40 timmar - ett rödgrönt krav...?

Läser och begrundar just nu detta:

"Vi är förvånade över att så många, till och med bland våra egna medlemmar, inte har förstått att Miljöpartiets skuggbudget i riksdagen bygger på en arbetslinje utan sänkt arbetstid.

Hur skulle vi annars ha råd med reformer som en verklig klimatomställning med enorma satsningar på utbyggd järnväg? Hur skulle vi annars ha råd med renoveringar för att bland annat spara energi i bostäderna i miljonområdena, hur skulle vi ha råd med bra kvalitet i vård, skola och omsorg och hur skulle vi ta ansvar för dem som mest behöver samhällets stöd?

Ska vi ha råd med dessa stora satsningar som Miljöpartiet vill göra för ett klimatanpassat och solidariskt samhälle måste alla hjälpa till utifrån förmåga. Vem ska annars utföra jobbet och vem ska betala? Vi hoppas att Miljöpartiet kan ha en ordentlig diskussion kring frågan om arbetslivet.

Vi tror att Miljöpartiet måste vidga perspektivet och få ett nytänk i våra politiska krav i arbetslivsfrågor inför valet 2010."

Författare är tre tunga miljöpartister:
MIKAELA VALTERSSON, ledamot i riksdagens finansutskott - tippas allmänt till Maria Wetterstrands efterträdare.
KARIN SVENSSON SMITH, ledamot i riksdagens trafikutskott, tidigare vänsterpartist i riksdagen.
ULF HOLM, ledamot i riksdagens arbetsmarknadsutskott som också är mannen på affischen med undertiteln Future Vision. Det var några år sedan...


Hela artikeln finns här. Jag skulle vilja ta tillfället i akt att svara på de frågor som ställs i artikeln:

De tre författarna har fastnat i ett utslitet tänkande som innebär att det är skatten på arbetstid - det vill säga inkomstskatter och arbetsgivaravgifter - som huvudsakligen skall bekosta allt från nya järnvägar till en bra skola. De tre tunga riksdagsledamöterna (MP) har således anammat de äldre partiernas världsbild och syn på skatter.

Att vänstern - och arbetarrörelsen i sin helhet - alltid strävat efter höga skatter på arbetstid är mer filosofiskt än sakligt betingat. Man har sett det som viktigt att uppvärdera arbetet, att låta arbetsgivaren betala rejält för varje timme de anställda jobbar. Inte bara den lön som faller ut i fickan, utan även skatter och avgifter.

Ur ett grönt perspektiv måste detta betraktas som helt felaktigt.

• Genom höga skatter och avgifter på just arbetstid blir det dyrt att reparera, att underhålla och att återvinna eftersom detta kräver mycket arbetstid.
• Genom höga skatter och avgifter på arbetstid blir dessutom vård, skola, kultur och omsorg hårdare beskattat än sådant som kan rationaliseras genom robotisering och automatisering. Vi får en förskjutning i ekonomin som gynnar varuproduktion och varukonsumtion - och missgynnar sådant där människor inte är utbytbara på samma sätt. Det vill säga mänsklig kultur, vård och omsorg.
• Den höga kostnaden för varje arbetstimme medförde, när arbetsgivaravgifterna infördes, att en mängd ineffektiva och slitiga jobb försvann - arbetsgivaravgifterna påskyndade en strukturrationalisering. Det var för det mesta mycket bra. Men nästa fas blev att rationaliseringar och kostnadsbesparingar även gick ut över omsorgen, vården och kulturen.
  

Ur ett grönt perspektiv har det aldrig varit ett syfte att lägga höga skatter och avgifter på arbetstid. Tvärtom. De bör minska. Men det innebär inte - vilket författarna tycks tro eftersom man hävdar att sänkt arbetstid skulle vara detsamma som lägre skatteintäkter - att statens inkomster behöver minska. Det innebär däremot att skatterna bör tas in på annat sätt än genom hård beskattning av arbetstid.

Det första steget för detta var grön skatteväxling, som jag menar borde fortsätta - den utredning jag gjorde för MP under tidigt 90-tal pekade på att växlingen (med sänkt skatt på arbetstid och höjd på energi och utsläpp) skulle behöva ske med cirka 90 miljarder för att uppnå optimal effekt för miljön. Nästa steg - när den miljöbaserade skattebasen hade minskat till följd av minskade utsläpp och effektiviserad energiomsättning - skulle bli en ökande skatt på företagens omsättning.

Det vill säga företag etc skulle få växla från att betala arbetsgivaravgifter till att betala omsättningsskatt. Det innebär förskjutningar jämfört med idag, men inte värre än de förskjutningar som blev följden när arbetsgivaravgifterna infördes. Finanssektorn skulle dessutom tvingas betala mer skatt, vilket är av godo.

När de tre tunga miljöpartisterna fastnar i tesen om 40-timmarsveckan (som ju fortfarande är grund för vad som i arbetstidslagstiftningen anses vara heltid) har man tappat stora delar av det som en gång motiverade existensen av De gröna. Man reducerar sitt eget parti till ett ganska onödigt parti. Det är olyckligt, kan man tycka om är ett avdankat språkrör.

Vi måste någon gång också i Sverige - som i detta avseende är som ett svart hål jämfört med andra länder! - föra ett samtal om vad som kommer efter konsumtions- och tillväxtsamhället. Det är häpnadsväckande att denna debatt tycks förbjuden i vårt land, det är än mer häpnadsväckande att inte ens det gröna partiets företrädare driver frågan.

Det finns alla skäl att studera bland annat professor Tim Jacksons rapport till den engelska regeringen. Den visar med oklanderlig tydlighet att sänkt arbetstid är nyckel till ett ekonomiskt, ekologiskt och socialt hållbart samhälle. Läs om den här! Ett grönt parti som inte tar till sig detta bör fundera över frågan om namnbyte, eller kanske inlemmande i en undergrupp till Mona Sahlin, som ju tagit totalt avstånd från idén om sänkt arbetstid, av samma skäl som de tre miljöpartisterna.

PS! Det finns fortfarande några kvällar kvar under våren, så om ni vill boka in ett föredrag på temat: Vad kommer efter konsumtionssamhället? så är det bara att höra av sig till provoka@telia.com. Vi måste lära oss att förstå att utveckling i materiellt mogna länder inte är detsamma som ökande omsättning av penningflöden, vilket är det som mäts när man talar om ekonomisk tillväxt.