Ekalyckan. I Växjö. Min mormors far och mor. Och jag i äldre upplaga än dem. Hmmm... tidevarv har kommit och gått, modet växlat och hattarna försvunnit.
 |
| Frans Pettersson och Maria Jonasdotter - min mormors mor och far framför Ekalyckan. |
 |
| Tornet har dessvärre rationaliserats bort, grönskan också. |
I nedersta våningen på Ekalyckan växte morsan upp tillsammans med två bröder och två systrar, varav en dog i spanska sjukan som barn.
Som barn på besök i Växjö uppskattade jag tant Ester - hon bodde på övervåningen - som kokade karameller... Hon sålde på torget, där också Linnea - pigan som räddade livet på den unga Elin Wägner - gjorde sig en liten förtjänst i ett torgstånd. På det torget träffades mina föräldrar och tycke uppstod.
Häromdagen parkerade Lena och jag bilen där och konstaterade att ett torg kan vara trist och charmlöst bara politiker ger sig fanken på det.
Ekalyckan byggdes av min mormors far, Frans Pettersson på bilden ovan. Grunden var tung att lägga, tornet inte nödvändigt men vackert. Så ett torn skulle det vara. Svärsonen Anders Hansson, min morfar, fick allt hjälpa till. Det är han till höger på bilden nedan.
 |
| Morfar Anders Hansson och mormor Emma. |
Morfar Anders Hansson blev skomakare sedan han lämnat tändsticksfabriken i protest efter att arbetsledningen inte ville höra på ett maskinförbättringsförslag med motivet att "här är det vi som tänker, så Hansson kan gå tillbaka till maskinen".
Jaha, sa Anders och stegade ut för att aldrig sätta sin fot där igen. Min hustru hävdar att hon känner igen den där stolta tjurskalligheten... Den är kanske inte så bra för cv:et men väl för friheten.
Förresten var förfäderna på övre bilden (Frans och Maria) inte så formella, innan de trodde att kameran var redo så var dom sig själva...
De var gifta i 54 år och enligt alla berättelser mycket förälskade livet ut. Sju barn fick de tillsammans, Maria hade redan en dotter (min mormor) med, som det heter, okänd fader.
