Alexandramannen

Jag fick en bok i brevlådan häromveckan. Dedicerad med en hälsning: "Hej, Birger! Läs, bli arg o hojta lite, så där som bara du kan. All the best! Katia"

Alexandramannen heter boken. Jag läste den igår. Katia Wagner heter författaren. Reporter på Sydsvenskan. Vi jobbade ihop i slutet av 80-talet. Så jag är inte överraskad över att boken är bra. Hon var nämligen bra redan 1988, men stark social patos. Nu har hon intervjuat sex av de flickor som den så kallade Alexandramannen utnyttjat. Det handlar om hur barn sviks, hur samhällets kultur driver barn att se ut som modeller med pengar och shopping som norm. Det handlar om hur en helt främmande värld finns utanför de vuxnas föreställningsvärld. Det handlar om grooming, det vill säga vuxnas cyniska försök att skapa förtroendefulla relationer, via Internet, med barn i syfte att skaffa sig sex med dem.

Katia har intervjuat drabbade, föräldrar och förövare. Och framställer alltihop rasande skickligt. Jag blev, som Katia önskade, arg. Nu hojtar jag lite.

Förmodligen är mycket av det som händer på nätet fortfarande fullständigt främmande för många föräldrar. Läs boken, blir förbannad och, framför allt, prata med ungarna om vuxna cyniska idioter på nätet.

Katia och jag jobbade, som sagt, ihop i slutet av 80-talet. Vi gjorde några mycket roliga och påfrestande valturnéer tillsammans, som skiljde sig rejält från den gängse mallen om hur politik skall presenteras. Jag var språkrör i mp, Katia var detsamma i ungdomsförbundet. Vi körde tillsammans långt före Ian och Bert, men med grön solidaritet som budskap. Det hände att publiken ställde sig upp efteråt och applåderade. Hon var den bästa skolpresentatör som funnits - med ett fullständigt lysande upplägg och stil vände hon upp och ner på allt. Att mp, som första nya parti på 70 år, tog sig in i riksdagen berodde till icke obetydlig del på Katja.