Våga ställa kritiska frågor även till de vi anser vara våra vänner

 

Vladimir Putins regering är en hänsynslös krigsmånglarregim. Men för den sakens skull är det inte bra journalistik att utan motfrågor svälja vilka politiska beten som helst, skriver Johan Croneman.

Ju färre gånger SVT och andra medier ställer följdfrågor till "den goda sidan" ju mindre litar jag på medias rapporter. God journalistik i ett demokratiskt samhälle måste rimligen utgå från såväl källkritik som vilja och förmåga att ställa frågor som kan uppfattas som kritiska på temat "vilka bevis finns?". 

Frågan togs i en krönika upp av Croneman i DN. Han skrev: Kan vi sänka beviskraven på viss information därför att vi just nu ser oss som eniga i en viktig politisk fråga? 

Svaret är tydligen ja. Men det borde vara nej.

Det exempel - av många - som Croneman tar upp är när engelska underrättelsetjänsten  MI6, tillsammans med sina franska kollegor i DGSE, sa att det pågick en rysk storoffensiv när det gäller sabotage i olika EU-länder. 

NICKA INTE BARA BIFALL
Jag håller det inte alls för otroligt. Men, och här kommer pudelns kärna, jag vill att journalister inte bara ska nicka bifall utan ställa följdfrågor om bevis. USA:s och Storbritanniens uppgifter om kärnvapen i Irak - som visade sig vara medveten lögn - borde lära oss något. Nämligen att även till de vi anser vara våra vänner våga ställa frågor, vågar kräva bevis.

Det var befriande att läsa att docenten på Försvarshögskolan Ilmari Käihkö i DN - vad ska ledarredaktionen säga?? - varnade för att blåsa upp det ryska hotet. Han tog som exempel hur experter och medier mer än antydde att det var Ryssland som stod bakom sprängningen av Nord Stream utan några som helst bevis. Det visade sig vara ukrainsk intressen.

SÅ KLART DET ÄR TROLIGT ATT RYSSLAND JÄVLAS
Som sagt, jag håller det för högst troligt att Ryssland försöker jävlas med länder som stöder Ukraina, men ju mer som medierna rapporterar om sådant utan att komma med bevis desto mer tappar jag tilliten. 

Ett av de mer flagranta programmen SVT sänt var för övrigt just dokumentären om ett ryskt fartyg som befann sig i vatten där Nordstreams rör sprängdes. Och den relativa tystnaden när det visade sig vara ukrainska intressen som  - helt logiskt - varit de skyldiga.

För övrigt går hundratals fiberkablar sönder varje år utan minsta sabotage, det är olyckor, klantigt beteende, slarv och taskiga omständigheter. Och, ja, även kablar till havs rivs sönder av misstag, slarv eller allmän fylla hos kapten.

Ilmari Käihkö konstaterar att vi inte ska göra Ryssland större än de är, det gynnar bara Ryssland. Menar han. Och de svenska intressen som är lätt euforiska och/eller allmänt uppspelta över att leva mitt i något som liknar en krigskultur.

ILLA UTE

Så här kan vi inte ha det om vi ska våga ta nyhetsrapportering och annat på allvar. Vet vi var våra värderingar finns, är vi trygga i dessa, måste vi kunna ställa kritiska frågor även till de vi håller på, de vi anser vara våra vänner. Annars är vi illa ute.

Just nu är vi illa ute. Inte minst public service bör hålla huvudet högt, våga söka även besvärliga sanningar, våga ställa kritiska frågor. Annars blir bara public service en förlängt arm av "det psykologiska försvaret" i vars uppdrag det inte ingår att redovisa sanningar som är besvärade.