Kongress - storstrul i medier eller IRL?

Några funderingar med anledning av Miljöpartiets kongress. 

Första dagen var märklig, i vart fall det som sändes i SVT. Socialdemokraternas partiledare fick mest applåder och mest tid. Kongressledamöterna fick prata någon minut var under en timmes spridda inlägg om språkrörens vara eller inte - och en del om politik.

De flesta - i vart fall de yngre - som var uppe ville att partiet skulle bli mer som de andra. Systemkritik lyste med sin frånvaro. Istället skulle kärnkraft "inte avvecklas i förtid", språkrörsmodellen avvecklas och kritiken mot gruvbrytning tonas ner högst avsevärt. 

Ekomodernismen har slagit sina klor i de unga partisternas huvuden och de definierar grön omställning på samma sätt som de mycket gamla partierna gör.

I Europa diskuteras allt från den omöjliga tillväxten och införande av basinkomst till krav på sänkt arbetstid men kring det hördes ingenting från det en gång så systemkritiska Miljöpartiet som under tidigare årtionden drivit just sådan politik.

Nej, förresten det var orättvist av mig. Karin Jansson, som varit med i många årtionden, steg upp och nyttjade sin minut på ett sätt som jag kände igen som grönt tänkande - hon påtalade det orimlig med den livsstil och det tillväxttänkande som uppenbarligen de flesta andra var marinerade i. 

MEDIERNA DÅ?

Igår diskuterade en nyhetspanel i TV 4 med Hanne Kjöller, Svenska Dagbladets chefredaktör Tove Lifvendahl och Tomas Bodström, den gamle justitieministern. Det handlade om Miljöpartiet. Hur grunda analyser, med så många föreställningar och torftig kunskap om partiet får man ha? Så historielöst!

I SVT:s Politikerbyrån hävdade en "expert" att språkrören, på grund av osämja, skulle "stånga sig blodiga mot varandra". Man talar om "falangstrid" på temat "fördjupa" eller "bredda" - en fråga som knappast kan vara svår att överbrygga. Partiets första valaffisch från 1982 hade rubriken "Vi lovar inte guld, men gröna skogar... och ett människovänligt samhälle". 

Något enfrågeparti har partiet aldrig varit, till och med Magnus Wåhlin, som stått för de som kallas "breddning" (men som är ursprunget i själva verket) har faktiskt på sin FB-sidan missat det där med... "för ett människovänligt samhälle" och bara kört "Vi lovar inte guld, men gröna skogar" fast han verkligen betonar det där med människovänligt samhälle.

Vänster eller höger då? Det behöver ju inte heller vara problem om man inte spelar upp det som något. Hela det politiska fältet har förflyttats till höger, vilket också MP gjorde under Peter och Marias era, men sedan har partiet i viss mån återkopplat alltmer till ursprunget och är därmed  - när det gäller fördelning, beskattning och maktförhållanden - ett parti som onekligen betonar medborgarperspektiv mer än marknadsperspektiv. Hanne Kjöller hade, i det ovan nämnda inslaget i TV4, en så ytlig analys så det nästan var genant.

URBANISERAD ORGANISATION

Kongresser, som är partiets högsta beslutande organ, hålls numera bara vartannat år - mot tidigare varje år. Detta innebär att partiledningen får mer att säga till om.

Dessutom är inte längre alla lokalavdelningar representerade med ordinarie ombud, vilket leder till att de stora, urbana, lokalavdelningarna får större inflytande. Stockholm har således hela 55 ordinarie röstande medan till exempel Vingåker inte har någon.

Slarvet med att hålla hela organisationen levande och ge inflytande - vilket tidigare uppfattades som livsviktigt - har säkert till del bidragit till att MP inte är representerade i 120 kommunfullmäktige och inte ens ställer upp i en massa kommuner. 

Kort sagt: allt det slit som partiet tidigare lagt ner på att bygga styrka i alla led har helt enkelt, som jag ser det, saboterats genom en sorts organisatorisk urbanisering.

Det är nog i detta perspektiv man ska se det orimliga som Pär Holmgren lanserade då han tänkte sig att bli språkrör med säte i Bryssel. Partibygge kräver grovarbete i hela landet, slitigt men också givande om man förstår att som språkrör inte bara åka ut, bo på hotell, åka hem utan istället verkligen lära känna medlemmar genom att sitta i deras kök, under några timmar bli del av deras vardag. Så lärde vi tidiga språkrör känna medlemmar och partiets själ - och behövde inte tala om "ledarskap" på det sätt man nu gör. 

Men, det var en annan tid, en annan fas. 

Hur som helt tror jag att en viss återgång till det äldre synsätter är nödvändigt om partiet ska kunna byggas igen. 

Det som en del kritiskt kallat bunkerbygge har skadad partiet. Det uppkom under Peter och Marias era, och har nog sin förklaring i att man sökte bygga en centralism som man uppfattade var nödvändig för regeringsmedverkan.

Om inte annat hade redan Göran Persson meddelat mig, redan 1998, att det minsann var nödvändigt för ledare att köra över medlemmar, riksdagsgrupp och partistyrelse om partiet skulle kunna ingå i regering med socialdemokraterna. Jag antar att Maria och Peter fick ungefär samma budskap, eller om de själva uppfattat det på samma sätt som Persson.

Ett parti förändras, måste förändras, en del gillar den förändring som skett, själv gör jag det inte. Tror att man nog ska ta något eller några steg tillbaka, hitta modeller och retorik som skulle kunna återvinnas. Inte allt, för tiden har förändrats, men en del. Den urbaniserade organisationsmodellen är inte bra för partiet - och nog skulle värnande av rågången till de andra partierna skärpas genom såväl sakpolitik som retorik och de ord man använder.  Men det har jag skrivit om i en del av ett kapitel i min senaste bok, Vad ska vi ha samhället till? Vilket också en del av dagens aktiva miljöpartister tycks gilla:

Riksdagsledamot Rebecka Le Moine (MP)