.png)
Nationalmuseum visar en utställning med rubriken: Romantiken - ett sätt att se. Den möttes med positiva reaktioner, glada tillrop och tummen upp. Som sig bör invände någon i den offentliga kulturdebatten. Denne någon var ingen annan än Per Wirtén. Vem annars, höll jag på att skriva. Och gjorde visst det av bara farten.
Wirtén meddelade att han ansåg att de tyska romantikerna icke var värda beundran. Tvärtom. Och så kan man ju tycka. Min gamle antagonist från Nyhetspanelen i SVT (på den tid det begav sig) reagerade. Så klart. Romantiken behöver icke vara vare sig konservativ eller enögd. Skrev han. Och det är ju sant det också.
Häromdagen gav sig Gina Gustavsson - icke på någon kultursida utan på ledarsidan i DN - in i denna icke så sofistikerade kulturdebatt. Kul. Gustavsson är samordnare för Röda Korsets kompetenscenter för tortyr- och krigsskadade. Således en frisk fläkt, kan man anse om man är på det humöret.
Jag borde givetvis hålla mig från denna debatt. Visserligen strösslar jag tidvis med bilder från Nationalmuseum på såväl blogg som andra så kallade sociala medier. Men min uppfattning i sakfrågan är så kluven att det mest blir mos om jag skulle försöka reda ut den.
Det jag reagerade på var en strof i Gina Gustavssons välformulerade text. Hon anser att Wirtén är "något viktigt på spåren när han vänder sig mot dagens romantikvurm". Och så slår hon milt med bestämt fast att hon tror att "romantikens comeback handlar om att vi vantrivs i världen idag, så till den grad att vi i vämjelse börjar vända oss bort från den och varandra. Från vänster riktas avsmaken mot kapitalismen, klimatförnekelse, konsumtionen. Från höger mot de själslösa skärmarna, de upplösta könsnormerna, den tomma individualismen."
Det var bra skrivet. Själv har jag viss fäbless för romantiken, men det kan ju, med Gustavssons motiv, bero på att jag i minst 40 år känt avsmak för den allt råare kapitalismen, klimatförnekelse, konsumtionsvansinne och tom individualism. Att känna avsmak för allt det där är, enligt mig i alla fall, självklart för den som har sin identitet i grön ideologi. Själslösa skärmar hör väl också dit på något sätt.
Detta kan, om man så vill och har tillräckligt vådlig fantasi, färgsättas genom de två bilder som omfamnar denna textmassa.
Jag gillar dom. Men kan inte - ursäkta mig - bestämma mig för om det närmar sig banal hötorgskonst eller är konst på hög nivå. Det är således som med livet självt. Inte minst som det är så här under juletid...
Ovan: Peder Balke, Månbelyst vy över Stockholm Nedan: Johan Christian Dahl, Morgonen efter stormen.
Godmorgon!
