamp för männen och 1909 ramlade det ut ett riksdagsbeslut om allmän rösträtt för ansvarsfulla medborgare.

Med ansvarsfulla medborgare menades de som inte var fattiga, värnpliktsvägrare eller kvinnor.

Men, till slut, 1921 blev det alltså kvinnornas tur. Interner på fängelser fick vänta till 1937. Och socialbidragstagare fick vänta ända till 1945. Och, som sagt, först 1989 fick vi riktig allmän rösträtt i så mån att även psykiskt handikappade och utvecklingsstörda skulle få rösta.

Det är märkligt att tänka på att det bara är drygt fem generationer sedan fortfarande det fortfarande var ståndsriksdag i Sverige. Adel, präster, borgare och bönder. Så sent som 1866 infördes något som kan liknas vid parlamentarism, om man nu kan tala om sådant när endast de rika männen fick rösta. Hur som helst: det är viktigt att se på vår egen historia när vi slår oss på bröstet för vår egen långvariga demokrati. Så långvarig är den inte…

Av de fem första kvinnorna som kom in i riksdagen hade två anknytningar till Fogelstadgruppen: Kerstin Hesselgren och Elisabeth Tham. En annan av Fogelstadsgruppens stridbara kvinnor var Elin Wägner.

Avslutningen av krönikan hittar du här - där skriver jag bland annat om hur Fredrika Bremerförbundet upprördes över de engelska suffragetterna och hur Elin Wägner ilsket gick till deras försvar.