Medlemsomröstning i mp

Igår började miljöpartiets medlemsomröstning i EU-frågan. Själv har jag inte med saken att göra, men det har ramlat in ett femtontal mejl och telefonsamtal från partister som undrar vad jag tycker.

Tja, vad ska man tycka? Vi är ju ändå medlemmar, flätas allt mer samman, vänjer oss stillsamt med att beslut om såväl utrikespolitik som försvar i realiteten flyttas till högre instans än riksdagen, att domstol skall avgöra allt från innehållet i svensk arbetsrätt till frågor om belgisk blå och sprit. Men vem bryr sig?

Inte ens det märkliga faktum att det i EU:s tänkta grundlag inte bara framgår hur besluta skall fattas, utan vilka besluten skall vara upprör längre, trots att det strider mot allt vad vår demokratiska tradition heter. Om nästan ingen bryr sig är det väl inte mycket att bråka om, kan man tycka.

För att ta detta på allvar har jag har under helgen omläst tre av Per Gahrtons böcker om EU. De var precis som jag minns dem. En svidande - ömsom strikt saklig, ömsom nästan vulgär - utskåpning av EU-projektet.

Menade Per allvar med det han skrev så är det fullständigt obegripligt hur han nu kan påstå att han aldrig ansett att mp skall ha som vision att Sverige skall lämna EU. Särskilt som det mesta av det Per hotade med skulle förverkligas faktiskt har blivit förverkligat.

Ja eller nej till fortsatt vision om EU-utträde är alltså frågan för de stackars medlemmarna i miljöpartiet. Rören har tagit ställning, så det blir Davids kamp mot Goliat.

Själv är jag ingen absolut motståndare till EU, men förstår inte varför mp plötsligt nu - mitt under omtaget av Lissabonsfördraget! - skulle stänga dörren för utträde. Varför man skulle frånsäga sig en vision om en annan utveckling än de reella steg EU tar till något som, med de små stegens tyrranni, alltmer liknar en ny stormakt - inte minst vad gäller militarisering och gemensam utrikespolitik. Det är på något sätt att kasta det starkaste vapnet i sjön, att ge upp.

Det finns några avgörande frågor att ta ställning till kan man tycka som utomstående:

1. Finns det något värde i att ha kvar visionen om ett annat samhälle än det som EU gemensamt formar? Vilkas partiprogram gynnas av EU:s grundlagar? Liberalers, socialisters, konservativas eller de grönas som har decentralisering, prioritet av miljön, minskade transporter och militära nedrustning på sitt programmet?

2. Är det rimligt att frånsäga sig visionen att lämna en union där inte bara beslutsordning, utan även politikens innehåll skrivs in i själva grundlagen? Stider inte denna ordning mot allt vad västerländsk demokrati heter?

3. Är det i grön anda att EU utvecklas militärt, att en gemensam försvarspolitik skall genomdrivas?

4. Finns det något som tyder på att EU decentraliserar beslut, eller blir allt fler beslut centraliserade?

5. Är det rimligt att frånsäga sig visionen om ett utträde ur en union där grundlagen slår fast att den fria rörligheten för varor väger högre än miljöskydd?

Hade jag varit medlem i partiet hade jag arbetat för en tredje linje i medlemsomröstningen: en tydlig kravlista på vad som måste ändras i unionen för att partiet skall lämna optionen om utträde. Då, och först då, skulle partiet sätta fokus på sakfrågorna inom EU, tydliggöra vilka ideologiska motsättningar som finns mellan EU:s utveckling och grönt tänkande samt helhjärtat och tydligt kunna driva en EU-valrörelse.

På en sådan lista skulle ett av de första kraven vara en miljögaranti som ger varje land rätten att ställa högre miljökrav på såväl processer som på varor. Där skulle också finnas krav som skulle närma EU till Barack Obamas vision om sociala och ekologiska klausuler inom frihandeln.

PS!
Samma dag som medlemsomröstningen inleds meddelar Naturskyddsföreningen att bilindustrin vunnit med 5 - 0 över klimatet i den match som avgjorts i EU. Lite pinsamt för dem inom mp som numera hyllar EU:s miljöpolitik... Här duellerar ja- och nejsägare.