
Elin Wägner skrev den mitt under brinnande krig. Hon var välkänd och uppburen journalist och författare. Nu hade hon ångest över krigets framfart och kände djup besvikelse över att kvinnor, trots att de fått rösträtt, inte var bättre än män på att förhindra vare sig militarismens vanvett eller den våldtäkt på miljön som hon redan då såg skulle komma.
Ur denna övertygelse växer ett magnifikt manifest på drygt 300 sidor fram med historisk bakgrund, analys, självrannsakan och vision.
Väckarklocka blev illa omtyckt av etablissemanget.
I fråga efter fråga bär Elin Wägner fram idéer och slutsatser som var långt före sin tid. Den blev väckarklocka för mig när jag läst den i mitten på 70-talet, och förändrade hela mitt liv. I några inlägg ska jag skriva om denna klassiker.
Hon inleder med fyra ganska tunga kapitel, en gedigen genomgång över vad myter, religioner, sagor och tro har att säga om en forntida moderålder, hon berättar hur kvinnors roll i samhället kunde vara innan patriarkat tog över.
Dessa avsnitt måste man sätta in i den tid de skrevs, kvinnorna hade inte lyckats förhindra vare sig krigen i Europa eller kriget mot naturen. Trots rösträtt och ökade rättigheter hade de drabbats av "det manliga samhällets oöverstigliga murar" och "blivit del av det gamla, av män uppbyggda, systemet". Trots att de står närmare bärande av liv och födelse än männen.
Nu hävdar Elin Wägner att historieförvrängning drabbat kvinnorna, fått dem att tvivla på sin egen förmåga och ställning. Hur har historieskrivningen kunnat negligera kvinnors roll genom historien? Hur kan en ensidigt manlig utgångspunkt fått gälla som objektiv?
Varför har man bara bara sett männen, varför har man inte velat se att mäns och kvinnors historia är sammanflätad som varp och inslag, att kvinnor alltid varit starka, tagit det största ansvaret för liv och försörjning, att matriarkat funnits. Finns objektiv vetenskap, hur påverkar värderingar och normer det man ser och upplever? (En fråga som åtskilliga decennier senare upptog debatten!). När hon fick den retoriska frågan: "Jamen, varför har det inte funnits något kvinnlig Beethoven då?" gav hon svaret: "Och hur vet ni det?"
Elin Wägner skriver:
Flertalet människor nu för tiden dricker vatten från sjöar de aldrig sett. Det har runnit lång väg genom rör, det har förändrats genom de filter de passerat. (-) De historiska lärdomar på vilka vi formar vårt öde, liknar sådant vattenledningsvatten. Endast ett fåtal specialister har tillgång till historiens källor.
Naturligtvis måste vetenskapen ge en sovrad, förenklad och fattbar bild av vad som hänt. Fråga är om den urvalsmetod som nu tillämpas vid förenklingen är rättvis och om förklaringarna förklarar det som skett. (-) Hur skulle historien se ut om man betraktade den från kvinnornas synpunkt? Jag vet att det är förbjudet, men ställa frågan kan man åtminstone få göra... (-) Mäns och kvinnors historia är ju så sammanflätad som varp och inslag i en väv. Men de har lyckats göra en historia enbart av inslaget.
(För den som inte vet vad varp och inslag är skall sägas att varpen är den osynliga del i väven som det synliga inslaget flätas samman med).
Diplomatisk är hon inte, Elin. Inte nu längre. Hon låter sig inte stillas av de olika råd hon får från både vänner och förläggare att tona ner, vara mjukare, inte dra på... Man varnar henne för att de läsare, som hon vill nå, är så främmande inför detta att de kan uppfatta det som fria fantasier. Men vi som kunnat följa hennes utveckling, så här med facit i handen, kan förstå att denna bok var omöjlig att skriva på något annat sätt. Hon var villig att ta skott, till och med bli skadeskjuten av sina kritiker. Ja, till och med av sina vänner. Det som måste sägas, måste sägas.
Hennes besvikelse är således stor över att kvinnorna, trots år av både rösträtt och talan, inte betett sig bättre än männen. Hennes eget kamp, tillsammans med alla andra rösträttskvinnor, har inte lett till mer än att de fått rösta, inte ett i grunden bättre samhälle.
Elin Wägner har modet att också rannsaka sig själv, och sina bästa vänner, för att de inte redan efter första världskriget förstått de ekologiska sammahangen. Hon hade själv varit med på den internationella fredskonferensen i Haag 1915, varit djupt engagerad och trott på dess slutsatser. Men nu, drygt 20 år senare, ser hon en rad brister. Bland annat hade man begärt att "naturtillgångarna skall fördelas rättvist" - men nu har hennes ekologiska medvetande vuxit och hon skriver upprört att det betyder att "om alla bara får vara med om den hänsynslösa och planmässiga utsugningen av jorden så är allt gott och väl".
Men det var det inte för Elin Wägner längre - hon har under de senaste åren vävt samman feminism, pacifism och ekologiskt tänkande till ett. Och det var mycket mer än samtiden kunde acceptera. Ja, mer än nutiden också kan acceptera...
Men, visst, hon förklarar hur svårt det är att bryta gamla tankemönster, invanda normer, ifrågasätta det som de många uppfattar som självklart och naturligt:
En fågel värjer sig i sin bur. Det är det enda de kan göra om den tillhör en gammal burfågelsläkt och inte vet någon annan uppehållsort. Det öppna dörren är då inte en utgång till friheten utan ingång för katten.
Och historiebeskrivning, normer och attityder har i årtusende satt mest fängsel på kvinnans uppfattning om sig själv. Elin Wägner drar sig inte för att också angripa kyrkan för detta fängsel:
På den tiden då kvinnorna huvudsakligen läste biblisk historia, undgick det inte en enda av dem att få höra att kvinnornas första historiska insats var att ha förverkat paradiset. Varenda barn lärde sig utantill det bud där Gud själv antages sätta kvinnan näst före oxen och åsnan och övrig lös egendom som män inte fick stjäla av varandra. I den kristna epoken följde denna formulering med, och till yttermera visso fick kvinnan höra att hennes ställning till mannen var densamma som mannens till Gud. Eftersom det redan var långt från mannen till Gud, borde det ha varit betydligt längre för kvinnan...
Inte nog med att hon ifrågasatte "den vetenskapliga" historiebeskrivningen, nu ifrågasatt hon också kyrkan och bibliska texter... Vad höll Wägner på med?
Redan i detta inledande skede av boken kan jag tänka mig att den tidens samlade etablissemang hukade under frågan: Ska vi idiotförklara henne, eller ska vi låta vår tystnad tala? Och värre skulle det bli!
Del 2 av denna essä om Väckarklocka publiceras imorgon: Spräng systemet!